Mord i slottet. Фиона Грейс

fick du egentligen hyrestillstånd? Det senaste jag hörde var att Stephen skulle sälja det helt.”

      Lacey ryckte bara på axlarna. ”Han skulle det, men det blev ändrade planer.”

      Taryn såg ut att ha sugit på en citron. Hennes ögon flackade runt i lokalen och den uppåtvända näsan som Lacey redan hade fått riktad mot sig tidigare under dagen verkade nå ännu längre upp mot himlen desto mer Taryns avsky syntes.

      ”Och du tänker sälja antikviteter?” tillade hon.

      ”Det stämmer. Min pappa höll på med sånt när jag var liten, så jag följer i hans fotspår för att ära honom.”

      ”Antikviteter,” upprepade Taryn. Uppenbarligen stördes hon av tanken att en antikaffär skulle öppnas alldeles bredvid hennes trendiga butik. Hennes blick höll fast Laceys som en höks. ”Och du har tillåtelse till det, alltså? Skutta över Atlanten och öppna affär?”

      ”Med rätt visum,” förklarade Lacey lugnt.

      ”Det var… intressant,” svarade Taryn. Hon verkade välja sina ord varsamt. ”Jag menar, när en utlänning vill ha ett jobb i det här landet måste företaget bevisa att det inte finns någon som är född i England att fylla positionen. Jag är bara förvånad att inte samma regler gäller för att driva företag…” Föraktet blev tydligare och tydligare i hennes röst. ”Och Stephen bara hyrde ut det hux flux till en främling? Efter att butiken blev tom för, vad då, två dagar sen?” Artigheten hon hade tvingat fram förut tynade snabbt bort.

      Lacey valde att inte provoceras av det.

      ”Det var ren tur bara. Stephen råkade vara i butiken när jag började snoka runt. Han var uppriven av att den förra hyresgästen bara övergav allt och lämnade honom med en massa räkningar och jag antar att stjärnorna helt enkelt stod rätt. Jag hjälper honom, han hjälper mig. Det måste vara ödet.”

      Lacey såg hur Taryns ansikte hade blivit rött.

      ”ÖDET?” skrek hon. Passivaggressiviteten blev till vanlig aggressivitet. ”ÖDET? Jag har haft ett avtal med Stephen i flera månader att om lokalen blev ledig så skulle han sälja den till mig! Jag skulle utöka min affär genom att ta på mig grannlokalen!”

      Lacey ryckte på axlarna. ”Tja, jag köpte den inte. Jag hyr den. Han har nog fortfarande den planen i åtanke, att sälja till dig när tiden är rätt. Tiden är väl inte rätt just nu.”

      ”Jag kan inte tro det!” tjöt Taryn. ”Du svansar in här och tvingar in honom i ett nytt hyreskontrakt? Och han skriver på inom ett par dagar? Hotade du honom? Körde du med någon slags voodoo?”

      Lacey lät sig inte rubbas. ”Du får fråga honom varför han hyrde ut till mig i stället för att sälja till dig,” sa hon, men tänkte i hemlighet, Kanske för att jag är en trevlig person?

      ”Du stal min affär,” avslutade Taryn.

      Sedan stormade hon iväg och drämde igen dörren efter sig med sitt långa, mörka hår viftande bakom henne.

      Lacey insåg att hennes nya liv inte skulle bli så idylliskt som hon hade trott. Och att hennes skämt om att Taryn var hennes onda tvilling faktiskt var sant. Det fanns dock en sak hon kunde göra åt saken.

      Lacey låste butiken och stegade bestämt ner för vägen mot frisören, där hon marscherade in. Frisören – en rödtopp – satt sysslolöst och bläddrade igenom en tidning, förmodligen mellan bokningar.

      ”Kan jag hjälpa dig?” frågade hon och såg upp på Lacey.

      ”Det är dags,” sa Lacey med beslutsamhet. ”Dags att klippa kort.”

      Det var ännu en dröm hon aldrig hade varit modig nog att uppfylla. David hade älskat henne i långt hår. Men det fanns inte en chans att hon skulle likna sin onda tvilling en sekund till. Tiden var kommen. Dags för avklippningen. Dags att göra sig av med allt som fanns kvar av den Lacey hade varit. Det här var hennes nya liv och hon skulle följa sina egna regler.

      ”Är du säker på att du vill ha det kort?” frågade kvinnan. ”Jag menar, du verkar bestämd, men jag måste fråga. Jag vill inte att du ångrar dig.”

      ”Åh, jag är säker,” sa Lacey. ”När jag väl har gjort det här har jag uppfyllt alla mina tre drömmar på lika många dagar.”

      Kvinnan flinade och greppade sin sax. ”Men då så. Nu kör vi hattricket!”

      KAPITEL SJU

      “Så där,” sa Ivan och sköt fram sig från under köksdiskhon. ”Det där läckande röret kommer inte att störa dig mer.”

      Han tog sig upp på fötter igen och drog obekvämt i nederkanten på sin rynkiga, gråa t-shirt, som hade glidit upp över hans liljevita krukmage. Lacey låtsades artigt att hon inte hade sett.

      ”Tack för att du lagade det så fort,” sa Lacey, tacksam över att han var en sådan omtänksam hyresvärd och fixade alla problem som dök upp i huset – det hade varit många – på sådan kort tid. Men hon började också känns skuldkänslor över alla gånger hon hade dragit ut honom till Crag Cottage; klippuppgången var ingen barnlek och han var inte precis ung.

      ”Vill du ha något att dricka?” frågade hon. ”Te? Öl?”

      Hon visste redan att svaret skulle bli nej. Ivan var blyg och gav henne intrycket av att han såg sig själv som en börda. Ändå frågade hon alltid.

      Han skrockade. ”Nej då, det är okej, Lacey. Jag har en del administrativa affärer att ta hand om i kväll. Ingen vila för de ogudaktiga, som det sägs.”

      ”Ja, jag säger då det,” svarade hon. ”Jag var i butiken vid fem i morse och kom inte hem förrän åtta.”

      Ivan rynkade pannan. ”Butiken?”

      ”Åh,” sa Lacey, förvånad. ”Jag trodde jag nämnde det den där gången du rensade avloppet. Jag ska öppna en antikaffär i stan. Jag hyr en tom lokal från Stephen och Martha, den som var en trädgårdsaffär förut.”

      Ivan såg chockerad ut. ”Jag trodde att du bara var här på semester!”

      ”Det var jag. Men jag bestämde mig för att stanna. Inte just i det här huset, förstås. Jag hittar någon annanstans att bo så fort du behöver stugan.”

      ”Nej då, jag är glad,” sa Ivan och såg fullständigt överlycklig ut. ”Om du trivs här, trivs jag med att ha dig här. Är det inte irriterande att jag måste fixa så många saker?”

      ”Jag gillar det,” svarade Lacey med ett leende. ”Jag blir lite ensam annars.”

      Det var det svåraste med att lämna New York; det var inte platsen, inte lägenheten, inte de bekanta gatorna, utan folket som hon lämnade.

      ”Jag borde kanske skaffa en hund,” tillade hon med ett skratt.

      ”Du har inte mött din granne än, antar jag?” sa Ivan. ”Härlig kvinna. Excentrisk. Hon har en hund, en collie som vallar fåren.”

      ”Jag har mött fåren,” berättade Lacey. ”De kommer in i trädgården hela tiden.”

      ”Ah,” sa Ivan. ”Det är nog ett hål i stängslet. Jag kan fixa det. Men i alla fall, kvinnan här bredvid går alltid med på tebjudning. Eller öl.” Han blinkade med ena ögat. Det var som på ett faderligt sätt; det påminde henne om sin pappa.

      ”Verkligen? Hon har ingenting emot att en okänd amerikanska dyker upp vid hennes dörr?”

      ”Gina? Inte alls. Hon skulle älska det! Gå och knacka på. Jag lovar att du inte kommer ångra dig.”

      Han gick och Lacey gjorde precis som han hade föreslagit: begav sig till grannens