Mord i slottet. Фиона Грейс

i Laceys handflata.

      ”Mitt nummer står på visitkortet. Ring om något går sönder. Eller snarare, när något går sönder.”

      ”Tack,” sa Lacey uppriktigt med ett litet skratt.

      Ivan gick.

      Nu när hon var ensam, fortsatte Lacey till övervåningen för att utforska mer. Mastersovrummet låg vid husets framsida med havsutsikt och balkong. Även detta såg ut att komma från ett museum, med sin stora dubbelsäng i mörkt trä och matchande garderob, som var stor nog att leda vägen till Narnia. Det andra sovrummet låg längst bak i huset och blickade ut över gräsmattan. Toaletten var separat från sovrummet i sitt eget lilla rum, knappt ens i garderobsstorlek. Badkaret var ett vitt tassbadkar med bronsfötter. Det fanns ingen separat dusch, bara ett tillägg på badkarets kran.

      Lacey återvände till mastersovrummet och sjönk ner på dubbelsängen. Det var första gången hon hade ett ögonblicks ro att reflektera över den svindlande dagen hon hade haft och nu kände hon sig nästan i chock. I morse hade hon varit i ett fjortonårigt äktenskap. Nu var hon singel. Hon hade varit en upptagen affärskvinna i New York City. Nu var hon i en klippstuga i England. Vad spännande! Vad exalterande! Hon hade aldrig gjort något så fräckt i hela sitt liv – och nog kändes det underbart!

      Rören gav ifrån sig en högljudd smäll och Lacey pep till. Men en sekund senare brast hon ut i skratt.

      Hon lutade sig tillbaka i sängen, stirrade upp på sängtakets tyg ovanför henne, lyssnade på vågornas brus när de slog upp mot klipporna. Ljudet drog fram en plötslig, tidigare bortglömd barndomsfantasi om att bo bredvid havet. Vad ironiskt det var att hon hade glömt bort hela drömmen. Om hon inte hade återvänt till Wilfordshire, hade den kanske lämnats begravd i hennes sinne, dömd att aldrig plockas fram. Hon undrade vilka fler minnen som kunde lockas fram av att hon var här. I morgon när hon vaknade kanske hon kunde utforska staden lite och se vilka ledtrådar som fanns gömda.

      KAPITEL TRE

      Lacey väcktes av ett konstigt ljud.

      Hon sköt upp i sängen med en sekunds förvirring över det obekanta rummet, som bara lystes upp av den tunna strimman dagsljus mellan gardinerna. Det tog en stund att ställa om hjärnan och minnas att hon inte längre var i sin lägenhet i New York City, utan en stenstuga i Wilfordshires engelska klippor.

      Där kom ljudet igen. Det var inte slamret av rören denna gång; det var något helt annat, något som tycktes komma från ett djur.

      Lacey undersökte mobilskärmen med suddiga ögon och såg att klockan var lokaltid fem på morgonen. Med en suck drog hon sin trötta kropp ur sängen. Jetlag satte sig direkt som en tyngd i hennes armar och ben när hon barfota tassade fram till balkongdörren och drog undan gardinerna. Där var klippkanten och havet som sträckte ut sig mot horisonten tills den mötte en klar och molnfri himmel som alldeles precis börjat bli blå. Hon såg inga djur att skylla ljudet på där på framsidan och när det lät igen, lyckades Lacey följa ljudet till husets baksida.

      Hon drog på sig morgonrocken som hon hade kommit ihåg att köpa i sista sekund på flygplatsen och gick ner för den knarrande trappan för att undersöka. Hon gick direkt till baksidan och in i köket där de stora glasfönstren och glasdörren gav en ostörd utsikt över bakgårdens gräsmatta. Där fann hon till slut ljudens ursprung.

      Det stod en hel flock får i trädgården.

      Lacey blinkade. Det måste ha varit minst femton! Tjugo. Kanske fler!

      Hon gnuggade ögonen men när hon öppnade dem igen var alla de fluffiga varelserna kvar, gnagde på gräset. En av dem lyfte huvudet.

      Lacey fick ögonkontakt med fåret i en stirrtävling tills den till slut tippade huvudet bakåt och släppte lös ett utdraget, högljutt, jämmerligt bräkande.

      Lacey brast ut i fniss. Hon kunde inte tänka sig ett bättre sätt att börja sitt nya liv e.D. på. Att vara här i Wilfordshire kändes plötsligt inte som en semester längre, utan snarare ett uttryck för hennes avsikt: att ta tillbaka sitt gamla jag – eller kanske ett helt nytt jag, ett hon inte hade mött än. Vad än känslan var, satte det bubblor i hennes mage som sprack som om det vore champagne (eller kanske bara jetlag – så visst hennes interna klocka visste, hade hon precis fått en riktigt generös sovmorgon). Hur som helst, kunde Lacey inte vänta på att få börja dagen.

      Hon fylldes med en plötslig entusiasm för äventyr. I går hade hon vaknat till de vanliga ljudet av New York Citys trafik; idag till ljudet av ändlöst bräkande. I går hade hon känt lukten av tvätt och rengöringsprodukter; idag kände hon damm- och havsdoft. Hon hade tagit det familjära i livet och låtit det sprängas. Som nyskild kvinna verkade världen för första gången tillgänglig för henne. Hon ville utforska! Upptäcka! Lära! Plötsligt fylldes hon med en entusiasm för livet som hon inte hade känt sedan… tja, sedan innan hennes pappa lämnade henne.

      Lacey skakade på huvudet. Hon ville inte tänka på ledsna saker. Hon var fast besluten att inte låta någonting förstöra hennes nyfunna glädje. I alla fall inte idag. Idag skulle hon greppa den känslan och hålla den hårt. Idag var hon fri.

      I ett försök att hålla tankarna borta från sin kurrande mage testade Lacey att duscha i det stora badkaret. Hon använde det slangliknande tillägget som satt fast på kranen för att spola kroppen, liksom man gör en lerig hund. Vattnet skiftade från varmt till iskallt utan varning då och då och rören lät klang-klang-klang under hela duschen. Men den direkta mjukheten i vattnet, jämfört med skarpheten hon var van vid i New York, kunde liknas med att smeta en dyr fuktkräm över hela kroppen och Lacey njöt av det, till och med när det kalla vattnet fick hennes tänder att skallra.

      När flygplatssmutsen och storstadsavgaserna var borta från hennes hud – och gjorde den fullständigt glansig – torkade hon sig och klädde sig i plaggen hon hade köpt på flygplatsen. Det stod en enorm spegel på insidan av Narniagarderobens ena dörr som Lacey kunde bedöma sin utstyrsel i. Den var inte fin.

      Hon grimaserade. Hon hade valt kläder från en strandbutik på flygplatsen med resonemanget att något avslappnat skulle passa bäst till hennes havskustssemester. Strand-avslappnat var hennes avsikt, men detta såg mest bara begagnat ut. De beigea byxorna satt något snävt, den vita bomullströjan var som ett tält och de tunna båtskorna var ännu mindre passande för kullerstensgator än hennes klackar hade varit! Hon fick ha ”inhandla några anständiga kläder” som högsta prioritet idag.

      Laceys mage kurrade.

      Näst högsta prioritet, tänkte hon och klappade sig på magen.

      Hon begav sig ner med vått hår som droppade ner för ryggen, svängde in i köket och såg genom fönstret att bara några eftersläntrare stod kvar av morgonens fårflock. Hon undersökte köksskåpen och kylen som alla visade sig vara tomma. Det var fortfarande för tidigt för att bege sig ner till staden och hämta nybakat frukostbröd från bageriet på huvudgatan. Hon fick hitta något sätt att få tiden att gå.

      ”Få tiden att gå!” utbrast Lacey högt med glädjefylld röst.

      När hade hon senast haft tid över? När hade hon någonsin tillåtit sig själv friheten att slösa tid? David var alltid så organiserad med den lilla tid de hade över. Gymmet. Brunch. Familjeaktiviteter. Drinkar. ”Fritiden” var alltid fullbokad. Lacey fick en plötslig uppenbarelse; själva planerandet av fritiden motsade friheten i det. Genom att låta David planera och diktera vad de gjorde med sin tid hade hon tagit på sig en tvångströja av sociala skyldigheter. Ögonblicket av klarhet träffade henne på ett vis som nästan liknade en buddhistisk upplysning.

      Dalai lama skulle vara så stolt över mig, tänkte Lacey och klappade fröjdfullt ihop händerna.

      Just då bräkte fåren ute på gården. Lacey bestämde sig för att nyttja hennes nyfunna frihet åt att spela amatördetektiv och ta reda på var fåren hade kommit ifrån.