Mord i slottet. Фиона Грейс

hon honom med en kall ton.

      Chauffören vände sig framåt igen och startade taxametern. Den pep till och en grön pundsymbol lystes upp; även detta väckte nostalgin i henne.

      ”Så länge du kan det,” sa han tunt och svängde ut från trottoaren.

      Snacka om brittisk gästvänlighet, tänkte Lacey.

      *

      De nådde fram till Wilfordshire efter två timmar – som lovat – och ”tvåhunrafemti quid” senare. Men det dyra priset och den ovänliga chauffören föll fort i glömska när Lacey klev ur bilen och andades in den friska havsluften. Det luktade precis som hon mindes det.

      Lacey hade alltid funnit det anmärkningsvärt hur dofter och smaker kunde väcka sådana starka minnen – denna stund var precis likadan. Den saltiga luften fick en plötslig våg av bekymmerslös glädje att resa sig inuti henne, en glädje hon inte hade känt sedan innan hennes pappa lämnade dem. Den var så stark att hon nästan fick henne att tippa omkull. Ångesten som hennes familjemedlemmars reaktioner till den oförberedda resan hade satt i henne smälte nu bort. Lacey var precis där hon behövde vara.

      Hon begav sig ner för huvudgatan. Duggregnet som hade omgivit Heathrow Airport syntes inte till och de sista spåren av solsken badade allt i ett guldigt ljus; det såg magiskt ut. Precis som hon mindes det – två parallella rader av uråldriga stenstugor, byggda ända framme vid kullerstenstrottoarerna med sina ursprungliga burspråk fortfarande kvar, vars glas buktade ut mot gatan. Inga av butikerna hade moderniserats sedan hon var här sist. Det såg till och med ut att vara samma gamla träskyltar som dinglade ovanför dem. Varje butik var dessutom helt unik från de andra och sålde allt från barnkläder och sybehör till bakelser och små kaffepaket. Det fanns till och med en antik karamellbutik med stora glasburkar fyllda av godis i olika färger, där allt kunde köpas enskilt för ett öre.

      Det var april och staden var dekorerad med färgade flaggväv inför påskfirandet, upphängt mellan affärerna i ett sicksackande mönster över gatorna. Det fanns massvis med folk runt omkring – som precis slutat jobba, antog Lacey – sittande utanför pubar på picknickbänkar med sina stora ölglas eller vid kaféernas uteserveringar, ätande desserter. Alla verkade utsöndra goda vibbar och deras munterhet blev en tröstande bakgrundsmusik, som vitt brus.

      Känslan av att allt stod rätt till kom som en lugnande bölja genom Laceys kropp. Hon tog upp mobilen och knäppte ett kort på huvudgatan. Med havet likt ett glittrande silverband runt horisonten och den vackra, rosastrimmade himlen, såg det ut som ett vykort, så hon delade den i gruppchatten hon hade med sin familj: Bishop Girlz. Naomi hade döpt den, helt i enlighet med Laceys misstycke.

      Det är precis som jag minns det, lade hon till under den pittoreska bilden.

      Ett ögonblick senare gav mobilen ifrån sig ett pling. Naomi hade svarat.

      Ser ut som att du hamnat av misstag i Diagon Alley, syrran.

      Lacey suckade. Det var det typiskt sarkastiska svaret hon kunde ha väntat sig från sin lillasyster. Det var självklart att Naomi inte bara kunde vara lycklig för hennes skull eller stolt över hur Lacey hade tagit kontroll över sitt liv.

      Använde du ett filter? undrade hennes mammas svarsmeddelande en stund senare.

      Lacey himlade med ögonen och lade undan mobilen. Fast besluten att inte låta någonting förstöra hennes bra humör tog hon ett djupt, lugnande andetag. Skillnaden på luftkvaliteten här, jämfört med den förorenade New York Cityluften hon hade andats in den morgonen, var otrolig.

      Hon fortsatte längs gatan, lyssnade till ljudet av sina egna skors klick-klackande mot kullerstenarna. Hennes nästa mål var att hitta ett hotellrum för det obestämda antalet nätter hon skulle vara här. Hon stannade till utanför det första vandrarhemmet hon fick skymten av, The Shire, men såg att skylten i fönstret hade vänts till ”Inga lediga rum”. Ingen fara; gatan var lång och om Laceys minne stämde, fanns det många fler ställen att testa.

      Nästa vandrarhem – Laurel’s – var målat rosa som sockervadd och dess skylt informerade: ”Fullbokat”. Andra ord, samma mening. Men denna gång väcktes en oro i Laceys bröstkorg.

      Hon tvingade bort den. Det var bara den mask som hennes familj hade satt i hennes öra. Det fanns ingen anledning att stressa. Hon skulle snart hitta ett ställe.

      Hon fortsatte. Mellan en smyckesbutik och bokhandel stod The Seaside Hotel fullbokat och bortom affären med campingutrustning och skönhetssalongen såg det likadant ut för Carol’s B’n’B. Det fortsatte och fortsatte till Lacey befann sig i slutet av gatan.

      Nu satte sig till slut paniken i henne. Hur hade hon varit så fåfäng att hon kom hit utan någonting förberett? Hela hennes yrke gick ut på att organisera saker, ändå misslyckades hon med att organisera sin egen semester! Hon hade inte några av sina ägodelar med sig och nu hade hon inte heller ett rum. Skulle hon behöva vända tillbaka dit hon kommit ifrån, fiska upp ”tvåhunra quid” till för en taxiresa tillbaka till Heathrow och hoppa på nästa flyg hem? Inte undra på att David hade inkluderat en paragraf om underhållsbidrag – hon kunde inte litas på när det gällde pengar över huvud taget!

      Samtidigt som Laceys tankar virvlade av oro vände hon sig om, som om ännu ett vandrarhem skulle dyka upp från ingenstans om hon såg sig omkring hjälplöst nog. Det var först då som Lacey insåg att den sista byggnaden ute på hörnet var ett värdshus. The Coach House.

      Lacey kände sig fånig men harklade sig, samlade tankarna och klev in.

      Inredningen var typiskt likt en pub; stora träbord, en svart tavla med dagens meny skriven i kursiv, vit krita, en spelmaskin i hörnet med pråligt blinkande ljus… Hon gick fram till baren där glashyllor stod fyllda med vinflaskor och upphängda, runda glas fyllda med olika sorters sprit. Det hela var gammalmodigt på ett charmigt sätt. Det fanns till och med en äldre, utslagen herre som vilade huvudet mot baren med armen som kudde.

      Bartendern var en slank flicka med ljusblont hår tillbakadraget i en rörig knut mitt på huvudet. Hon såg alldeles för ung ut för att jobba i en pub. Lacey drog slutsatsen att det hade att göra med den lägre åldersgränsen för alkohol i England och absolut inte det faktum att ju äldre Lacey blev, desto mer tycktes alla andra få bebisansikten.

      ”Vad får det lov att vara?” frågade bartendern.

      ”Ett rum,” sa Lacey, ”Och ett glas prosecco.”

      Hon kände för att fira.

      Men bartendern skakade på huvudet. ”Vi är fullbokade fram till påsk.” Hon talade med en sådan bred mun att Lacey kunde se tuggummit hon tuggade. ”Hela stan är det. Det är skollov och massor av folk tar med barnen till Wilfordshire. Det kommer inte finnas nånting på åtminstone två veckor.” Hon pausade. ”Så, bara prosecco, då?”

      Lacey tog tag i baren för att hålla upp sig. Hennes mage vände sig. Nu kände hon sig verkligen som den fånigaste kvinnan i världen. Inte undra på att David hade lämnat henne. Hon var en oorganiserad röra. Ett patetiskt försök på en person. Här stod hon och låtsades klara sig som ensamstående vuxen utomlands, när hon i själva verket inte ens kunde skaffa ett hotellrum själv.

      Vid det ögonblicket såg Lacey en figur i ögonvrån. Hon vände sig och såg en man komma mot henne. Han var sextio-någonting och bar en ginghamskjorta instoppad i sina blå jeans, solglasögon som vilade på hans kala huvud och ett mobilhölster på höften.

      ”Hörde jag att du letar efter nånstans att sova?” frågade han.

      Lacey var på väg att säga nej – hon var kanske desperat, men att följa med en dubbelt så gammal man som kommit fram till henne i en pub, var lite för Naomigt för hennes stil – när mannen förklarade: ”Jag hyr ut semesterstugor.”

      ”Jaså?” svarade hon förbryllat.

      Mannen nickade och drog fram ett litet visitkort från jeansfickan.