Innan han ser. Блейк Пирс

träffa en kund."

      "Vet du vilken buss hon klev på efter din?" frågade Mackenzie.

      "Nja, jag kommer inte ihåg numret på bussen, men jag kommer ihåg att det stod Black Mill Street uppe på destinationsskylten ovanför vindrutan. Jag tänkte att det var rätt skumt... det finns ingen anledning för en sån liten söt tjej att röra sig i den delen av stan."

      "Varför inte det?"

      "Tja, området är okej antar jag. Husen är inte så dåliga och jag tror att de flesta som bor där är hederliga människor. Men det är också ett sånt område där inte så trevliga människor hänger och gör sina grejer. När jag utbildades för det här jobbet för sex år sedan fick vi information om områden där vi skulle vara extra vaksamma eftersom de var farliga. Black Mill var ett sånt område."

      Mackenzie funderade på det hela och kom fram till att de hade fått all information de behövde från Michael Garmond. Hon ville framstå som effektiv framför Bryers men ville samtidigt inte få det att verka som att hon slösade tid på triviala detaljer.

      "Tack så mycket, herr Garmond", sa Mackenzie.

      Bakom skrivbordet tillade fru Percell: "Stoppet vid Dupont Circle skedde tolv minuter i nio, agenterna."

      När de vände sig om och gick sa de ingenting förrän de kom till trapporna igen. När de började gå upp för dem så var det Bryers som bröt tystnaden.

      "Hur länge har du varit i Quantico?" frågade han.

      "Elva veckor."

      "Så du känner antagligen inte till utkanterna av stan då?"

      "Nej."

      "Du har aldrig varit uppe vid Black Mill Street?"

      "Jag kan inte säga att jag har det", sa Mackenzie.

      "Du har inte missat mycket. Men vem vet, vi kanske inte behöver ta oss så långt. Vi börjar vid Dupont Circle och kollar läget. Vi kanske kan få fram något från säkerhetskamerorna."

      "Nu?"

      "Ja, nu", sa Bryers. Han lät småirriterad, ett första tecken på att han började tröttna på att ha en nybörjare i släp efter sig oavsett hur begåvad hon var. "När en mördare är lös så slutar vi egentligen aldrig att jobba."

      Det fanns ett antal saker hon ville svara, men hon höll det inom sig. Han hade rätt i vilket fall som helst. Om det var något hon hade lärt sig efter den svåra prövningen som åkermördarfallet innebar, så var det att när man jagar en mördare som till synes inte har något modus operandi, så är varje minut värdefull.

      KAPITEL FEM

      Eftermiddagshetsen efter klockan fem hade precis börjat avta på stationen vid Dupont Circle när Mackenzie och Bryers anlände. Konversation på vägen dit hade återigen varit stel och ytlig, med en reserverad och tystlåten Bryers vid ratten. När de klev ur bilen och gick mot stationen kände sig Mackenzie riktigt obekväm för första gången. Hon trodde nog inte att han ogillade henne ännu, men att han troligtvis började komma på andra tankar angående Ellingtons och hans lilla kupp.

      Bryers bröt till slut tystnaden när de kom in genom stationen entrédörrar. Han tog ett steg åt sidan och tittade på myllret av människor som kom och gick.

      "Känner du till det här stället?" frågade han.

      "Nej", sa Mackenzie. "Jag har alltid åkt från Union-stationen."

      Bryers ryckte på axlarna. "Det spelar ingen roll vilken station du är på; det finns alltid en hörna någonstans som är lite skummare än resten av stället. Det kluriga är att den ofta är svår att hitta."

      "Så tror du att hon blev tagen på väg hem? Tror du att någon greppade tag i henne här när hon var på väg att byta buss?"

      "Det är en möjlighet. Vad tror du?"

      "Jag tror att vi ska kolla Black Mill Street. Du och busschauffören sa att det var en dålig plats."

      "Och vi kommer antagligen hamna där", sa Bryers. "Men jag har en känsla här. När man jobbat i stan tillräckligt länge börjar man utveckla en rätt bra magkänsla för vissa saker."

      Hans kryptiska snack irriterade Mackenzie, men hon tänkte att hon nog skulle kunna lära sig något om hon bara höll tyst och tittade på. Efter någon minut av att stå vid entrédörren och titta på folk, rörde sig Bryers långsamt fram och gestikulerade för Mackenzie att följa efter. Hon höll sig nära honom, men inte så nära att hon var i vägen. Han gick nonchalant genom folksamlingen, som att han inte hade något särskilt att göra. Han smälte in ganska bra; bara någon som verkligen tog sig tiden att studera honom hade kunnat ana att han var i tjänsten.

      De tog sig fram genom träffpunkten och ut mot där bussarna stod. Passagerarna klev av från två av bussarna medan några andra bussar stod och väntade på de som skulle kliva på. När de närmade sig tittade Mackenzie på destinationsskyltarna ovanför vindrutorna. Så vitt hon kunde se var nästa stopp för samtliga bussar inom det historiska distriktet i DC eller Georgetown.

      "Här borta", sa Bryers.