Lockad. Блейк Пирс

straffen skulle löpa samtidigt.

      Det var ett dåligt erbjudande. Det fanns ingen logik i det. Om Mullins nu hade dödat barnen, hur kunde han då också bara ha varit oaktsam? De två slutsatserna var motsägelsefulla. Men åklagaren såg inget annat val än att acceptera erbjudandet. Mullins fick trettio år i fängelse med möjlighet till villkorlig eller förtida frigivning om han uppfört sig väl.

      Offrens familjer hade blivit helt förkrossade. De hade anklagat Riley och Jake för att de inte gjort sitt jobb. Jake gick i pension strax efter att fallet var avslutat, bitter och arg.

      Riley hade lovat offrens familjer att hon skulle göra allt hon kunde för att hålla Mullins inlåst. För ett par dagar sedan så hade Nathan Betts föräldrar ringt Riley för att berätta för henne om frigivningsförhöret. Det var dags för henne att hålla sitt löfte.

      Viskandet avtog. Förhörsombudet Julie Summons tittade på Riley.

      “Specialagent Riley Paige från FBI vill göra ett uttalande”, sa Simmons.

      Riley svalde. Hon hade väntat i femton år på det här ögonblicket. Hon visste att nämnden redan var bekant med alla bevis, med alla dess brister. Det fanns ingen mening med att gå igenom det igen. Hon var tvungen att göra det mer personligt.

      Hon reste sig upp och började prata.

      “Så vitt jag förstår så överväger ni att ge Larry Mullins villkorlig frigivning för att han är en ‘exemplarisk fånge’”. Lite ironiskt så tillade hon, “Mr. Mullins, tillåt mig gratulera dig för vad du har lyckats med”.

      Mullins nickade utan att röra en min. Riley fortsatte.

      “‘Föredömligt uppträdande’—vad betyder det, egentligen? Det verkar ha mer att göra med vad han inte har gjort än vad han har gjort. Han har inte brutit mot fängelsets regler. Han har skött sig. Det är allt”.

      Riley kämpade för att hålla rösten stadig.

      “Jag är inte förvånad. Det finns inga barn i fängelset som han kan mörda”.

      Det började viskas i rummet. Mullins leende förändrades till en tom blick.

      “Ursäkta mig”, sa Riley. “Jag förstår att Mullins aldrig erkände överlagt mord, och att åklagaren aldrig försökte få honom dömd för det. Men han erkände. Han dödade två barn. Det finns inte en chans att han gjorde det med goda avsikter”.

      Hon gjorde ett kort uppehåll och valde försiktigt sina ord. Hon ville reta upp Mullins så att han skulle visa sin ilska, sitt rätta jag. Men han visste så klart att om han gjorde det så skulle han omintetgöra sin historia av bra beteende och aldrig bli frisläppt. Hennes bästa chans var att få gruppen att inse vad han hade gjort.

      “Jag såg Ian Harters livlösa kropp dagen efter han mördades. Fyra år gammal. Det såg ut som att han sov med öppna ögon. Döden hade suddat bort alla uttryck och han var slak och fridfull. Men jag kunde ändå se fruktan i hans döda ögon. Hans sista stund i livet var fylld av rädsla. Nathan Betts gick samma öde till mötes”.

      Riley hörde hur mödrarna började gråta. Hon hatade att dra upp de hemska minnena, men hon hade inget annat val.

      “Vi får inte glömma deras rädsla”, sa Riley. “Och vi får inte glömma att Mullins knappt visade några känslor vid rättegången, speciellt inte någon ånger. Hans ånger kom mycket, mycket senare—om den ens kom överhuvudtaget”.

      Riley tog ett djupt andetag.

      “Hur många år av liv tog han från de pojkarna om man lägger ihop dem? Långt, långt över hundra år. Han fick en dom på trettio år. Han har bara avtjänat femton. Det räcker inte. Han kommer inte att leva tillräckligt länge för att gottgöra alla de åren”.

      Rileys röst darrade nu. Hon visste att hon var tvungen att hålla fattningen. Hon kunde inte bryta ihop med tårar eller börja skrika av ilska.

      “Är det dags att förlåta Larry Mullins? Det är upp till pojkarnas familjer. Förlåtelse är inte vad det här förhöret handlar om. Det är inte det som är syftet. Det viktigaste av allt är den fara han fortfarande utgör. Vi kan inte ta risken att han kommer döda fler barn”.

      Riley lade märke till att några i gruppen tittade på sina klockor. Hon blev like panikslagen. Nämnden hade redan gått igenom två andra fall i morse, och de hade fyra kvar innan lunch. De började bli otåliga. Riley måste avsluta snabbt. Hon tittade rakt mot dem.

      “Damer och herrar, jag ber er att inte bevilja frigivningen”.

      Sen sa hon, “Kanske vill någon annan tala, å fångens vägnar”.

      Riley satte sig ner. Hennes sista ord hade varit tvetydliga. Hon visste mycket väl att det inte fanns någon här som ville tala i Mullins försvar. Trots allt “goda beteende”, så hade han inte en enda vän eller försvarare i hela världen. Och Riley var säker på att han inte förtjänade att ha det.

      “Vill någon ta ordet?” frågade ombudet.

      “Jag skulle vilja säga några ord”, sa en röst.

      Riley flämtade. Den rösten kände hon igen.

      Hon vände sig om och fick syn på en bekant, kort, bredbröstad man som stod längst bak i rummet. Det var Jake Crivaro—hon hade absolut inte väntat sig att se honom här idag. Riley var positivt överraskad.

      Jake gick fram och gav sitt namn och rang för gruppens medlemmar, sen sa han, “Jag kan berätta för er att den här mannen är en mästare på att manipulera. Tro inte på honom. Han ljuger. Han visade ingen ånger när vi grep honom. Det ni ser nu är ett rent skådespel”.

      Jake gick fram till bordet och lutade sig fram mot Mullins.

      “Du trodde knappast att du skulle få se mig här idag”, sa han med förakt i rösten. “Jag skulle inte missa det här för allt i världen—din barnamördande lilla skit”.

      Ombudet bankade med klubban.

      “Ordning!” ropade hon.

      “Oj, ursäkta mig”, sa Jake sarkastiskt. “Det var inte min mening att förolämpa vår perfekta fånge. Han är ju rehabiliterad nu. Han är en ångerfull barnamördande liten skit”.

      Jake stod där och tittade ner på Mullins. Riley studerade fångens ansiktsuttryck. Hon visste att Jake gjorde vad han kunde för att provocera ett vredesutbrott från Mullins. Men fångens ansikte förblev kallt och lugnt.

      “Mr. Crivaro, var god och sitt”, sa ombudet. “Nämnden ska nu fatta sitt beslut”.

      Medlemmarna gick ihop och delade med sig av sina tankar och åsikter. De viskade livligt och intensivt. Riley kunde inte göra annat än att vänta.

      Donald och Melanie Betts satt och snyftade. Darla Harter grät, och hennes make, Ross, höll hennes hand. Han stirrade rakt mot Riley. Hans blick gick rakt igenom henne. Vad tyckte han om hennes vittnesmål? Tyckte han att det gottgjorde hennes gamla misslyckande?

      Det var för varmt i rummet, och hon kunde känna hur pannan började bli fuktig. Hennes hjärta bankade nervöst.

      Det tog bara några minuter innan gruppen hade fattat sitt beslut. En av medlemmarna viskade till ombudet. Hon vände sig mot de andra i rummet.

      “Begäran avslagen”, sa hon. “Nästa mål”.

      Riley flämtade högt. Kvinnan hade varit så rättfram, som om fallet gällde ett parkeringsböter. Men hon visste att de hade bråttom med att komma igång med nästa mål.

      Riley reste sig upp och de båda paren rusade fram till henne. Melanie Betts kastade sig i Rileys armar.

      “Åh, tack, tack, tack…” upprepade hon om och om igen.

      De andra tre stod runt henne och log genom tårarna. Även