Den perfekta hustrun. Блейк Пирс

hasade sig till badrummet. Efter en femton minuters dusch, hälften av tiden tillbringade hon med att bara sitta på de kalla golvplattorna, kände hon sig redo att klä sig och gå ner. I köket såg hon en lapp stödd på frukostbordet. Hon läste ”Beklagar gårdagskvällen återigen. Skulle älska ett nytt försök när du känner dig mogen. Jag älskar dig.

      Jessie lade meddelandet åt sidan, gjorde i ordning sig en kopp kaffe och en tallrik gröt, det enda hon kände att hon kunde få i sig nu. Hon lyckades få i sig hälften av gröten och slängde resten. Därefter gick hon till det det främre vardagsrummet där ett dussintal ouppackade flyttlådor väntade på henne.

      Hon satte sig I fästmanssoffan, ställde kaffekoppen i hörnet av bordet och drog en av lådorna mot sig. När hon frånvarande gick igenom lådan, kryssade hon av saker när hon hittade dem, hennes tankar gick till NRD-uppsatsen.

      Hade det inte varit för deras gräl, skulle Jessie nästan säkert ha berättat för Kyle inte bara om hennes förestående praktik på anläggningen utan också om efterdyningarna av hennes ursprungliga avhandling, inklusive förhöret med henne. Det skulle ha varit en kränkning mot hennes NRD och beslutet kring det, men hon hade önskat att han skulle veta.

      Han kände självklart till de breda dragen, eftersom hon hade diskuterat projektet med honom när hon utförde det. Men panelen hade avkrävt henne tystnad om det, även vad det gällde inför sin man.

      Det hade känts konstigt att dölja en så stor del av sitt liv för sin partner. Men hon var säker på att det var nödvändigt och förutom annat än några allmänna frågor om hur det hela hade gått, pressade han henne inte riktigt på ämnet. Några vaga svar lämnade honom nöjd, vilket hade varit en lättnad vid den tidpunkten.

      Men gårdagen, med sin entusiasm för vad hon skulle göra - att besöka ett mentalsjukhus för mördare – hade gjort att hon varit beredd att äntligen berätta för honom, trots förbudet och dess konsekvenser. Om deras gräl hade haft ett positivt resultat var det att det hindrade henne från att berätta för honom vilket hade satt bådas deras framtid i fara.

      Men vilken typ av framtid är det om jag inte kan dela mina hemligheter med min egen man och om han glömmer att behålla dem för sig själv?

      En liten krusning av melankoli kom över henne vid tanken. Hon försökte pressa bort den ur huvudet men kunde inte riktigt sopa bort den.

      Hon ryckte till när dörrklockan ringde. Hon tittade på sin klocka och insåg att hon suttit på samma plats, förlorad i sin dysterhet med händerna vilade på en oöppnad låda under de senaste tio minuterna.

      Hon reste sig och gick mot dörren samtidigt som hon försökte skaka av sig dysterheten för varje steg. När hon öppnade dörren, stod Kimberly från tvärs över gatan framför henne med ett muntert leende i ansiktet. Jessie försökte matcha det.

      Hej granne, sade Kimberly entusiastiskt. Hur går det med uppackningen?

      Sakta erkände Jessie, men tack för att du frågar, hur är det med dig?

      Jag mår fint. Jag har faktiskt några kvinnor från grannskapet hos mig just nu för förmiddagskaffe och undrade om du ville ha också.

      Absolut svarade Jessie, glad att få en ursäkt att komma bort från huset några minuter.

      Hon tog nycklarna, låste och följde med Kimberly tvärs över gatan. När de kom in vändes fyra huvuden mot dem. Inget ansikte verkade bekant för henne. Kimberly presenterade alla för henne och tog henne sedan med till kaffemaskinen.

      De förväntar sig inte att du skall komma ihåg deras namn viskade hon samtidigt som hon hällde upp kaffe åt dem. Så känn ingen press, de har alla varit i din situation.

      Det var skönt erkände Jessie. Jag har haft så mycket snurrande runt i huvudet de senaste dagarna att jag knappt kommer ihåg mitt eget namn.

      Det förstår jag sade Kimberly. Men jag skall varna dig, jag berättade om den här FBI-profileringssaken så du får kanske ett par frågor om det.

      Åh, jag jobbar inte för FBI, jag har inte ens tagit min examen ännu.

      Tro mig—det gör inget. De tror allihop att du är en verklighetens Clarice Starling. Mina över/underreferenser för seriemördare är tre.

      Kimberly hade underskattat dem.

      Sitter du I samma rum som de här karlarna frågade en av kvinnorna som hette Caroline och hade hår som var så långt att det nådde ner till ryggslutet.

      Det beror på institutionens regler svarade Jessie, men jag har aldrig intervjuat någon utan att en mer erfaren profilerare eller undersökningsledare också varit närvarande.

      Är seriemördare så smarta som de verkar vara i filmer, frågade en lite muslik kvinna som hette Josette tveksamt.

      Jag har inte intervjuat tillräckligt många för att kunna säga något definitivt, svarade Jessie, men baserat på litteraturen och min personliga erfarenhet skulle jag svara nej. De flesta av dessa män—de flesta är män—är inte smartare än du och jag. Några klarar sig en längre tid på grund av dåligt utförda utredningar, andra för att de väljer offer som ingen bryr sig särskilt mycket om—prostituerade och hemlösa. Det tar ofta lång tid innan dessa människor saknas och ibland har de bara tur. När jag tagit min examen blir mitt jobb att ändra på deras tur.

      Kvinnorna fortsatte artigt att ställa frågor, som det verkade totalt ointresserade av det faktum att hon inte tagit sin examen, ännu mindre att hon formellt inte tagit hand om ett profileringsfall.

      Så du har egentligen aldrig löst ett fall frågade en särskilt nyfiken kvinna som hette Joanne.

      Inte än, tekniskt sett är jag bara en student. De professionella hanterar de aktuella fallen.. På tal om professionella, vad gör ni själva frågade hon och hoppades att förflytta intresset från henne själv.

      Jag jobbade med marknadsföring tidigare sade Joanne. Men det var innan Troy föddes. Han håller mig rätt upptagen hela dagarna numera. Han är ett heltidsjobb i sig själv.

      Jag kan tänka mig det. Är han någonstans och sover nu eller? frågade Jessie och tittade sig omkring

      Troligen sover han sade Joanne och sneglade på klockan, men han skall upp snart för mellanmål, han är på dagis.

      Åh sade Jessie innan hon ställde sin nästa fråga så försiktigt som möjligt, Jag trodde att de flesta barn på dagis hade arbetande mammor.

      Jo svarade Joanne, uppenbarligen inte förolämpad, men de har det så bra att jag inte kunde låta bli att skriva in honom. Han går inte varje dag. Men onsdagar är en utmaning, så jag brukar ta honom dit då. De här mittvecksdagarna är jobbiga, eller hur?

      Innan Jessie hann svara, öppnades dörren från garaget och en bastant man, någonstans runt trettio och med tjockt orubbligt rött hår kom in i rummet.

      Morgan! Utbrast Kimberly glatt. Vad gör du hemma?

      Jag glömde min rapport svarade han. Min presentation är om tjugo minuter så jag måste tillbaka fort.

      Morgan, tydligen Kimberlys man, såg inte alls förvånad ut över att se ett halvt dussin kvinnor i sitt vardagsrum. Han tittade på dem och gjorde en generell hälsning till gruppen. Joanne lutade sig mot Jessie.

      Han är något slags ingenjör, sa hon tyst, som om det var en sorts hemlighet.

      För vem? En av försvarsentreprenörerna frågade Jessie.

      Nej, för något slags företag som servar fastighetsföretag.

      Jessie förstod inte varför det förtjänade en sådan diskretion men beslutade att inte fråga. Ögonblicket senare rusade Morgan tillbaka in i vardagsrummet med en tjock pappersbunt i handen.

      Trevligt att träffa er, damer, sade han. Tyvärr kan jag inte stanna. Kim, kom ihåg att jag har den där grejen på klubben ikväll så