Nästan borta. Блейк Пирс

mun kändes torr. Hon tog en stor klunk vin.

      ”Jag trodde att hon var typ ansedd. Jag menar, hennes slogan är ’Den främsta europeiska byrån’.” Jess skrattade. ”Tja, det är väl bara marknadsföring. Andra har vittnat om motsatsen.”

      ”Vad hände dig?” frågade Cassie. ”Snälla säg.”

      ”Alltså, allt lät bra till en början, men Maureens frågor oroade mig lite. De var så konstiga att jag började fundera på om det var problem med familjen, för ingen av mina au pair-vänner har fått såna frågor under sina intervjuer. När jag kom dit så—ja, det inte som de hade målat upp det, helt enkelt.”

      ”Varför inte?” Cassie kände sig kall inombords. Hon hade tänkt samma sak om Maureens frågor. Hon antog att varje ansökande blev frågad samma saker; det var för att testa ens förmågor. Kanske var det det… men inte av den anledning hon hade trott.

      ”Familjen var superstörd,” sa Jess. ”De var respektlösa och nedlåtande. Jobbet de satte mig i var långt utanför vad som borde ingå; de brydde sig inte och vägrade ändra sig. Och när jag sa att jag skulle sluta—då blev det rena rama krigszonen.”

      Cassie bet sig i läppen. Hon hade gått igenom samma upplevelse som liten. Hon mindes höjda röster bakom stängda dörrar, muttrade argument i bilen, en lina av spänning som man tvingades balansera på. Hon hade alltid undrar vad hennes mamma—så tyst, mjuk, nedslagen—möjligtvis kunde diskutera med hennes svulstiga, aggressiva pappa. Det var först efter hennes mammas bortgång i en bilkrock som hon insåg att diskussionerna handlade om att behålla freden, kontrollera situationen, skydda Cassie och hennes syster från aggressionen som så plötsligt kunde spraka upp av ingen anledning alls. Utan sin mammas närvaro sprängdes den puttrande konflikten till ett fullständigt krig.

      Hon hade tänkt sig att en av fördelarna som au pair var att ta del av en familj hon aldrig hade haft. Nu fruktade hon att motsatsen var sanningen. Hon hade aldrig lyckats hålla sitt eget hem fridfullt. Hur skulle hon klara av en labil hemmasituation som hennes mamma hade gjort?

      ”Jag oroar mig över min familj,” erkände Cassie. ”Jag fick också en del konstiga frågor under intervjun och deras förra au pair stack hem i förtid. Vad händer om jag måste göra samma sak? Jag vill inte stanna om allt går snett.”

      ”Stick inte om det inte är akut,” varnade Jess. ”Det blir så rörigt annars, och du förlorar massvis med pengar; man blir skyldig återbetalningar och sånt. Det fick mig nästan att inte vilja söka igen. Den här gången var jag väldigt försiktig. Om inte pappa hade betalat hade jag inte ens haft råd.”

      Hon satte ned vinglaset.

      ”Ska vi gå till gaten? Vi sitter ganska långt bak i planet så vi borde gå på först.”

      Spänningen från att äntligen kliva på planet distraherade Cassie från allt Jess hade berättat och när de väl hade hittat sina platser, styrde de in på andra samtalsämnen. När planet lyfte kände hon hur modet gjorde detsamma. Nu hade hon gjort det. Hon hade lämnat landet. Hon hade flytt från Zane och hon var luftburen, på väg mot en ny början i ett främmande land.

      Det var först efter middagstid, när hon började tänka hårdare på uppdragets detaljer och Jess varningsord, som tvivlet kröp tillbaka till henne.

      Varje familj kunde dock inte vara hemsk, tänkte hon.

      Men om en specifik byrå var känd för att ta in besvärliga familjer? Tja, då var chanserna fler.

      Cassie försökte att läsa lite men fann det svårt att koncentrera sig på orden framför dig. Hennes tankar virvlade och hon oroade sig över vad som låg framför henne.

      Hon kastade en blick mot Jess. Efter att ha försäkrat sig om att hon var helt inne i filmen hon såg på, tog Cassie diskret fram burken från sin handväska och svalde en tablett med en klunk Diet Coke. Om hon inte kunde läsa kunde hon lika gärna sova. Hon släckte sin kabinlampa och lutade sig tillbaka i sätet.

      *

      Cassie var i sitt dragiga sovrum på husets övervåning, hopkurad under sängen med ryggen mot den kalla, sträva väggen.

      Fylleskratt, dunsar och rop hördes nedifrån; rummel som vilken sekund som helst skulle bli våldsamt. Hennes öron stod på spets när de lyssnade efter ljudet av glas som krossades. Hon kände igen sin fars röst och hans senaste flickvän, Deena. Det verkade vara minst fyra andra personer där nere utöver dem, kanske fler.

      Så hörde hon, över ropen, golvbrädornas knarrande under tunga fotsteg som rörde sig upp för trappan.

      ”Hallå, lilla vän,” viskade en djup röst som fick hennes tolvåriga kropp att rysa till i fasa. ”Är du där, lilltjejen?”

      Hon blundade hårt och intalade sig själv att det bara var en dröm, att hon var trygg i sin säng och att främlingarna nere gjorde sig i ordning för att åka hem.

      Dörren gnisslade till när den öppnades och i månskenet som läckte in i rummet såg hon en kraftig känga uppenbara sig.

      Fötterna rörde sig tvärs över rummet.

      ”Hallå, lilltjejen.” Skrovligt viskande. ”Jag kom för att säga hej.”

      Hon blundade igen, önskade att han inte skulle höra hennes snabba andetag.

      Suset av täcket som drogs undan… följt av en förvånad grymtning när han såg kudden och rocken som låg uppstaplade där under.

      ”Ute på vift,” muttrade han. Hon antog att han iakttog de smutsiga, böljande gardinerna som vinden då och då tog i hand, bakom vilka ett stuprör erbjöd en vansklig flyktväg. Nästa gång skulle hon finna modet att faktiskt klättra ned för det; det kunde inte vara värre än att gömma sig här.

      Kängorna försvann ur hennes synfält. Ett utbrott av musik kom från den nedre våningen, följt av en högljudd diskussion.

      Hennes rum låg i tystnad.

      Hon huttrade; om hon skulle spendera hela natten gömd, skulle hon behöva en filt. Bäst var att rycka åt sig den med en gång. Hon sköt sig ifrån väggen.

      Men när hon slank ut en hand från under sängen, fångades den av en större, strävare hand.

      ”Så där är du!”

      Han drog ut henne—hon höll fast i sängkarmen, kall metall som rev mot hennes handflata, och började skrika. Hennes skräckslagna skrik fyllde rummet, huset…

      Och hon vaknade, svettig, skrikande, med Jess oroliga röst intill henne. ”Cassie, är du OK?”

      Mardrömmens rankor lurade fortfarande i närheten, redo att slingra sig runt henne på nytt. Hon kände de råa såren på sina armar där sängkarmens ben hade klöst henne. Hon tryckte med fingrarna här och där men hittade med lättnad ingen brusten hud. Med ögonen vidöppna satte hon på den lilla lampan ovanför för att jaga bort mörkret.

      ”Det är lugnt. En mardröm, bara.”

      ”Vill du ha vatten? Eller te? Jag kan ropa hit flygvärdinnan.”

      Cassie tänkte tacka nej men mindes sedan att hon borde ta sin medicin igen. När en tablett inte fungerade brukade oftast två göra susen.

      ”Lite vatten skulle sitta fint. Tack,” sa hon.

      Hon väntade tills Jess inte såg på innan hon tog pillret.

      Hon gjorde inga fler försök att sova.

      Under planets landning bytte hon och Jess nummer och bara utifall att, skrev hon även ned namnet och adressen på familjen som Jess skulle jobba för. Cassie intalade sig själv att det var som en försäkring; förhoppningsvis var det så att om hon hade den, skulle hon inte behöva den. De lovade varandra att så fort de fick chansen skulle de tillsammans besöka Slottet