Mord i slottet. Фиона Грейс

är i knipa. För rabattpris, eftersom det är något av en skrothög. Bara tills hotellrummen blir lediga igen.”

      Lättnad forsade genom Lacey. Visitkortet såg äkta ut och Ivan hade inte aktiverat några varningssignaler i hennes huvud. Lyckan vände! Hon var så lättad att hon kunde ha kysst den där flinten!

      ”Du är en hjälte,” sa hon och lyckades tygla sig.

      Ivan rodnade. ”Vänta tills du har sett den innan du bestämmer det.”

      Lacey skrattade. ”Ärligt, hur illa kan det vara?”

      *

      Lacey lät som en födande kvinna när hon kämpade upp för bergsstigen bredvid Ivan.

      ”Är det för brant?” frågade han med en bekymrad röst. ”Jag borde ha nämnt att den låg på klippan.”

      ”Det är inga problem,” kiknade Lacey. ”Jag – älskar – havsutsikter.”

      Genom hela deras promenad dit hade Ivan bevisat sig som motsatsen till sliskig affärsman genom att påminna Lacey om det sänkta priset (trots att de inte hade diskuterat någon summa än) och ständigt påpeka att hon inte skulle få för höga förhoppningar. Nu när hennes lår värkte från vandringen, började hon tycka att han hade rätt i att sätta ribban lågt.

      Ända till huset syntes vid bergskrönet. Dess svarta silhuett karvades ut av den rosa himlen i bakgrunden; det var en hög stenbyggnad. Lacey drog högt efter andan.

      ”Är det den?” frågade hon andfått.

      ”Det är det,” svarade Ivan.

      Styrka kom från ingenstans och tog Lacey upp för resten av berget. Varje steg som tog henne närmare den otroliga byggnaden avslöjade nya, vackra drag: den charmanta stenfasaden, skiffertaket, rosbusken som slingrade sig runt verandans träkolonner, den tjocka gamla dörren som bågades i form likt ett sagoslotts dörr. Hela scenen inramades av det glittrande, färdande havet.

      Laceys ögon buktade ut och hennes haka föll när hon tog sina sista steg fram till stugan. En träskyld bredvid dörren proklamerade: Crag Cottage.

      Ivan nådde fram till henne med en tung nyckelknippa som klingade i handen när han letade efter rätt nyckel. Lacey kände sig som ett barn framför glassbilen, väntade otåligt på att mjukglassmaskinen skulle bli klar, studsade upp och ner på ivriga tår.

      ”Få inte upp hoppet,” sa Ivan för den femtioelfte gången och hittade äntligen nyckeln – en passande stor, rostig bronsnyckel som såg ut att kunna öppna Rapunzels torn. Han vred nyckeln i låset och knuffade upp dörren.

      Lacey klev ivrigt in i stugan och slogs av den plötsliga, kraftfulla känslan av att komma hem.

      Korridoren var minst sagt rustik med sina obehandlade trägolvplankor och utsuddade blomtapeter. Till höger om Lacey stod trappuppgången och i mitten av den gick en fluffig, röd matta med guldlöpare, som om den förra ägaren hade ansett att det var ett ståtligt hem och inte en idyllisk liten stuga. En trädörr stod öppen på hennes vänstra sida som tycktes locka på henne.

      ”Som jag sa, det är lite sjaskigt,” sa Ivan medan Lacey tassade längre in.

      Hon befann sig i ett vardagsrum. Tre av väggarna bar tapeter i ett mint- och vitrandigt mönster som höll på att suddas ut med tiden, medan den fjärde avslöjade tegelstenen under. Ett stort utbuktat fönster såg ut över havet, med en inbyggd sittplats alldeles under. En vedspis med ett högt, svart skorstensrör ockuperade hela det ena hörnet, med en stålhink bredvid sig, fylld med ved. Resten av väggen togs upp av en träbokhylla. Soffan, fåtöljen och fotstödet matchade allihop och såg ut att vara original från fyrtiotalet. Allt behövde dammas av men för Lacey gjorde det bara stället ännu mer perfekt.

      Hon snurrade runt och såg på Ivan. Han såg ängslig ut inför hennes bedömning.

      ”Jag älskar det!” utbrast hon.

      Ivans ansiktsuttryck omvändes till förvåning (med en smula stolthet, märkte Lacey).

      ”Åh!” ropade han. ”Vilken tur!”

      Lacey kunde inte hindra sig själv. Fylld med upprymdhet skyndade hon sig till vardagsrummet och försökte ta in varenda liten detalj. På den dekorerade, mönsterkarvade träbokhyllan stod ett par deckarböcker, vars sidor var skrynkliga av ålder. En sparbössa i porslin, formad som ett får, och en klocka som inte längre tickade stod på hyllan under och på botten var en samling ömtåliga porslinstekannor. Det var som om en antikälskares dröm blivit verklighet.

      ”Kan jag kolla resten?” frågade Lacey och kände hur hjärtat svällde.

      ”Gör det,” svarade Ivan. ”Jag går ner i källaren och fixar värmen och vattnet.”

      De gick ut i en mörk liten korridor och Ivan försvann genom en dörr under trappan medan Lacey fortsatte in i köket. Hennes hjärta slog med nervös förväntan.

      När hon klev in över tröskeln, drog hon efter andan.

      Köket såg ut som något från ett viktorianskt museum. Det fanns en gammal modell av en AGA-spis, kastruller och stekpannor i mässing som hängde från krokar i taket och ett stort knivblock i mitten. Genom fönstren såg Lacey en stor gräsmatta. På andra sidan av de eleganta glasdörrarna fanns en altan där ett rangligt bord och ett set med stolar hade ställts ut. Lacey kunde se framför sig hur hon satt där och åt nybakade croissanter från bageriet tillsammans med ekologiskt peruanskt kaffe från kaffebutiken nedanför.

      Plötsligt drogs hon ur sin dagdröm av ett högljutt slammer. Det kom från under hennes fötter; hon kände golvplankorna vibrera.

      ”Ivan?” ropade Lacey och gick tillbaka till korridoren. ”Är allt som det ska?”

      Hans röst färdades genom den öppna källardörren. ”Det är bara rören. Jag tror inte att de har använts på flera år. Det kan ta ett tag för dem att komma till rätta.”

      Ännu en hög duns fick Lacey att hoppa till. Men nu när hon visste om den ofarliga orsaken kunde hon inte låta bli att skratta.

      Ivan kom upp från källartrappan.

      ”Då var det fixat. Jag hoppas inte det tar allt för länge för rören att bli tysta,” sa han, på sitt oroliga sätt.

      Lacey skakade på huvudet. ”Det hör till charmen.”

      ”Så, du kan stanna här så länge du behöver,” tillade han. ”Jag håller ögon och öron öppna och säger till om något av hotellen får lediga rum.”

      ”Oroa dig inte,” sa Lacey. ”Det här är precis vad jag inte visste att jag letade efter.”

      Ivan visade upp ett blygt leende. ”Så är en tia per natt okej?”

      Laceys ögonbryn flög upp till hårlinjen. ”En ’tia’? Det är väl, typ, tolv dollar eller nåt?”

      ”För mycket?” avbröt Ivan med glödröda kinder. ”Skulle en femma vara bättre?”

      ”För lite!” utbrast Lacey, medveten om att hon prutade uppåt i stället för nedåt. Men det löjligt låga priset skvallrade om att han var van vid rena rama stölden – Lacey skulle inte utnyttja en sådan rar, tafatt man, som räddat henne ur sin ”prinsessa i nöd”-kris. ”Det finns två sovrum, det är vintage. Det får plats en hel familj här. Bara det har dammats och polerats lite skulle du kunna tjäna flera hundra dollar per natt på det här stället.”

      Ivan verkade inte veta var han skulle lägga blicken. Uppenbarligen gjorde pengasnack honom obekväm; ännu mer bevis, tänkte Lacey, på att han inte var ämnad att vara affärsman. Hon hoppades inte att någon av hans inneboende utnyttjade honom.

      ”Tja, ska vi säga femton per natt, då?” föreslog Ivan. ”Jag kan skicka hit någon som städar upp.”