Innan han ser. Блейк Пирс

såg fortfarande osäker ut över situationen. Det märktes till och med när han satte ner sin kaffemugg och tog flera sekunder på sig innan han började prata.

      "Tja, som agent Ellington säger, så har du verkligen imponerat på alla personer som betyder något. Bara under de två senaste dagarna har ditt namn nämnts tre gånger."

      "I vilket sammanhang?" frågade hon lite nervöst.

      "Jag är inkopplad på ett fall just nu som har fått min kollega sedan tretton år att vända ryggen åt FBI", förklarade Bryers. "Han är nära pensionsåldern i vilket fall som helst, så det är inte så förvånande. Jag älskar gubben som en bror, men han har fått nog. Han har sett tillräckligt under sina tjugoåtta år som agent och ville inte ha ännu en mardröm nu när han ska pensionera sig. Så det lämnar naturligtvis en lucka där någon måste komma in i hans ställe. Det skulle inte vara ett permanent partnerskap – bara tills fallet är löst."

      Mackenzie kände hur det började pirra i kroppen och hon visste att hon skulle behöva lägga band på sig själv så att hennes behov av att försöka imponera på de överordnade inte tog överhanden. "Och det är därför mitt namn har kommit på tal?" frågade hon.

      "Det stämmer", sa Bryers.

      "Men det måste finnas flera agenter med erfarenhet som skulle kunna fylla skorna bättre än mig?"

      "Det finns antagligen mer lämpliga agenter" sa Ellington. "Men så vitt vi kan se så liknar det här fallet Åkermördaren på ett flertal olika sätt. Det faktumet, plus att ditt namn nämns allt oftare har fått flera högt uppsatta medarbetare att anse att du passar perfekt."

      "Men jag är inte agent ännu", påpekade Mackenzie. "Jag menar, kan det här fallet verkligen vänta i åtta veckor?"

      "Vi tänkte inte vänta", sa Ellington. "Och, med risk för att låta pompös, så är det här inte ett erbjudande som FBI skulle komma med till vem som helst. En chans som den här, tja, jag är säker på att varenda en i din klass hade kunnat döda för att få den. Det är otroligt oortodoxt och ett antal betydelsefulla personer låter detta ske under bordet."

      "Det verkar bara... oetiskt", sa Mackenzie.

      "Det är det", sa Ellington. "Det är tekniskt sett olagligt på ett flertal olika sätt. Men vi kan inte förbise likheterna mellan det här fallet och det du löste i Nebraska. Så vi låter antingen det här flyga under radarn nu eller så får vi vänta tre eller fyra dagar och hoppas att agent Bryers paras ihop med någon annan. Och tiden går."

      Självklart ville hon ta chansen, men det kändes som att det gick så fort. Det kändes förhastat.

      "Får jag tänka på det en stund?" frågade hon.

      "Nej", sa Ellington. "Faktum är att efter det här mötet så kommer jag att ordna så att brottsakterna levereras till din lägenhet. Jag ger dig några timmar för att gå igenom dem och sedan kontaktar jag dig vid slutet av dagen för ett svar. Men Mackenzie... jag rekommenderar verkligen dig att tacka ja till det här."

      Hon visste att hon skulle göra det, men ville inte verka för angelägen eller för självsäker. Dessutom var hon ganska nervös nu. Det här var stort. Och att en erfaren agent som Bryers ville ha hennes hjälp... ja, det var helt enkelt makalöst.

      "Här är kontentan av det hela", sa Bryers. Han lutade sig framåt vid bordet och sänkte rösten. "Än så länge har vi två kroppar som har hittats på samma soptipp. Båda har varit unga kvinnor – en var tjugotvå, den andra nitton. De hittades nakna och med skador överallt. På den senaste kroppen syns spår av sexuella övergrepp men inga kroppsvätskor. Kropparna hittades med ungefär två och en halv månads mellanrum, men faktumet att de hittas på samma soptipp med samma typ av skador... "

      "Ingen slump", sa Mackenzie fundersamt.

      "Nej, antagligen inte", sa Bryers. "Så berätta för mig... låt oss säga att det här var ditt fall. Det har precis kommit till din kännedom. Vad är det första du gör?"

      Det tog henne mindre än tre sekunder att komma på ett svar. När hon svarade kände hon att hon liksom gled in i en annan zon – där hon visste att hon hade rätt. Plötsligt kände hon inte någon som helst tvekan över att hon skulle tacka ja till erbjudandet.

      "Jag skulle börja på soptippen", sa hon. "Jag hade velat se platsen med egna ögon. Sedan hade jag velat prata med familjemedlemmar. Var någon av kvinnorna gifta?"

      "Tjugotvååringen", sa Ellington. "Hon hade varit gift i sexton månader."

      "I så fall, ja", sa Mackenzie. "Då hade jag börjat med soptippen och sedan pratat med maken."

      Ellington och Bryers gav varandra en gillande blick. Ellington nickade och trummade med händerna på bordet. "Är du med?" frågade han.

      "Jag är med", sa hon, och började få svårt att hålla inne med hur exalterad hon var.

      "Bra", sa Bryers. Han tog fram ett par nycklar ur fickan och skickade dem över bordet. "Låt oss inte slösa mer tid. Kom igen."

      KAPITEL TRE

      Klockan var 13:45 när de kom till soptippen. Den trettiogradiga värmen förvärrade stanken, och flugorna surrade så högt att det lät som någon slags bisarr musik. Mackenzie hade kört medan Bryers suttit i passagerarsätet och uppdaterat henne om brottsfallets detaljer.

      När de klivit ur bilen och närmat sig soptippen hade Mackenzie känt att hon visste allt om Bryers. Han var, för det mesta, en man som gjorde saker och ting enligt reglerna. Han skulle aldrig säga det högt, men han var jättenervös över att ha henne vid sin sida, även om de högt uppsatta medarbetarna godkänt det hela. Det var tydligt på hans kroppsspråk och han flyktiga blick.

      Mackenzie gick långsamt medan Bryers gick fram till de stora gröna sopcontainrarna. Han gick mot dem som om han jobbade där. Hon fick påminna sig själv om att han varit på platsen tidigare. Han visste vad som väntade, och det fick henne att känna sig väldigt mycket som en nybörjare – vilket hon ju faktiskt också var.

      Hon tog en stund på sig att studera platsen. Det var egentligen första gången hon tog sig tid att verkligen studera en soptipp. Platsen där hon och Bryers stod – den delen av soptippen som tillät fordon – var egentligen inget annat än en stor skräphög. Sex stora metallcontainrar stod uppradade i en grop på platsen. Bakom dem kunde hon se platsen nedanför där lastbilarna kom för att dumpa avfallet. För att gropen som containrarna stod i skulle kunna existera hade asfaltsvägen vid ingången lagts som en kulle; toppen av kullen var den plats där hon och Bryers för tillfället stod, och vägen genom soptippen fortsatte längre bort, svängde av och spottade ur sig bilar bakom containrarna på en väg som ledde tillbaka ut på motorvägen.

      Mackenzie granskade platsen. Där hon stod var det bara packad jord som ledde till grus och sedan till asfalt på andra sidan av containrarna. Hon stod på jordplätten och tittade ner på däckspåren som överlappade varandra i marken. Oräkneliga spår slingrade sig och löpte genom varandra, vilket fick Mackenzie att tänka att det skulle vara mycket svårt att identifiera ett tillförlitligt spår. Det hade varit torrt och varmt på sistone; det senaste regnet hade varit för en vecka sedan och då hade det bara duggat. Torr jord skulle göra det här betydligt svårare.

      Eftersom det skulle vara i stort sett omöjligt att hitta ett passande spår i röran fortsatte hon till Bryers som stod vid en av containrarna.

      "Kroppen hittades i den här", sa Bryers. "Rättsmedicin har redan tagit blodprover och avtryck. Brottsoffrets namn var Susan Kellerman, tjugotvå år gammal, bodde i Georgetown."

      Mackenzie nickade, men sa ingenting. Hon prioriterade annorlunda nu när arbetade med FBI och kände sig bekväm med att hoppa över några steg. Det fanns ingen mening för henne att leta efter det självklara. De som varit här innan henne – troligtvis inklusive Bryers – hade redan gjort det grundläggande jobbet.