Innan han ser. Блейк Пирс

svårt att tro det.

      Bryers presenterade sig för poliserna i foajén och killarna verkade lättade över att ha blivit ombedda att kliva åt sidan. När de lämnade huset klev Bryers och Mackenzie in i vardagsrummet. Mackenzie tänkte att Caleb Kellerman såg ut att vara väldigt ung; han skulle med lätthet kunna ha passerat som arton men sitt renrakade ansikte, Five Finger Death Punch-tröja och stora militärshorts. Mackenzie förbisåg dock snabbt hans utseende och fokuserade istället på den obeskrivliga sorgen som hon såg i den unga mannens ansikte.

      Han tittade upp mot dem och väntade på att någon av dem skulle börja prata. Mackenzie märkte att Bryers gav henne tillåtelse, han nickade subtilt mot Caleb Kellermans håll. Hon tog ett steg framåt, både livrädd och smickrad på samma gång över att ha fått förtroendet. Antingen hade Bryers höga tankar om henne, eller så försökte han att göra henne obekväm.

      "Herr Kellerman, jag är agent White och det här är agent Bryers." Hon stannade upp en stund. Hade hon precis refererat till sig själv som agent White? Det lät inte så dumt. Hon fortsatte. "Jag vet att du är mitt uppe i att hantera en förlust som jag inte ens ska låtsas som att jag kan greppa", sa hon. Hon pratade mjukt och varmt, men samtidigt bestämt. "Men om vi ska kunna hitta personen som gjorde det här, behöver vi verkligen ställa några frågor. Kan du hjälpa oss med det?"

      Caleb Kellerman nickade. "Vad som helst som kan leda till att mannen som gjorde detta hittas", sa han. "Jag gör vad som helst."

      Det fanns en ilska i hans röst som fick Mackenzie att hoppas på att någon skulle hjälpa honom att få en samtalskontakt inom de närmsta dagarna. Det fanns något våldsamt i hans blick.

      "Okej, först behöver jag veta ifall Susan hade några fiender... någon som skulle kunna vara någon slags rival."

      "Det fanns några tjejer från gymnasiet som kunde bråka med henne på Facebook", sa Caleb. "Men det handlade mest om politik. Och ingen av de tjejerna skulle göra det i vilket fall som helst. Det var bara hetsiga debatter och sånt där."

      "Och hennes jobb då?" frågade Mackenzie. "Gillade hon det?"

      Caleb ryckte på axlarna. Han lutade sig tillbaka i soffan och försökte slappna av. Han ansikte verkade dock ha fastnat i ett permanent bekymrat uttryck. "Hon gillade det väl lika mycket som vilken tjej som helst som har högskoleutbildning och sedan får ett jobb som inte har ett dugg att göra med det man utbildat sig till. Det betalade räkningarna och hon fick rätt bra bonus ibland. Fast det var riktigt dåliga arbetstider."

      "Känner du några av hennes arbetskamrater?" frågade Mackenzie.

      "Nej. Jag hörde talas om dem när hon berättade historier från jobbet, men det var allt."

      Bryers tog ton. Han lät väldigt annorlunda i det tysta huset när han lade sig till med en dyster röst. "Hon arbetade som säljare, eller hur? För Ett sundare liv-universitetet?"

      "Ja. Jag har redan gett polisen numret till hennes föreståndare."

      "Vi har redan låtit några medarbetare från FBI tala med honom", sa Bryers.

      "Det spelar ingen roll", sa Caleb. "Hon blev inte mördad av någon på jobbet. Det kan jag garantera. Jag vet att det låter dumt, men jag känner det på mig. Alla på hennes arbetsplats är schyssta... de sitter i samma båt som vi, försöker betala räkningarna och få det att gå ihop. Ärliga människor, liksom."

      För en sekund verkade som att han skulle börja gråta. Men han kämpade emot, tittade ner i golvet och samlade sig, sedan tittade han upp igen. Tårarna som han precis lyckats hålla tillbaka flöt längs ögonens kanter.

      "Okej, så kan du komma på något som skulle kunna leda oss in på rätt spår?" frågade Bryers.

      "Nej det kan jag inte", sa Caleb. "Hon hade alla papper på vilka kunder hon skulle besöka den dagen, men ingen kan hitta dem. Poliserna sa att det antagligen är för att mördaren tog det och kastade det.

      "Det stämmer nog", sa Mackenzie.

      "Jag fattar fortfarande inte", sa Caleb. "Det känns fortfarande inte verkligt. Jag väntar på att hon ska komma in genom dörren vilken sekund som helst. Den dagen då hon dog... den började som alla andra dagar. Hon pussade mig på kinden medan jag klädde på mig inför jobbet och sa hej då. Hon gick mot bussen och det var det. Det var sista gången jag såg henne."

      Mackenzie såg att Caleb var på gränsen till att bryta ihop, och även om det verkade okänsligt så ställde hon en sista fråga innan han kollapsade.

      "Bussen?" frågade hon.

      "Ja hon tog bussen till kontoret varje dag; hon tog den som gick tjugo över åtta för att hinna till jobbet i tid. Vår bil gick sönder för två månader sen."

      "Var ligger busshållplatsen?" frågade Bryers.

      "Två kvarter bort", sa Caleb. "Den ligger vid en vänthall." Han tittade sedan på Mackenzie och Bryers, plötsligt gick det att se en gnutta hopp i ögonen bakom smärtan och hatet.

      "Varför undrar ni? Tror ni att det är betydelsefullt?"

      "Det går inte att veta säkert", sa Mackenzie. "Men vi håller dig uppdaterad. Tack för att du tog dig tid."

      "Visst." sa Caleb. "Hörrni?"

      "Ja?" sa Mackenzie.

      "Det har gått mer än tre dagar nu, eller hur? Tre dagar sen jag såg henne och nästan två hela dagar sen de hittade kroppen."

      "Det stämmer", sa Bryers tyst.

      "Så, är det för sent? Kommer den jäveln att komma undan?"

      "Nej", sa Mackenzie. Det smet ur hennes mun innan hon kunde hejda sig och hon visste direkt att hon begått sitt första misstag framför Bryers.

      "Vi gör allt vi kan", sa Bryers och lade sin hand försiktigt på Mackenzies axel. "Tveka inte att ringa oss om du kommer på något som kan vara till hjälp.

      De lämnade huset, och Mackenzie kände rysningar när hon hörde hur Caleb bröt ihop i tårar bakom dem innan de hunnit stänga ytterdörren.

      Det ljudet väckte någonting inom henne... något som påminde henne om sitt hem. Senast hon känt något liknande hade hon befunnit sig i Nebraska och varit fullkomligt uppslukad av att få stopp på Åkermördaren. Nu kände hon återigen samma begär när de klev ut på trappan utanför Caleb Kellermans hus, och hon började långsamt inse att inget skulle kunna stoppa henne förrän de hade fångat mördaren.

      KAPITEL FYRA

      "Så får du aldrig göra", sa Bryers i samma ögonblick som de var tillbaka vid bilen och han tagit förarplatsen.

      "Vad får jag aldrig göra?"

      Han suckade och gjorde sitt bästa för att verka uppriktig snarare än disciplinär. "Jag vet att du antagligen aldrig befunnit dig i precis den här situationen förut, men du får aldrig säga till en anhörig till ett mordoffer att nej, mördaren kommer inte komma undan. Du får aldrig ge dem hopp om det inte finns något. Fan, även om det finns hopp så får du inte säga något sånt."

      "Jag vet", sa hon besviket. "Jag visste det i samma sekund som orden kom ur munnen. Jag är ledsen."

      "Du behöver inte be om ursäkt. Försök bara att tänka klart. Okej?"

      "Okej."

      Eftersom Bryers kände till staden bättre än Mackenzie körde han dem till kollektivtrafikmyndigheten. Han körde lite stressat och bad Mackenzie att ringa innan de kom fram för att säkerställa att de fick träffa någon som visste vad den pratade om, så att de skulle kunna komma in och ut snabbt. Det var ett enkelt tillvägagångssätt, men Mackenzie imponerades över hur effektivt det var. Det var verkligen långt ifrån hur saker och ting hade skett i Nebraska.

      Under den första halvtimmen av bilturen