Nästan borta. Блейк Пирс

Vi får den reparerad snart.”

      Cassie tänkte på pojkens destruktiva energi och sättet på vilket han stötte in axeln i vasen tidigare. Hade det verkligen varit en olycka? Eller fanns det en undermedveten lust att krossa glaset, att få uppmärksamhet i en värld där ägodelar värderades högst?

      Margot ledde henne tillbaka dit de hade kommit från. ”Rummen ditåt hålls låsta. Köket är åt det här hållet, till höger, och bortanför ligger betjänternas rum. Till höger finns ett litet vardagsrum och en matsal för bara familjen.”

      På väg tillbaka passerade de en gråklädd butler som bar på en kvast, en sopskyffel och en borste. Han klev åt sidan för dem men Margot uppmärksammade honom inte alls.

      Den västra vingen var en spegelbild av den högra. Enorma, mörka rum med utomordentliga möbler och konstverk. Tysta och tomma. Cassie rös till igen och längtade efter mysigt upplysta rum eller det familjära ljudet av en TV, om sådana saker ens existerade i det här huset. Hon följde Margot upp för den magnifika trappuppgången till andra våningen.

      ”Gästvingen.” Tre fläckfria rum med himmelssängar separerades av två rymliga finrum. Sovrummen var propra och formella som hotellrum och sängkläderna såg ut som om de hade blivit strukna platt mot madrassen.

      ”Och familjevingen.”

      Cassie ryckte upp sig, glad att äntligen få se den del av huset där folk faktiskt levde.

      ”Barnkammaren.”

      Till hennes förvirring var detta ännu ett tomt rum, endast inrett med en hög spjälsäng.

      ”Och här inne är barnens sovrum. Vår svit är i slutet av korridoren, runt hörnet.”

      Tre stängda dörrar på rad. Margots röst sjönk och Cassie antog att hon inte ville kolla till barnen—inte ens säga god natt.

      ”Här är Antoinettes sovrum, här är Marcs. Det närmast vårt är Ellas. Ditt ligger mittemot Antoinettes.”

      Dörren stod öppen och två husor var upptagna med att bädda sängen. Rummet var enormt och iskallt. Inrett med två rokokofåtöljer, ett bord och en stor trägarderob. Tunga, röda gardiner täckte fönstret. Hennes resväska hade ställts vid fotändan av sängen.

      ”Du kommer att höra barnen om de gråter eller ropar—var snäll och se till dem då. I morgon måste de kläs på och vara redo vid åtta på morgonen. De kommer att vara utomhus, så se till att välja ut varma kläder.”

      ”Det ska jag, men…” Cassie samlade sitt mod. ”Skulle jag kunna få något att äta? Jag har inte ätit sedan middagen på planet igår kväll.”

      Margot stirrade förvirrat på henne och skakade sedan på huvudet.

      ”Barnen åt tidigt för att vi ska ut. Köket är stängt nu. Frukost serveras från och med klockan sju. Du kan väl vänta till dess?”

      ”Jag—Jag antar det.” Hon kände sig illamående hungrig—det förbjudna godiset i hennes väska, som var tänkt åt barnen, blev plötsligt oemotståndligt.

      ”Jag måste också mejla byrån och bekräfta att jag kommit fram. Skulle jag kunna få Wi-Fi-lösenordet? Min mobil får ingen signal här.”

      Margot glodde nu blankt på henne. ”Vi har inte Wi-Fi och det finns ingen täckning här. Bara fast telefon på Pierres kontor. Om du ska skicka mejl måste du åka in i stan.”

      Utan att vänta på Cassies svar vände hon sig om och begav sig mot mastersviten.

      Hembiträdena hade försvunnit. Cassie var ensam i ett kyligt men fläckfritt tillstånd.

      Hon stängde dörren.

      Hon hade aldrig tänkt att hon kunde få en sådan hemlängtan, men i den stunden längtade hon efter en vänlig röst, en brusande TV, slamret från ett kylskåp. Tallrikar i diskhon, leksaker på golvet, YouTube-videos från någons mobil. Det glada kaos som fanns hos en vanlig familj—livet hon hade förväntat sig att få ta del av.

      I stället kände hon hur hon redan dragits in i en bitter och komplicerad konflikt. Hon kunde aldrig hoppas på att bli vän snabbt med dessa barn—inte med den familjedynamik hon hade iakttagit hittills. Det här stället var ett slagfält—och trots att hon kanske kunde finna en allierad i den unga Ella, fruktade hon att hon redan funnit en fiende i Antoinette.

      Taklampan som tidigare hade blinkat till då och då, lade nu av helt. Cassie famlade efter sin ryggsäck och sin mobiltelefon för att packa ur så gott det gick under mobilens sken, innan hon satte den på laddning i det enda uttaget hon kunde hitta, på andra sidan rummet, och stapplade tillbaka till sängen.

      Frusen, ängslig och hungrig kröp hon ned under det kyliga täcket och drog upp det hela vägen till hakan. Hon hade förväntat sig en mer hoppfull och positiv känsla efter att ha mött familjen men i stället låg hon där med tvivel. Tvivel över hur hon skulle handskas med dem—och ångest över hur dagen därpå skulle se ut.

      KAPITEL FYRA

      Statyn stod i dörröppningen till Cassies rum, inramad av mörker.

      Dess livlösa ögon öppnades och munnen likaså, samtidigt som den rörde sig mot henne. Hårlinjen fylldes med sprickor när munnen log—sedan föll hela ansiktet isär. Marmorskärvor regnade ner och skramlade mot golvet.

      ”Nej,” viskade Cassie. Hon kunde inte röra sig. Hon var fast i sängen, armarna och benen var frysta trots paniken som sa åt henne att fly.

      Statyn kom närmare henne och sträckte ut armarna med flisor flygande från dem. Den började skrika; ett högt, tunt ljud. Samtidigt såg hon vad som lurade bakom marmorfasaden.

      Hennes systers ansikte. Kallt, grått, dött.

      ”Nej, nej, nej!” skrek Cassie. Hennes egna rop väckte henne.

      Rummet var kolsvart; hon låg hopkurad till en darrande boll. Hon satte sig upp i panik och sträckte ut handen efter en lampknapp som inte fanns.

      Hennes värsta mardröm… den hon hade försökt förtrycka var dag men som alltid lyckades nå henne om nätterna. Det var rädslan att Jacqui hade dött. Varför skulle hennes syster annars slutat höra av sig? Varför kom inga brev, inga samtal, inga ord över huvud taget, på flera år?

      Skakig från kylan och rädslan insåg Cassie att det ljud hon trodde kom från fallande skärvor av sten egentligen var regnet, sjasad av vinden, trummande mot fönsterrutan. Utöver regnet hörde hon ett annat ljud. Ett av barnen skrek.

      ”Du kommer att höra barnen om de gråter eller ropar—var snäll och se till dem då.”

      Cassie kände sig förvirrad och borttappad. Hon önskade att hon kunde slå på en sänglampa och ta några minuter att samla sig själv. Drömmen hade varit så verklig att hon fortfarande kände den, låst inom sig. Skriket måste dock ha börjat medan hon fortfarande sov. Det kunde till och med vara vad som hade orsakat hennes mardröm. Hon behövdes fort, så hon fick skynda sig.

      Hon slängde av sig duntäcket och lade märke till att fönstret inte var riktigt stängt. Regnet hade nått in genom glipan och blött ned hela den nedre halvan av täcket. Hon klev ur sängen rakt in i mörkret och gick tvärs över rummet dit hon hoppades att hennes telefon skulle ligga.

      En regnpöl på golvet hade gjort om trät till is. Hon halkade, tappade fotfästet helt och landade på ryggen med en smärtsam duns. Hennes huvud slogs mot sängkanten och hela hennes synfält exploderade med små stjärnor.

      ”Fan också,” viskade hon och tog sig långsamt upp på alla fyra, väntade på att smärtan och snurrandet i hennes huvud skulle försvinna.

      Hon kröp över golvplankorna och kände efter mobilen i hopp om att den hade legat utom räckvidd för regnet.