Innan han ser. Блейк Пирс

varv."

      "Det klart att du gjorde."

      "Vad ska det betyda?" frågade Mackenzie. Hon och Colby kände varandra ganska bra, även om de kanske inte skulle kalla varandra vänner. Hon var aldrig säker på om Colby skojade eller om hon försökte få Mackenzie ur balans.

      "Det betyder att du är superdriven och något av en överpresterare", sa Colby.

      "Skyldig."

      "Så vad gör du?" frågade Colby. Hon pekade på paketet med kex i Mackenzies hand. "Är det där lunchen?"

      "Det är det", sa hon. "Deppigt va?"

      "Ja, lite. Kan vi inte käka något? Pizza låter sjukt bra i mina öron."

      Pizza lät bra för Mackenzie också, men hon kände verkligen inte för att genomlida kallprat, särskilt inte med en kvinna som hade en tendens att komma in på konversationer som handlade om skvaller. Samtidigt visste hon att hon behövde mer i sitt liv än träning, extraträning och att gömma sig i lägenheten.

      "Jo, det kan vi göra", sa Mackenzie.

      Det var en mindre triumf – att kliva ut ur bekvämligheten och försöka skapa vänskapsband i den nya staden, i det nya kapitlet av hennes liv. Med varje steg vändes ett nytt blad och hon var uppriktigt ivrig att börja skriva.

      *

      Donnie’s pizzeria var bara halvfull när Mackenzie och Colby kom dit på eftermiddagen, lunchgästerna började försvinna. De tog plats vid ett bord längst bak och beställde en pizza. Mackenzie tillät sig själv att koppla av, vila de mörbultade benen och armarna, men hon fick inte njuta av det särskilt länge.

      Colby böjde sig framåt och suckade. "Så kan vi nämna elefanten i rummet?"

      "Finns det en elefant?" frågade Mackenzie.

      "Det finns det", sa Colby. "Men den är för det mesta klädd i svart och smälter in större delen av tiden."

      "Okej", sa Mackenzie. "Förklara den här elefanten för mig. Och berätta varför du väntar ända tills nu med att nämna den."

      "En sak jag aldrig berättat för dig är att första dagen som du kom till akademien så visste jag vem du var. Typ alla visste det. Det viskades en hel del. Och det är därför jag har väntat med att berätta för dig. Nu när vi närmar oss slutet så vet jag inte hur det här kommer att påverka saker och ting."

      "Vadå för viskande?" frågade Mackenzie, ganska säker på att hon redan visste var det hela var på väg.

      "Tja, huvudsakligen handlar det om Åkermördaren och den ödmjuka lilla damen som tog fast honom. En liten dam som var så bra på att vara kriminalinspektör i Nebraska att FBI kallade på henne."

      "Det är en ganska förhärligad version av vad som hände, men visst... jag känner igen den elefanten. Men du sa huvudsakligen. Vad mer viskades det om?"

      Colby såg plötsligt obekväm ut. Hon strök nervöst sitt bruna hår bakom öronen. "Tja, det går rykten. Jag hörde att en agent hade något att göra med att få hit dig. Och... tja, vi är en mansdominerad miljö. Du förstår ju att rykten uppstår."

      Mackenzie himlade med ögonen och kände sig generad. Hon hade aldrig stannat upp och funderat på vilken typ av rykten som hade surrat om henne och Ellington, agenten som onekligen hade haft ett finger med i spelet när hon fick sin chans hos FBI.

      "Förlåt", sa Colby. "Borde jag inte sagt någonting?"

      Mackenzie ryckte på axlarna. "Det är okej. Jag antar att vi alla har bagage."

      Colby kände uppenbarligen att hon sagt för mycket. Hon stirrade ner i bordet och sörplade nervöst ur sin läsk. "Förlåt", sa hon tyst. "Jag tänkte bara att du skulle få veta. Du är den första riktiga vännen jag har fått här och jag ville vara så rättfram som möjligt."

      "Dito", sa Mackenzie.

      "Är allt okej mellan oss?" frågade Colby.

      "Ja. Vad säger du om att kasta fram ett annat ämne vi kan snacka om istället?"

      "Åh, inga problem", sa Colby. "Berätta för mig om dig och Harry."

      "Harry Dougan?" frågade Mackenzie.

      "Ja. Den blivande agenten som verkar klä av dig med blicken varje gång ni är i samma rum."

      "Inget att berätta", sa Mackenzie.

      Colby log och himlade med ögonen. "Säger du det så."

      "Nej, på riktigt. Han är inte min typ."

      "Du kanske inte är hans typ", påpekade Colby. "Han kanske bara vill se dig naken. Jag undrar... vad är du för typ? Djup och psykologisk, kan jag slå vad om."

      "Vad får dig att säga det?" frågade Mackenzie.

      "På grund av dina intressen och dina tendenser att vara bäst i kurser som handlar om gärningsmannaprofilering och scenarier."

      "Jag tror att det är ett vanligt missförstånd om någon som är intresserad av gärningsmannaprofilering", sa Mackenzie. "Om du behöver bevis för det kan jag visa dig minst tre åldrade män i Nebraskas poliskår."

      Konversationen reducerades till det triviala efter det – deras lektioner, deras instruktörer och så vidare. Men inombords kokade Mackenzie hela tiden. Ryktena som Colby hade nämnt var själva anledningen till att hon hade beslutat sig för att flyga under radarn. Hon hade inte gjort några ansträngningar för att skaffa vänner – ett beslut som borde lett till att hon fått tillräckligt med tid för att komma tillrätta i lägenheten.

      Och bakom allting fanns Ellington... mannen som hade kommit till Nebraska och skakat om hennes värld. Det lät klichéartat men det var mer eller mindre vad som hade hänt. Och faktumet att hon fortfarande inte kunde sluta tänka på honom gjorde henne lätt illamående.

      Till och med när hon och Colby småpratade efter lunchen undrade Mackenzie vad Ellington gjorde. Hon undrade också vad hon skulle ha gjort just nu om han inte kommit invalsande i Nebraska när hon försökte lösa fallet med Åkermördaren. Det var inte en vacker tanke: hon skulle antagligen fortfarande köra längs de där plågsamma raka vägarna, inramade av antingen himmel, åkrar eller majs. Och hon skulle troligtvis vara hopparad med någon manschauvinistisk skitstövel som inte var något annat än en yngre och mer envis version av Porter, hennes gamla kollega.

      Hon saknade inte Nebraska. Hon saknade inte jobbrutinerna som hon hade haft där, och hon saknade definitivt inte mentaliteten. Vad hon faktiskt saknade var vetskapen om att hon passade in. Och att hon dessutom var bland toppskiktet i sitt polisdistrikt. Här i Quantico var det inte så. Här var hon utsatt för massiv konkurrens och hon behövde armbåga sig fram för att hålla sig på topp.

      Lyckligtvis var hon mer än redo att anta utmaningen och hon var glad över att lämna Åkermördaren och livet innan han arresterades bakom sig.

      Om hon nu bara kunde bli av med mardrömmarna också.

      KAPITEL TVÅ

      Nästföljande morgon började i ottan med vapenträning, något som Mackenzie funnit att hon var ganska skicklig på. Hon hade alltid varit en duktig skytt, men med rätt instruktioner och en klass bestående av tjugotvå andra hoppfulla personer som tävlade mot henne, så hade hon blivit ruskigt bra. Hon föredrog fortfarande Sig Sauer-pistolen som hon hade använt sig av i Nebraska, och hade till sin glädje funnit att FBI:s standardvapen var den snarlika Glock-pistolen.

      Hon studerade måltavlan längst bort på skjutbanan. En lång pappskiva hängde från det mekaniska stället arton meter bort. Hon siktade, sköt snabbt tre gånger i följd, och lade sedan ner pistolen. Det vibrerade i händerna efter att skotten avfyrats, en sensation som hon hade börjat tycka om.

      När det gröna ljuset längst bort på