Lockad. Блейк Пирс

var din partner?” frågade Riley.

      “Agent Remsen”.

      Riley kände igen namnet. Bruce Remsen hade blivit förflyttad från Quantico innan hon började jobba igen.

      Efter en kort paus så tillade Bill, “Jag kunde inte lösa fallet”.

      Nu kunde Riley läsa hans ansiktsuttryck och hans tonläge. Efter år med vänskap och som partners så kunde hon förstå Bill bättre än någon annan. Hon visste att han var djupt besviken på sig själv.

      Floras plockade fram rättsläkarens bilder på flickornas nakna ryggar. Kropparna var så tärda att det knappt kunde vara sant. Deras ryggar visade gamla ärr och färska märken.

      Riley kände ett obehag i hela kroppen. Hon var överrumplad av känslan. Hon hade aldrig förr blivit så illa till mods av bilder av lik.

      “De svalt nästan ihjäl innan de fick nackarna brutna. De blev också misshandlade, antagligen under en längre tid. Kropparna flyttades dit där de hittades. Vi har ingen aning om var de dödades”, sa Flores.

      Riley försökte att inte låta hennes obehag störa henne och hon gick igenom likheter med andra fall som hon och Bill hade löst de senaste månaderna. Den så kallade “dockmördaren” hade lämnat sina offers kroppar där de enkelt kunde hittas, nakna, poserade i groteska dockliknande ställningar. “Kedjemördaren” hade hängt upp kropparna, inslagna i massor av kedjor.

      Nu plockade Flores fram en bild av ännu en ung kvinna—en glad, rödhårig flicka. Bredvid fotot var en bild på en sliten, tom Toyota.

      “Den här bilen tillhörde Meara Keagan. En tjugofyraårig irländsk immigrant”, sa Flores. “Hon anmäldes som försvunnen i går morse. Hennes bil hittades övergiven en liten bit ifrån ett hyreshus i Westree, Delaware. Hon jobbade hos en familj där som hembiträde och barnflicka”.

      Nu talade specialagent Brent Meredith. Han var en väldig, kraftigt byggd afroamerikan med markerad haka och ett humör som inte tålde nonsens.

      “Hon klev av sitt skift på jobbet vid klockan elva på kvällen”, sa Meredith. “Bilen hittades tidigt nästa morgon”.

      Specialagent Carl Walder lutade sig fram i stolen. Han var Brent Merediths chef—en fräknig man med bebisansikte med krulligt kopparfärgat hår. Riley tyckte inte om honom. Hon tyckte inte att han var speciellt kompetent. Och det gjorde inte saken bättre att han en gång hade gett henne sparken.

      “Varför tror vi att det här försvinnandet är kopplat till de tidigare morden?” frågade Walder. “Meara Keagan är äldre än de andra offren”.

      Nu gjorde sig Lucy Vargas hörd. Hon var en smart, ung rookie med mörkt hår, mörka ögon, och mörk hy.

      “Man kan se det på kartan. Keagan försvann i samma område där de två kropparna hittades. Det kanske är en tillfällighet, men antagligen inte. Inte på en femmånadersperiod, så nära varandra”.

      Trots att Riley kände sig illa till mods så njöt hon lite av att se Walder grimasera lite. Lucy hade oavsiktligt satt honom på plats. Riley hoppades att han inte skulle komma på något sätt att hämnas på Lucy. Walder kunde vara småaktig på det sättet.

      “Det stämmer, Agent Vargas”, sa Meredith. “Vi gissar att de yngre flickorna kidnappades när de liftade. Mycket sannolikt längs motorvägen som går genom området”. Han pekade på kartan.

      Lucy frågade, “Är det inte förbjudet att lifta i Delaware?” Sedan tillade hon, “Fast det är ju svårt att se till att det efterlevs”.

      “Det har du rätt i”, sa Meredith. “Och detta är inte en mellanstatlig motorväg, eller ens den största motorvägen i delstaten, så liftare använder den säkert. Det gör uppenbarligen mördaren också. En kropp hittades bredvid denna vägen och de andra två är mindre än femton kilometer ifrån det. Keagan togs ungefär nio mil längre norrut. Med henne använde han ett annat knep. Om han gör som han brukar så kommer han att hålla henne fången tills hon nästan svälter ihjäl. Sen bryter han nacken på henne och lämnar hennes kropp på samma vis som de andra”.

      “Det tänkte vi inte tillåta”, sa Bill bestämt.

      Meredith sa, “Agent Paige och Jeffreys, jag vill att ni börjar jobba med fallet omedelbart”. Han sköt fram en mapp som var fylld med fotografier och rapporter. “Agent Paige, här är all information du kommer behöva för att uppdatera dig”.

      Riley sträckte sig fram för att ta mappen. Men hennes hand ryckte tillbaka av oro.

      Vad är det med mig?

      Tankarna snurrade i hennes huvud och suddiga bilder började ta form i hennes hjärna. Var detta PTSD från Peterson fallet? Nej, det var annorlunda. Det var något helt annat.

      Riley reste sig upp och rusade ut ur konferensrummet. Medan hon sprang längs korridoren mot sitt kontor så började de suddiga bilderna ta form.

      Det var ansikten—kvinnors och flickors ansikten.

      Hon såg Mitzi, Koreen, och Tantra—unga eskortflickor vars respektabla klädsel dolde deras förnedring, till och med för dem själva.

      Hon såg Justine, en gammal hora, sitta böjd över en drink på en bar, trött, bitter, och helt redo att dö en hemsk död.

      Hon såg Chrissy, så gott som fängslad i en bordell av sin horkarl till make.

      Och värst av alla så såg hon Trinda, en femton år gammal flicka som redan hade fått uppleva en mardröm med sexuellt utnyttjande, som knappt kunde föreställa sig någonting annat.

      Riley kom in på sitt kontor och föll ihop i stolen. Nu förstod hon varför hon känt sådan avsky. Bilderna hon sett hade bara satt igång det hela. De hade väckt hennes djupaste ångest från Phoenix fallet. Hon hade stoppat en brutal mördare, men hon hade inte skipat rättvisa åt de kvinnor och flickor hon mött. En hel värld av exploatering återstod. Hon hade inte ens förstått en bråkdel av allt de blivit utsatta för.

      Och nu hemsöktes hon på ett vis som hon aldrig känt förut. Detta verkade värre än PTSD för henne. Trots allt så kunde hon lätta på trycket för det hon själv blivit utsatt för genom att ta ett pass i boxningsringen. Men hon hade inget sätt att bli av med de här nya känslorna.

      Skulle hon kunna jobba med ett fall som Phoenix igen?

      Hon hörde Bills röst i dörren.

      “Riley”.

      Hon tittade upp och såg sin partner titta på henne med ett sorgset uttryck. Han höll mappen som Meredith gav till henne.

      “Jag behöver dig på det här fallet”, sa Bill. “Det är personligt för mig. Att jag inte kunde knäcka det gör mig galen. Och jag kan inte sluta tänka på att jag kanske inte var mig själv för att mitt äktenskap höll på att falla isär. Jag fick lära känna Valerie Bruners familj. De är bra människor. Men jag har inte hållit kontakten med dem för… jag svek dem. Jag måste gottgöra dem”.

      Han la mappen på Rileys skrivbord.

      “Bara titta på det. Snälla”.

      Han gick ut från Rileys kontor. Hon satt och stirrade på mappen och kunde inte bestämma sig.

      Detta var inte likt henne. Hon visste att hon var tvungen att ta sig samman.

      Medan hon tänkte efter så mindes hon något från sin tid i Phoenix. Hon hade lyckats rädda en flicka som hette Jilly. Eller hon hade i alla fall försökt.

      Hon tog fram telefonen och ringde numret till ett härbärge för tonåringar i Phoenix, Arizona. En bekant röst svarade.

      “Hej, det här är Brenda Fitch”.

      Riley var glad att det var Brenda som svarade. Hon hade lärt känna socialarbetaren under hennes