Nästan borta. Блейк Пирс

varit en total katastrof om den kunde leda till att hon kom närmare detta komplexa, bekymrade barn.

      ”Försök att sova nu. Jag är säker på att allt blir bättre i morgon.”

      ”Hoppas det… God natt, Cassie.”

      Cassie stängde dörren, snyftade till och torkade näsan mot sin tröjärm. Trötthet och ett virrvarr av känslor höll på att bryta ned henne. Hon skyndade sig genom korridoren, slet fram sin pyjamas och hoppade in i duschen.

      Under den varma vattenstrålen lät hon till sist tårarna flöda.

      *

      Trots att det varma vattnet hade lindrat hennes känslor insåg Cassie snart att det samtidigt irriterade huden på hennes händer. Nässelutslagens klåda drev henne till vansinne. Hon skrubbade hårt med en handduk i ett försök att klia men resultatet var bara att klådan spreds.

      Efter att hon kommit i säng fann hon att hon var alldeles för obekväm för att somna. Hennes ansikte, armar och händer dunkade och sved. Att klia var en temporär lindring men förvärrade situationen i längden.

      Efter vad som kändes som timmar och timmar av att försöka tvinga sig till sömns erkände sig Cassie besegrad. Hon behövde något som hjälpte mot huden. Badrumsskåpet var fyllt med de mest grundläggande väsentligheterna, men hon hade sett ett större skåp i badrummet bortanför Ellas sovrum. Kanske fanns det något som hjälpte där.

      Hon tassade försiktigt till badrummet och öppnade träskåpet, lättad vid åsynen av tuber och flaskor. Här måste det finnas något mot allergier, tänkte hon. Hon läste på etiketterna, besvärad av den svåra franskan och nervös att fel salva skulle göra saken ännu värre.

      Kylbalsam. Hon kände igen färgen och doften trots att lappen var obekant. Detta skulle hjälpa.

      Hon hällde en klick i handflatan och smörjde ut över utslagen. Med en gång kände hon kylan komma till undsättning. Hon ställde tillbaka tuben och stängde skåpet.

      När hon vände sig om för att gå tillbaka hörde hon ett ljud och frös till.

      Det var ett grovt tjut, ett kvävt skrik.

      Säkert Marc. Han hade klivit upp och var och störde Ella.

      Cassie skyndade sig genom korridoren men insåg snart att hela den sidan av huset var tyst; barnen sov.

      Där kom det igen—en skräll och en duns och ännu ett tjut.

      Cassie stod som förstenad. Var det någon som bröt sig in i huset? Hennes tankar rusade i huvudet och hon tänkte på alla rikedomar som fanns att stjäla. I USA skulle hon låsa in sig i rummet och ringa polisen, men här fanns ingen täckning, så det bästa hon kunde göra var att meddela Pierre. Det lät dessutom som att det kom från det hållet.