Mord i slottet. Фиона Грейс

länge man äter det med te?” skojade Lacey.

      ”Precis,” svarade han. Hans gröna ögon tindrade busigt. ”Du får till och med smaka innan du köper.”

      Lacey kunde inte motstå längre. Oavsett om det var sockrets beroendeframkallande effekt som lockade henne eller, mest troligt, den magnetiska dragningen till detta vackra exemplar av en man, gick Lacey in.

      Hon såg ivrigt på med vattnande mun när mannen tog en rund, tårtliknande sak från glasskåpet, fyllde den med smör, sylt och grädde och skar upp den i fina fyrkanter. Det hela gjordes på ett nästan teatraliskt vis, som om han framförde en dansrutin. Han placerade bitarna på en liten assiett och höll fram den till Lacey, balanserad på fingertopparna, och avslutade den självsäkra uppvisningen med ett blomstrande, ”Et voilà.”

      Lacey kände hur värme sköljde över hennes kinder. Hela uppträdandet hade varit tydligt flirtigt. Eller var det bara önsketänkande?

      Hon sträckte sig efter en av bitarna på assietten. Mannen gjorde detsamma och rörde hennes bit med sin egen.

      ”Skål,” sa han.

      ”Skål,” lyckades Lacey svara.

      Hon stoppade bakelsen i munnen. Det var en smaksensation. Tjock, söt koagulerad grädde. Jordsgubbsylt så fräsch till smaken att skarpheten fick hennes smaklökar att pirra. Och själva brödet! Kompakt och smörig, någonstans mellan söt och kryddig och åh-så-tröstande.

      Smakerna väckte plötsligt ett minne till liv i Laceys hjärna. Hon, Naomi och deras föräldrar, alla sittande runt ett vitt metallbord i ett upplyst fik, där de slukade sylt- och gräddfyllda bakelser. Hon slogs av tröstande nostalgi som en blixt.

      ”Jag har varit här förut!” utbrast Lacey innan hon ens hade hunnit svälja.

      ”Jaså?” löd mannens roade svar.

      Lacey nickade entusiastiskt. ”Jag åkte till Wilfordshire som barn. Det här är scones, inte sant?”

      Mannens ögonbryn lyftes i genuin nyfikenhet. ”Ja. Min pappa ägde fiket innan mig. Jag använder fortfarande hans recept för att göra scones.”

      Lacey blickade bort mot fönstret. Fastän det nu fanns ett inbyggt säte av trä med en babyblå stolsdyna på och ett matchande, rustikt träbord, kunde hon föreställa sig hur det hade sett ut för trettio år sedan. Plötsligt kände hon hur hon transporterades tillbaka till det ögonblicket. Hon kunde nästan återkalla känslan av brisen mot sin nacke och den kladdiga sylten på fingrarna. Svetten i knävecken… Hon kunde till och med minnas ljudet av skratt, ljudet av hennes föräldrars skratt. De bekymmerslösa leendena på deras ansikten. De hade varit så lyckliga, visst var det så? Hon var säker på att det hade varit genuint. Varför hade allt då fallit isär?

      ”Är du okej?” hördes då mannens röst.

      Lacey drogs tillbaka till nuet. ”Ja. Ursäkta. Jag fastnade i minnena. Smaken av era scones tog mig trettio år bak i tiden.”

      ”Tja, du måste verkligen ta elevenses nu,” sa mannen och skrattade. ”Kan jag fresta dig?”

      Pirret som reste över hela Laceys kropp gav henne intrycket av att vad han än frestade med, i den där mjuka dialekten, med de där lockande, vänliga ögonen, skulle hon tacka ja till. Så hon nickade – hennes hals var plötsligt för torr för att formulera ord.

      Han slog ihop händerna. ”Underbart! Låt mig duka upp hela köret. Du ska få hela den engelska upplevelsen.” Han vände sig för att gå men kom på sig och såg tillbaka: ”Jag är Tom, förresten.”

      ”Lacey,” svarade hon och kände sig som en kärlekskrank tonåring.

      Medan Tom var upptagen i köket, slog sig Lacey ner vid fönstret. Hon försökte att locka fram fler minnen från tiden hon hade spenderat här men det verkade inte finnas något mer att komma ihåg. Bara smaken av scones och familjeskratten.

      Ett ögonblick senare återvände den stiliga Tom med ett kakfat fullt med mackor utan kanter, scones och ett urval av flerfärgade muffins. Han ställde ner tekannan bredvid kakfatet på bordet.

      ”Jag kan inte äta allt det där!” tjöt Lacey.

      ”Det är för två,” svarade Tom. ”På huset. Det är inte artigt att låta damen betala på första dejten.”

      Han satte sig bredvid henne.

      Hans framfusighet förvånade Lacey. Hon kände pulsen fladdra. Det var så längesen hon hade pratat med en man på något som helst flirtigt vis. Det fick henne att känna sig som en fånig tonåring igen. Tafatt. Men det kanske bara var en brittisk sak. Kanske betedde sig alla engelsmän på det viset.

      ”Första dejten?” upprepade hon.

      Innan Tom hann svara, pinglade klockan ovanför dörren. En grupp på cirka tio japanska turister trängde sig in i butiken. Tom flög upp ur stolen.

      ”Åh nej, kunder.” Han såg ner på Lacey. ”Vi får spara den där dejten, okej?”

      Med samma självsäkerhet som tidigare rundade Tom disken och lämnade Lacey med orden fast i halsen.

      Nu när butiken var trång av turister blev det högljutt och rastlöst. Lacey försökte att hålla ett öga på Tom medan hon slukade sina elevenses, men han var upptagen med att ta beställningar från de kacklande turisterna.

      När hon var klar försökte hon att vinka hejdå till honom, men han hade försvunnit in i köket och såg henne inte.

      Hon kände sig lite besviken – och extremt mätt – när hon lämnade fiket och åter begav sig ner för gatan.

      Sedan stannade hon upp. Ett tomt skyltfönster mittemot fiket hade fångat hennes blick. Det satte någon djupliggande känsla i rörelse inuti henne, tog andan ur henne. Den affären hade varit någonting förut, något som de djupaste vrårna av hennes barndomsminnen ville minnas. Något krävde att hon tog en närmare titt.

      KAPITEL FYRA

      Lacey kikade in genom fönstret till den tomma lokalen och letade igenom hjärnan efter minnet det hade rört inuti henne. Men ingenting konkret kom fram. Det var snarare en känsla av att ha blivit väckt, djupare än vanlig nostalgi, närmare att bli förälskad.

      När Lacey tittade in genom fönstret kunde hon se att butiken var helt tom och mörk. Golven var av ljust trä. Det fanns ett antal inbyggda hyllor i alkoven och ett stort träskrivbord mot ena väggen. Lampfästet som hängde i taket var i någon slags antik mässing. Dyrt, tänkte Lacey. Den måste ha lämnats kvar av misstag.

      Butiksdörren var olåst, märkte hon sedan. Hon kunde inte låta bli. Hon gick in.

      En metallisk doft, damm och rost, lätt blandade, nådde henne. Omedelbart slogs hon av ännu en våg av nostalgi. Doften var exakt densamma som i hennes pappas gamla antikvitetsaffär.

      Hon hade älskat det stället. Som barn hade hon ägnat många timmar åt labyrinten av skatter som fanns där, lekt med de otäcka porslinsdockorna och läst alla sorters samlartidningar för barn, från Bunty till The Beano och oerhört ovanliga och värdefulla originalutgåvor av Rupert the Bear. Men hennes favoritaktivitet var att mönstra småsakerna och föreställa sig liven och personligheterna hos de gamla ägarna. Det fanns ett oändligt lager med grejer, mojänger och manicker. Varenda en av dem hade den där specifika, metalliska lukten av damm och rost som hon kände just nu.

      Precis som den barndomsdröm som kom i uppfyllelse när hon såg Crag Cottage bredvid havet, överrumplades hon även nu av en barnslig lust att öppna sin egen butik.

      Till och med lokalens anläggning påminde henne om hennes pappas gamla butik. När hon såg sig omkring lade sig bilder från de djupaste dalarna i hennes minnen över synen framför henne, genom