Lockad. Блейк Пирс

Redditch polischef Aaron Pomeroy.

      “Hur och när hittades kroppen?” frågade Riley.

      “Vi har en gatsopare som börjar jobba innan gryningen. Han hittade henne”.

      Pomeroy såg kraftigt upprörd ut. Han var en överviktig, gammal man. Riley gissade att till och med i en liten stad som den här så hade en så gammal polis varit med om både ett eller två mord under sin tid. Men han hade nog aldrig varit med om något så fruktansvärt.

      Agent Lucy Vargas satt hukad bredvid liket och undersökte det noga.

      “Vår mördare är väldigt självsäker”, sa Lucy.

      “Varför då?” frågade Riley.

      “Ja, han visar ju upp dem så här”, sa hon. “Metta Lunoe hittades på ett öppet fält, Valerie Bruner hittades vid vägkanten. Bara ungefär hälften av alla seriemördare flyttar sina offers kroppar. Och hälften av dem döljer kropparna. Och de flesta av de kroppar som lämnas öppet har bara dumpats. Den här sortens uppvisning tyder på att han är ganska så kaxig”.

      Riley var glad att Lucy hade lärt sig något. Men hon var inte övertygad om att det handlade om att vara kaxig. Han försökte inte visa upp sig eller håna polisen. Han hade något annat för sig. Men Riley visste inte vad det var än.

      Men hon var ganska säker på att det hade att göra med hur kroppen låg. Det var både besvärligt och avsiktligt. Flickans vänstra arm var utsträckt rakt ovanför huvudet. Hennes högra arm var också rak, men låg nästan intill kroppen. Till och med huvudet, med bruten nacke, hade rätats upp så gott det gick med resten av kroppen.

      Riley tänkte på fotografierna på de andra offren. Hon såg att Lucy hade med sig en surfplatta.

      Riley frågade henne, “Lucy, kan du ta fram fotografierna av de andra två liken?”

      Det tog Lucy bara några sekunder. Riley och Bill ställde sig tätt intill Lucy för att titta på bilderna.

      Bill pekade och sa, “Metta Lunoes lik var som detta, fast spegelvänt—höger arm höjd, vänster arm intill kroppen. Valerie Bruners högra arm var höjd, men hennes vänstra låg över kroppen, nedåt”.

      Riley hukade sig och tog tag i offrets handled och försökte flytta den. Armen var orörlig. Rigor mortis hade satt in. Rättsläkaren fick avgöra när hon dog, men Riley var ganska säker på att hon varit död i minst nio timmar. Och som med de andra flickorna, så hade hon blivit flyttad till platsen strax efter att hon dog.

      Ju mer hon tittade, desto mer var det något som började reta henne. Mördaren hade gjort sig sådant besvär att lägga kroppen rätt. Han hade burit kroppen över torget, upp för sex trappsteg, och med stor noggrannhet lagt den till rätta. Men trots det så var det något fel med hur den låg.

      Kroppen var inte lagd efter någon av väggarna i paviljongen. Inte heller efter öppningen, eller med tingshuset, eller något annat som Riley kunde se. Den verkade ligga snett, i en slumpvis vald vinkel.

      Men ingenting han gör är slump, tänkte hon.

      Riley kände på sig att mördaren försökte berätta något. Men hon visste inte vad.

      “Vad tror du om hur de ligger?” frågade hon Lucy.

      “Jag vet inte”, sa Lucy. “Det är ovanligt att mördare poserar kropparna. Det är konstigt”.

      Hon är fortfarande väldigt ny på jobbet, påminde Riley sig.

      Lucy hade inte ännu förstått att det var just de konstiga fallen som de alltid blev inkallade för. För erfarna agenter som Riley och Bill så hade konstigt blivit normalitet för länge sedan.

      “Lucy, vi kollar på kartan”, sa Riley.

      Lucy tog fram kartan som visade var de andra offren hade hittats.

      “Kropparna har placerats i en ganska så tajt formation”, sa Lucy och pekade. “Valerie Bruner hittades mindre än femton kilometer från platsen där Metta Lunoe hittades. Och den här är mindre än femton kilometer från där Valerie Bruner hittades”.

      Riley kunde se att Lucy hade rätt. Men, Meara Keagan hade försvunnit en bra bit norrut i Westree.

      “Är det någon som ser en koppling mellan de olika platserna?” frågade Riley.

      “Inte direkt”, sa Lucy. “Metta Lunoes kropp låg på ett fält utanför Mowbray. Valerie Bruner låg bara bredvid motorvägen. Och nu ligger den här kroppen mitt i en liten stad. Det är som om mördaren letar efter platser som inte har något gemensamt”.

      I samma stund hörde Riley någon av åskådarna skrika.

      “Jag vet vem som gjorde det! Jag vet vem som gjorde det!”

      Riley, Bill, och Lucy vände sig om och tittade. En ung man vinkade och skrek borta vid avspärrningen.

      “Jag vet vem som gjorde det!” ropade han igen.

      KAPITEL ÅTTA

      Riley studerade den skrikande mannen noga. Hon kunde se att flera av de andra åskådarna nickade instämmande.

      “Jag vet vem som gjorde det! Vi vet alla vem som gjorde det!”

      “Josh har rätt”, sa en kvinna bredvid honom. “Det måste vara Dennis”.

      “Han är en riktig skummis”, sa en man. “Det har alltid bara varit en tidsfrågan med honom”.

      Bill och Lucy skyndade sig bort till mannen som ropade, men Riley stod kvar. Hon ropade till en av poliserna vid avspärrningen.

      “Ta hit honom”, sa hon, och pekade på mannen som ropade.

      Hon visste att det var viktigt att skilja honom från gruppen. Om alla började berätta sina historier, så skulle det bli omöjligt att urskilja sanningen. Om det nu låg någon sanning i det de hävdade.

      Dessutom så började journalisterna hopas runt honom. Hon ville inte intervjua honom så de kunde höra.

      Polismannen lyfte på avspärrningen och eskorterade bort mannen till Riley.

      Han skrek fortfarande, “Vi vet vem som gjorde det! Vi vet vem som gjorde det!”

      “Lugna ner dig”, sa Riley, och tog hans arm och ledde iväg honom så att de kunde tala i enrum.

      “Fråga vem som helst om Dennis”, sa den upprörda mannen. “Han är en ensamvarg. Han är konstig. Han skrämmer flickor. Han trakasserar kvinnor”.

      Riley tog fram sitt anteckningsblock, och Bill likaså. Hon kunde se att Bill var väldigt intresserad. Men hon visste att de måste ta det lugnt. De visste knappt någonting än. Och mannen var så upprörd att Riley inte kunde lita på hans omdömesförmåga. Hon var tvungen att prata med någon mer neutral.

      “Vad heter han i efternamn?” frågade Riley.

      “Dennis Vaughn”, sa mannen.

      “Fortsätt du att prata med honom”, sa hon till Bill.

      Bill nickade och fortsatte notera. Riley gick tillbaka till paviljongen där polischef Aaron Pomeroy fortfarande stod bredvid kroppen.

      “Polischef Pomeroy, vad vet du om Dennis Vaughn?”

      Riley kunde se att han hört namnet förr.

      “Vad vill du veta om honom?” frågade han.

      “Tror du att han kan vara vår gärningsman?”

      Pomeroy kliade sig i huvudet. “Nu när du säger det så, kanske. Han är nog värd att prata med i alla fall”.

      “Varför tycker du det?”

      “Alltså, han har ställt till med en massa saker