Mord i slottet. Фиона Грейс

gick fram och kikade genom gluggen där hon såg en annan trädgård bortom det tjocka buskaget, fylld med klara blommor. Hon hade alltså en granne. I New York City hade hennes grannar varit asociala. Professionella sambos precis som hon och David, vars liv bestod av att lämna lägenheten innan soluppgången och komma hem efter solnedgången. Men denna granne, från den vackert omhändertagna trädgården att döma, njöt av ett härligt liv. Och hade får! Det fanns inte ett enda husdjur i Laceys gamla lägenhetshus – upptagna affärstyper hade inte tid för djur och inte heller lusten att dras med fällande hår eller bondgårdslukter. Så underbart det var att nu få bo så nära naturen! Till och med lukten av fårgödsel var en välkommen kontrast till hennes superstädade lägenhetshus i NYC.

      När hon ställde sig upp igen märkte hon en nött gräsplätt, som en stig bildad av otaliga steg. Den ledde förbi buskaget mot klippkanten. Där stod en liten grind, praktiskt taget uppslukad av växterna. Hon gick fram och öppnade den.

      En rad trappsteg hade karvats in i klippans sida som ledde ner till stranden. Det var som taget från en sagobok, tänkte Lacey, förtjust då hon försiktigt begav sig ner för stegen.

      Ivan hade inte ens nämnt att hon hade en direkt gång till stranden från stugan, att om hon fick en längtan efter sand mellan tårna, kunde hon få det inom några minuter. Tänk att hon hade varit så nöjd över att bo på två minuters gångavstånd till tunnelbanan i New York.

      Lacey tog sig ner för de ojämna trappstegen tills de tog slut ungefär en meter från stranden. Hon hoppade ner. Sanden var så mjuk att hennes knän lätt tog emot dunsen trots avsaknaden av stötdämpning i hennes billiga flygplatsskor.

      Lacey tog ett djupt andetag och kände sig fullständigt vild och bekymmerslös. Den här delen av stranden var folktom. Fläckfri. Det måste ha varit för långt från alla butiker i staden för folk att promenera hit, antog hon. Det kändes nästan som hennes eget privata strandområde.

      Hon såg åt det håll staden låg och fann en kaj som sträckte sig ut mot havet. Hon slogs omedelbart av minnet av att spela karnivalspel och den högljudda arkaden där deras pappa hade låtit dem spendera sina två pund. Det fanns en bio vid kajen också, mindes Lacey, exalterad över fragmenten av minnen som återvände till henne. Det var en liten åtta-sitsare som knappt hade ändrats sedan den byggdes, med mjuka, röda sammetsstolar. Deras pappa hade tagit med henne och Naomi för att se en obskyr japansk tecknad film där. Hon undrade hur många fler minnen hennes resa till Wilfordshire skulle dra fram. Hur många fler luckor i hennes minne skulle fyllas av att vara här?

      Tidvattnet hade dragit sig tillbaka så att en stor del av kajens uppbyggnad var synlig. Lacey såg några hundrastare och ett par joggare. Staden hade börjat vakna. Det kanske fanns några kaféer som hade öppet nu. Hon bestämde sig för att ta den längre vägen längs stranden in till staden och började vandra åt det hållet.

      Klippan sänktes ju närmare hon kom sitt mål och snart fanns det bara vägar och gator. Sekunden hon klev upp på trottoaren slogs hon av ännu ett minne, minnet av en marknad med presenningsbås som sålde kläder och smycken och konfektyr. En rad spraymålade siffror på marken indikerade båsens olika syften. Lacey kände en svallvåg av begeistring.

      Hon svängde bort från stranden och mot huvudgatan – eller ”high street” som britterna kallade det. Hennes blick fångades av The Coach House ute på hörnet, där hon hade mött Ivan, innan hon gick vidare längs den flaggvävsbeklädda gatan.

      Det var så annorlunda från att vara i New York. Tempot var lägre. Det fanns inga tutande bilar. Inga som knuffade varandra. Och, till hennes förvåning, hade faktiskt några av fiken öppnat.

      Hon gick in i det första hon nådde – ingen kö syntes till – och köpte en americano och en croissant. Kaffet var perfekt bryggt, fylligt och svagt chokladsmakande; croissanten var en av smulig, flagigt bröd och smörig läckerhet.

      Nu när magen äntligen var fylld bestämde sig Lacey för att få tag på lite kläder. Hon hade sett en trevlig liten klädesbutik på andra änden av gatan och började gå ditåt när doften av socker överföll hennes näsa. Hon vände huvudet och såg att en affär med hemmagjorda kolor precis hade öppnat sina dörrar. Oförmögen att avstå, gick hon in.

      ”Får det vara ett gratisprov?” frågade en man i ett vit- och rosa-randigt förkläde. Han gestikulerade mot ett silverfat med kuber i olika nyanser av brunt. ”Vi har mörk choklad, mjölkchoklad, vit choklad, karamell, knäck, fruktsmak och originalsmak.”

      Laceys ögon vidgades. ”Kan jag smaka allihop?” frågade hon.

      ”Givetvis!”

      Mannen skar små kuber av varje smak och höll fram dem åt Lacey. Hon tog den första i munnen och kände hur smaklökarna exploderade.

      ”Fantastiskt,” sa hon med munnen full.

      Hon gick vidare till nästa. Om möjligt, var den ännu godare än den första.

      Hon tog smakprov på smakprov och de verkade bara bli godare och godare för varenda en.

      När Lacey till sist hade svalt sin sista tugga gav hon sig själv knappt ett ögonblicks återhämtning innan hon utbrast, ”Jag måste skicka några av dessa till min systerson. Håller dem om man skickar dem med posten till New York?”

      Mannen flinade och drog fram en platt kartonglåda kantad med foliepapper. ”Om du använder vår särskilda leveranslåda så går det,” sa han med ett skratt. ”Det blev en sån populär efterfrågan att vi designade dem specifikt för det ändamålet. Smal nog att passa genom brevluckan och lätt nog att hålla nere portokostnaden. Du kan köpa frimärken här också.”

      ”Vad innovativt,” sa Lacey. ”Ni har tänkt på allt.”

      Mannen fyllde lådan med en kub av varje smak, stängde den med paketeringstejp och satte på de rätta frimärkena. Efter att ha tackat och betalat tog Lacey sitt lilla paket, skrev Frankies namn och adress på framsidan och postade det genom den traditionella röda postlådan på andra sidan gatan.

      När den hade försvunnit på andra sidan insåg Lacey att hon lät sig distraheras från sin huvudsakliga uppgift – att hitta bättre kläder. Hon var återigen på väg mot en klädbutik när hon distraherades av ett skyltfönster i affären bredvid postlådan. Det skildrade Wilfordshires strand, med kajen som nådde ut i havet, men hela scenen var gjord av pastellfärgade makroner.

      Lacey ångrade plötsligt croissanten hon hade ätit och all kola hon hade smakat; den utsökta synen fick henne nästan att salivera. Hon knäppte ett kort för Bishop Girlz-chatten.

      ”Kan jag hjälpa dig?” frågade en mansröst bredvid henne.

      Lacey sträckte på ryggen. I dörröppningen stod butiksägaren, en stilig man i fyrtioårsåldern med tjockt, mörkbrunt hår och en definierad käklinje. Han hade glimmande gröna ögon med skrattlinjer runtom som omedelbart avslöjade honom som en livsnjutare, samt en solbränna som antydde att han ofta var på färder i varmare klimat.

      ”Jag bara fönstershoppar lite,” sa Lacey, men hennes röst lät som om någon tryckte på hennes stämband. ”Jag gillar ert skyltfönster.”

      Mannen log. ”Jag gjorde det själv. Vill du komma in och smaka lite av kakorna?”

      ”Jag skulle gärna det men jag har nyss ätit,” förklarade Lacey. Croissanten, kaffet och kolorna verkade svälla i hennes mage, knorrade runt och gjorde henne lite illamående. Lacey insåg plötsligt vad det var som hände – det var den sedan länge förlorade känslan av fysisk attraktion som satte fjärilar i hennes mage. Hennes kinder blev plötsligt varma.

      Mannen skrattade till. ”Jag hör på din accent att du är amerikan. Så du vet kanske inte att här i England har vi något vi kallar ’elevenses’. Det är att fika mellan frukost och lunch.”

      ”Jag tror dig inte,” svarade Lacey och kände hur det ryckte i mungiporna. ”Elevenses?”