Innan han ser. Блейк Пирс

(inte perfekta) och även om hon var missnöjd över hur skotten hade träffat så visste hon att hon hade utvecklats mycket sedan den första skytteträningen.

      Elva veckor. Hon hade varit här i elva veckor och var fortfarande under upplärning. Hon var upprörd över skotten som träffat högt i bröstet för de kunde vara dödliga. Hon hade blivit instruerad att bara skjuta för att avväpna den misstänkte och bara skjuta mot huvudet och bröstet i de mesta extrema fallen.

      Hennes instinkt hade förbättrats. Hon log mot måltavlan och tittade sedan på den lilla kontrollådan framför henne där det fanns en liten ammunitionslåda. Hon laddade om sin Glock och tryckte sedan på knappen för att skicka fram en ny måltavla. Hon lät den här backa tjugotre meter bort.

      Hon väntade på att den röda lampan på kontrollpanelen skulle skifta till grönt och vände sedan ryggen åt den. Hon tog ett djupt andetag, vände sig om och sköt tre skott till.

      En rad av skotthål radade prydligt upp sig precis nedanför pappfigurens axel.

      Mycket bättre, tänkte Mackenzie.

      Hon plockade nöjt av sig ögon- och öronskydden. Hon städade upp lite vid stationen där hon tränat och tryckte på en annan knapp på kontrollpanelen så att måltavlan åkte framåt på skjutbanans motoriserade räls. Hon tog ner måltavlan, vek ihop den och stoppade ner den i den lilla axelväskan som hon bar med sig nästan jämt.

      Hon hade kommit till skjutbanan på sin fritid för att slipa på delar av sitt skytte som hon kände var sämre än andra i klassen. Hon var en av de äldsta där och rykten hade redan börjat cirkulera om att hon hade blivit rekryterad från ett litet miserabelt polisdistrikt i Nebraska precis efter att hon löst fallet med Åkermördaren. Vad beträffade skytte var hon en medelmåtta i klassen, men hon var fast besluten att vara bland de främsta innan utbildningen på akademien var över.

      Hon hade mycket kvar att bevisa. Och det var okej för henne.

      *

      Efter skjutbanan gick Mackenzie direkt till den sista teoretiska kursen under utbildningen, en psykologikurs som leddes av Samuel McClarren. Han var en sextiosexårig före detta agent och författare, som skrivit sex bästsäljande böcker om psykologin bakom några av de värsta seriemördarna under de senaste hundra åren. Mackenzie hade läst allt som han hade publicerat och kunde lyssna på hans föreläsningar i timmar. Det var utan tvekan hennes favoritkurs och även fast hennes handledare tyckt att kursen inte var nödvändig för Mackenzie med tanke på hennes tidigare arbetslivserfarenhet, så hade hon med glädje tagit den ändå.

      Som vanligt var hon bland de första på plats, och hon satte sig längst fram i föreläsningssalen. Hon plockade upp anteckningsboken och pennan medan några andra fällde upp sin MacBook-datorer. Under tiden som hon väntade kom Samuel McClarren in och gick fram till sitt podium. Bakom Mackenzie väntade resten av den fyrtio personer stora klassen med spänning; alla verkade totalt uppslukade av honom när han pratade.

      "Igår satte vi ju ihop den psykologiska konstruktionen som vi tror bidrog till hur Ed Gein agerade, till förtret för er med svagare nerver", sa McClarren. "Och idag blir det inte mycket bättre, då vi dyker djupt i det ofta underskattade, men otroligt vrickade psyket hos John Wayne Gacy. Tjugosex identifierade offer, mördade antingen genom strypning eller kvävda av en kompressor. Från krypgrunden under sitt hus till Des Plaines-floden spred han ut sina offer på olika platser efter att de mördats. Och sedan har vi förstås det som de flesta tänker på när de hör hans namn, nämligen clownsminkningen. Psykologin bakom Gacy är tillräckligt komplicerad för att sysselsätta en hel psykiatriklinik."

      Och så fortsatte lektionen, McClarren föreläste medan studenterna antecknade frenetiskt. Som vanligt gick en timme och femton minuter alldeles för snabbt och Mackenzie hade velat höra mer. Vid några tillfällen hade McClarrens föreläsningar väckt minnen från jakten på Åkermördaren, särskilt från när hon gjort återbesök på mordplatserna i ett försök att förstå mördarens psyke. Hon hade alltid vetat att det var hennes grej men hade försökt att hålla tyst om det. Det skrämde henne ibland och kändes ganska makabert, så hon höll det inom sig.

      När lektionen var slut packade Mackenzie ihop sina saker och gick mot dörren. Hon bearbetade fortfarande informationen från föreläsningen när hon gick ner för korridoren, så hon lade först inte märke till mannen som stod i dörröppningen längst bort. Faktum är att hon inte märkte av honom alls förrän han ropade hennes namn.

      "Mackenzie! Vänta."

      Hon stannade när hon hörde sitt namn, vände sig och såg ett bekant ansikte bland den lilla folksamlingen.

      Agent Ellington följde efter henne. Att se honom var så överraskande att hon för en stund bara stod där utan att röra sig medan hon funderade på vad han gjorde där. Han gav henne ett snällt leende där hon stod förstenad och han närmade sig henne snabbt. Han hade med sig en annan man också, som följde tätt bakom.

      "Agent Ellington", sa Mackenzie. "Hur är läget?"

      "Det är bra", sa han. "Hur är det med dig?"

      "Rätt bra. Vad gör du här? Tar du en kurs för att fräscha upp kunskaperna?", frågade hon i ett försök att lätta upp stämningen.

      "Nej, inte direkt", sa Ellington. Han log mot henne igen och det påminde henne återigen om varför hon tagit risken att göra sig själv till åtlöje för tre månader sedan. Han gestikulerade till mannen bredvid och sa: "Mackenzie White, det här är specialagent Bryers."

      Bryers tog ett steg framåt och räckte fram handen. Mackenzie greppade handen och studerade honom för en kort stund. Han såg ut att vara i femtioårsåldern. Han hade en nästan helt grå mustasch och vänliga blå ögon. Hon tänkte att han högst troligen var mild i sitt sätt att vara och en typisk gentleman från södern som hon hört så mycket om sedan hon flyttade till Virginia.

      "Trevligt att träffa dig", sa Bryers medan de skakade hand.

      Efter att de presenterat sig för varandra var Ellington som vanligt snabb med att gå rakt på sak. "Är du upptagen just nu?" frågade han Mackenzie.

      "Inte just nu", svarade hon.

      "Okej, om du har en minut över så skulle agent Bryers och jag vilja prata med dig om en sak."

      Mackenzie såg tvekan i Bryers ansikte när Ellington sa detta. Vid närmare eftertanke såg faktiskt Bryers ganska obekväm ut. Det var kanske därför han verkade vara så timid.

      "Visst", sa hon.

      "Kom då", sa Ellington och gestikulerade mot det lilla studierummet längre bak i byggnaden. "Jag köper en kaffe till dig."

      Mackenzie mindes den senaste gången då Ellington visat ett sådant intresse för henne; det hade fått henne hit, att vara en hårsmån från drömmen om att bli FBI-agent och leva i topparna och dalarna som det innebar. Så det var bara logiskt att följa honom nu. Hon följde efter dem, och när de gick sneglade hon på agent Bryers och undrade varför han såg så obekväm ut.

      *

      "Så du är rätt nära nu, eller hur?" frågade Ellington när de tre satt sig med var sin kopp kaffe som Ellington köpt från den lilla cafeterian.

      "Åtta veckor kvar", sa hon.

      "Kontraterrorism, femton timmar simulering och typ tolv timmar på skjutbanan kvar då, va?" frågade Ellington.

      "Och hur vet du detta?" frågade Mackenzie bekymrat.

      Ellington ryckte på axlarna och flinade. "Jag har gjort det till min hobby att hålla koll på dig sedan du kom hit. Jag rekommenderade dig, så det står mycket på spel för mig också. Du har imponerat på mer eller mindre alla som betyder något. Allt som återstår nu är praktiskt taget bara formaliteter. Om du inte snubblar på målsnöret de här sista åtta veckorna så skulle jag säga att du så gott som är inne."

      Han