Lockad. Блейк Пирс

det mesta, visst. Men nu när hon är tonåring så kan det bli lite knackigt ibland”.

      Blaine tittade sympatiskt på Riley en stund.

      “Låt mig gissa”, sa han. “Det har med en pojkvän att göra”.

      “Tydligen”, sa Riley. “Hon vägrar att berätta något om honom. Och hon tänker inte låta mig träffa honom”.

      Blaine skakade på huvudet.

      “De är båda i den där åldern”, sa han. “Att ha en pojkvän är en fråga om liv och död. Crystal har ingen än, vilket passar mig utmärkt, men hon tycker inte likadant. Hon är helt desperat”.

      “Jag var nog likadan i den åldern”, sa Riley.

      Blaine skrattade lite. “Tro mig, när jag var femton så var tjejer allt jag tänkte på. Vill du ha lite kaffe?”

      “Ja, tack. Svart blir bra”.

      Blaine gick ut i köket. Riley såg sig om och noterade återigen hur väldekorerat huset var. Blaine hade perfekt smak.

      Blaine kom tillbaka med två koppar kaffe. Riley tog en slurk. Det var jättegott.

      “Alltså, jag hade inte en aning om vad det skulle innebära att vara mamma”, sa hon. “Och det gjorde väl inte saken bättre att jag var alldeles för ung för det”.

      “Hur gammal var du?”

      “Tjugofyra”.

      Blaine kastade tillbaka huvudet och skrattade.

      “Jag var yngre. Gifte mig vid tjugoett. Jag tyckte att Phoebe var den vackraste flickan jag någonsin sett. Sexig som fan. Jag tänkte inte riktigt på att hon var bipolär och drack mycket”.

      Riley blev allt mer intresserad. Hon visste att Blaine var skild, men inte mycket mer än så. Det verkade som om hon och Blaine hade misstag från ungdomen gemensamt. Fysisk attraktion hade gjort det svårt för dem att se saker och ting som de verkligen var.

      “Hur länge var du gift?” frågade Riley.

      “Ungefär nio år. Vi borde ha skilt oss tidigare. Jag borde ha skilt mig tidigare. Men jag trodde att jag kunde rädda henne. Det var dumt av mig. Vi fick Crystal när Phoebe var tjugoett och jag var tjugotvå och fortfarande gick i kockskolan. Vi var för fattiga och för omogna. Vårt nästa barn var dödfött och Phoebe hämtade sig aldrig. Hon tog till flaskan. Hon började uppträda illa”.

      Blaines blick såg mer avlägsen ut nu. Riley kände på sig att han återupplevde hemska minnen som han inte ville prata om.

      “När vi fick April så låg jag i träning för att bli FBI-agent”, sa hon. “Ryan ville att jag skulle lägga det åt sidan, men det kunde jag inte. Han var fast besluten att bli en framgångsrik advokat. Nåja, vi fick båda karriärerna vi ville ha. Men vi hade ingenting gemensamt i längden. Vi hade inte grunden för ett äktenskap”.

      Riley blev tyst och Blaine tittade sympatiskt på henne. Hon kände sig lättad att hon kunde prata om allt det här med en annan vuxen människa. Hon märkte att det nästan var omöjligt att inte känna sig bekväm när man var med Blaine. Det kändes som om hon kunde prata med honom om precis vad som helst.

      “Blaine, jag är så kluven”, sa hon. “De behöver mig verkligen på ett viktigt fall. Men saker och ting är katastrof på hemmafronten. Det känns som om jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid med April”.

      Blaine log.

      “Jaså. Det klassiska jobb-eller-familj dilemmat. Det känner jag till väl. Tro mig, att äga en restaurang är väldigt tidskrävande. Att få tid över till Crystal är svårt”.

      Riley tittade in i Blaines snälla, blå ögon.

      “Hur hittar man balans?” frågade hon.

      Blaine ryckte lite på axlarna.

      “Det gör man inte”, sa han. “Det finns inte tillräckligt med tid för allting. Men det finns ingen mening med att straffa sig själv för att man inte klarar av det omöjliga. Tro mig, att ge upp karriären är ingen lösning. Jag menar, Phoebe försökte sig på att vara hemmafru. Det var en av orsakerna att hon blev tokig. Det är bara att acceptera det”.

      Riley log. Det lät som en underbar idé—bara acceptera det. Det kanske hon skulle kunna göra. Det verkade möjligt.

      Hon sträckte sig fram och rörde Blaines hand. Han tog hennes hand och kramade den. Riley kände en härlig spänning mellan dem. För en stund så tänkte hon att hon kanske skulle kunna stanna med Blaine ett tag, nu när deras barn var upptagna någon annanstans. Kanske kunde hon…

      Men när tankarna började ta form i hennes huvud, så kunde hon känna hur hon drog sig undan. Hon var inte redo att agera på de här nya känslorna.

      Hon drog försiktigt undan sin hand.

      “Tack”, sa hon. “Det är nog bäst att jag går hem. Så vitt jag vet så är April kanske redan tillbaka”.

      De sa hejdå till varandra. Så fort hon klev utanför dörren så vibrerade hennes telefon. Det var från April.

      Jag fick precis ditt meddelande. Jätteledsen att jag uppförde mig så. Jag är på cafét. Snart hemma.

      Riley suckade. Hon hade ingen aning om vad hon skulle svara. Det verkade bäst att inte svara alls. Hon och April skulle ta ett allvarligt samtal lite senare.

      Riley kom precis innanför dörren när hennes telefon vibrerade igen. Det var Ryan som ringde. Hennes ex var den sista människan på jorden hon ville prata med. Men hon visste att han skulle fortsätta att lämna meddelanden om hon inte pratade med honom nu. Hon svarade.

      “Vad vill du, Ryan?” frågade hon surt.

      “Passar det inte nu?”

      Riley ville säga att det aldrig passar enligt henne. Men hon höll den tanken för sig själv.

      “Det går väl nu”, sa hon.

      “Jag tänkte komma och hälsa på dig och April”, sa han. “Jag skulle vilja prata med er”.

      Riley höll tillbaka ett stön. “Jag skulle föredra om du inte gjorde det”.

      “Jag tyckte du sa att det gick bra nu?”

      Riley svarade inte. Detta var typiskt Ryan, försöka vrida hennes ord för att manipulera henne.

      “Hur är det med April?” frågade Ryan.

      Hon fnös till av skratt. Hon visste att han bara försökte få igång ett samtal.

      “Vad snällt att du frågar”, sa Riley sarkastiskt. “Det är bra med henne”.

      Det var givetvis en lögn. Men att dra in Ryan i det här skulle knappast hjälpa.

      “Hördu, Riley…” Ryan blev tyst. “Jag har gjort så mycket fel”.

      Det säger du inte, tänkte Riley. Men hon förblev tyst.

      Efter en stund så sa Ryan, “Saker och ting har inte varit så bra för mig på sistone”.

      Riley sa fortfarande ingenting.

      “Nåja, jag ville bara veta att allt var bra med dig och April”.

      Riley kunde knappt tro hur fräck han var.

      “Det är bra med oss. Varför undrar du? Har en av dina nya flickvänner dumpat dig, Ryan? Eller är det problem på jobbet?”

      “Vad du går hårt åt mig, Riley”.

      Hon tyckte att hon inte kunde vara snällare. Hon förstod hela situationen. Ryan måste vara ensam just nu. Societetskvinnan som han flyttat ihop med efter skilsmässan måste ha lämnat honom, eller så hade någon nyare affär surnat.