Lockad. Блейк Пирс

varken skriver eller ringer”.

      Riley suckade. Jake hade alltid behandlat henne som sin dotter. Men det stämde verkligen att hon borde hört av sig.

      “Hur har du haft det?” frågade hon.

      “Jag är sjuttiofem år gammal”, sa han. “Jag har opererat båda knäna och en höft. Mina ögon har svikit mig. Jag har hörapparat och en pacemaker. Alla mina vänner utom dig är döda. Hur tror du att jag har haft det?”

      Riley log. Han hade åldrats en hel del sedan hon såg honom sist. Men han verkade inte alls vara så ömtålig som han fick sig själva att låta som. Hon var säker på att han skulle kunna göra sitt gamla jobb om det behövdes.

      “Nåja, jag är glad att du lyckades övertala dem att låta dig vara med här”, sa hon.

      “Är du förvånad?” sa Jake. “Jag är minst lika len i truten som den där jäveln Mullins”.

      “Ditt uttalande gjorde susen”, sa Riley.

      Jake ryckte på axlarna. “Jag önskar att jag lyckades reta upp honom. Jag skulle ha älskat att se honom tappa greppet inför hela frigivningsnämnden. Men han är kyligare och smartare än vad jag minns. Kanske har han lärt sig det i fängelset. Hursomhelst så fick vi det resultatet vi ville ha utan att han blev tokig. Kanske får han sitta bakom lås och bom i all evighet”.

      Riley var tyst en stund. Jake tittade nyfiket på henne.

      “Är det något du inte berättar?” frågade han.

      “Det är inte så lätt”, sa Riley. “Om Mullins fortsätter att samla poäng för bra beteende så kommer han nog garanterat att bli frigiven om ett år. Det finns inget som varken du eller jag kan göra åt saken”.

      “Herregud”, sa Jake och såg lika bitter och arg ut som han gjorde för alla de där åren sedan.

      Riley visste hur han kände sig. Det var hemskt att föreställa sig Mullins på fri fot. Dagens lilla seger verkade nu ha en bitter eftersmak.

      “Nåja, jag måste ge mig av”, sa Jake. “Det var kul att träffas”.

      Riley tittade sorgset på medan hennes gamla parter gick därifrån. Hon förstod varför han inte tänkte stå där och dra till sig alla negativa känslor. Det var inte så han var. Hon lovade sig själv att hon skulle höra av sig till honom snart.

      Hon försökte också se fördelen med det som hänt. Efter femton långa år så hade familjen Betts och Harter äntligen förlåtit henne. Men Riley kände inte att hon förtjänade deras förlåtelse mer än vad Larry Mullins gjorde.

      I samma ögonblick leddes Larry Mullins ut i handfängsel.

      Han vände sig mot henne och log brett och artikulerade tyst sitt elaka budskap.

      “Ses igen nästa år”.

      KAPITEL SJU

      Riley satt i bilen på vägen hem när Bill ringde. Hon satte på högtalaren.

      “Vad är det?” frågade hon.

      “Vi har hittat en kropp till”, sa han. “I Delaware”.

      “Var det Meara Keagan?” frågade Riley.

      “Nej. Vi har inte identifierat offret. Det är precis som med de andra två, fast värre”.

      Riley lät situationen sjunka in. Meara Keagan var fortfarande fången. Mördaren kanske höll fler kvinnor fängslade. Det var högst sannolikt att morden skulle fortsätta ske. Hur många var det ingen som visste.

      Bill lät upprörd.

      “Riley, jag håller på att bli tokig”, sa han. “Jag vet att jag inte kan tänka klart. Lucy är kanon, men hon är fortfarande våt bakom öronen”.

      Riley förstod precis hur han kände. Ironin var påtaglig. Här satt hon och klandrade sig själv för Larry Mullins fallet. Samtidigt, i Delaware, så kände Bill att hans gamla misslyckande hade kostat en tredje kvinna livet.

      Riley tänkte om hon skulle köra till Bill. Det skulle förmodligen ta över tre timmar att ta sig dit.

      “Är du klar med ditt?” frågade Bill.

      Riley hade berättat för Bill och Brent Meredith att hon skulle vara i Maryland idag för frigivningsförhöret.

      “Ja”, sa hon.

      “Bra”, sa Bill. “Jag har skickat en helikopter för att hämta dig”.

      “Du har vad?” flämtade Riley.

      “Det finns en privat flygplats i närheten. Jag skickar adressen. Helikoptern är förmodligen redan där. Det är en kadett ombord som kör tillbaka din bil”.

      Utan att säga ett ord till så lade Bill på.

      Riley körde tyst en stund. Hon hade varit lättad när förhöret tog slut på morgonen. Hon ville vara hemma när dottern kom hem från skolan. De hade inte bråkat igår, men April hade inte sagt så mycket. I morse hade Riley åkt hemifrån innan April vaknade.

      Men det var tydligen inte upp till henne. Hon hade ett nytt fall, vare sig hon ville eller inte. Hon skulle bli tvungen att prata med April senare.

      Men hon behövde inte grubbla på det så länge förrän det kändes helt rätt. Hon vände bilen och följde anvisningarna som Bill skickat. Det bästa sättet att bli av med känslan av misslyckande var att sätta bringa en ny mördare inför rättvisa—riktig rättvisa.

      Det var dags.

      *

      Riley tittade ner på den döda flickan som låg på estraden av trä. Det var en ljus och sval morgon. Estraden låg i en paviljong mitt på torget i staden. omringat av nyklippt gräs och vältrimmade träd.

      Offret liknade väldigt mycket flickorna på bilderna hon sett tidigare. Hon låg på rygg och var så utmärglad att hon nästan såg ut som en mumie. Hennes smutsiga och trasiga kläder kanske hade passat henne en gång i tiden, men nu såg de alldeles för stora ut. Hon hade både gamla och nya ärr från vad som troligen var en piska.

      Riley uppskattade hennes ålder till runt sjutton, samma ålder som de andra två offren.

      Fast kanske inte, tänkte hon.

      Trots allt så var Meara Keagan tjugofyra. Mördaren kanske håller på att ändra sina rutiner. Flickan var så förtvinad att Riley inte kunde vara säker på åldern.

      Riley stod mellan Bill och Lucy.

      “Hon ser ut att ha svultit mer än de andra två”, påpekade Bill. “Han måste ha hållit henne fången mycket längre”.

      Riley hörde en aning av samvetskval i Bills röst. Hon tittade på sin partner. Han såg bitter ut. Riley visste vad han tänkte. Flickan satt säkerligen fången medan han undersökte fallet utan att kunna lösa det. Han klandrade sig själv för hennes död.

      Riley visste att han inte borde klandra sig själv. Men hon visste inte vad hon skulle säga för att trösta honom. Hon hade fortfarande själv en dålig smak i munnen av Larry Mullins fallet.

      Riley såg sig om och tog in omgivningen. Från den här platsen så var den enda helt synliga byggnaden tingshuset på andra sidan gatan—en stor tegelbyggnad med ett klocktorn. Redditch var en charmig liten stad från kolonialtiden. Riley var inte speciellt överraskad att mördaren lyckats föra hit kroppen mitt i natten utan att någon märkte något. Hela staden låg säkert och sov. Det gick trottoarer längs torgets alla sidor, så mördaren hade inte lämnat några fotavtryck.

      Lokalpolisen hade spärrat av torget och höll borta alla nyfikna. Men Riley kunde se att journalister börjat samlas utanför avspärrningen.

      Hon