Nästan borta. Блейк Пирс

Marnie med ögonen åt sina ord? Uppmuntrad undrade Cassie om hon hade hittat en vän. Hon behövde trots allt en allierad i det här huset.

      Just nu fanns dock ingen tid att knyta vänskapsband. Marnie hade uppenbarligen något brådskande på gång; hon samlade ihop tomma fat och smutsiga tallrikar samtidigt som hon frågade Cassie om det var något problem med hennes rum. Cassie förklarade snabbt tillståndet och, efter att ha lovat att byta lakan och glödlampa innan lunchtid, försvann hushållerskan ut ur rummet.

      Ljudet från pianot hade tystnat, så Cassie begav sig mot musikrummet bredvid hallen.

      Antoinette höll precis på att stoppa undan notpapperna. Hon vände sig om och mötte Cassies blick när hon kom in. Antoinette var fint klädd i en kungsblå klänning. Hennes hår var uppsatt i en hästsvans och hennes skor glänste.

      ”Vad vacker du ser ut, Antoinette. Klänningen har en jättefin färg,” sa Cassie och hoppades att komplimangen kunde göra henne något omtyckt av den fientliga flickan. ”Har du något planerat idag? Några aktiviteter eller så?”

      Antoinette tog ett ögonblicks fundering innan hon skakade på huvudet.

      ”Inget idag,” sa hon beslutsamt.

      ”Marc och Ella, då? Har de något inplanerat?”

      ”Nej. I morgon. Marc har fotbollsträning.” Antoinette fällde ned pianolocket.

      ”Tja, finns det något du skulle vilja göra?” Kanske genom att låta henne välja själv kunde de komma bättre överens.

      ”Vi skulle kunna ta en promenad i skogen. Det tycker vi alla om.”

      ”Var ligger skogen?”

      ”En och en halv kilometer bort, ungefär.” Den mörkhåriga flickan gestikulerade vagt. ”Vi kan gå direkt. Jag visar vägen. Jag måste bara byta kläder.”

      Cassie hade antagit att skogen låg alldeles intill och förvånades över Antoinettes svar. Men en promenad bland träden—det lät trevligt, nyttigt. Cassie var säker på att det var något Pierre skulle tillåta.

      *

      Tjugo minuter senare var de redo att ge sig av. Cassie kikade in i varenda rum på väg ned för trappan med barnen i hopp om att skåda Marnie eller någon av de andra hushållerskorna, för att informera någon om vart de skulle.

      Hon stötte inte på någon och hade ingen aning om var hon skulle börja leta. Antoinette var otålig och hoppade från fot till fot med extas, så Cassie beslutade att det var viktigare att bevara hennes goda humör, särskilt med tanke på att de inte skulle vara borta allt för länge. De begav sig ned för grusvägen med Antoinette i led.

      Bakom en stor ek fick Cassie syn på en rad stall, fem stycken totalt—hon hade lagt märke till dem när hon kom fram dagen innan. Hon gick mot stallen för att få en närmare blick men fann att de stod tomma och mörka med öppna dörrar. Åkern bakom var obebodd; trägrinden som ramade in den var trasig på flera ställen och grinden dinglade från gångjärnen, omgiven av vildvuxet gräs.

      ”Har ni hästar här?” frågade hon Antoinette.

      ”Vi hade det för flera år sen, men inte på länge,” svarade hon. ”Ingen av oss rider längre.”

      Cassie stod kvar en stund och stirrade in i de tomma stallen, som om hon hade svårt att ta in bombnedslaget.

      Maureen hade gett henne felaktig och riktigt utdaterad information.

      Hästarna hade varit en stor del av hennes beslut att komma hit. De var ett incitament. När hon hörde om dem lät hela stället bättre, mer tilltalande, livligare. Men de var borta sedan länge.

      Under intervjun hade Maureen konstaterat att det fanns möjlighet för henne att lära sig att rida. Varför hade hon missuppfattat en sådan sak och vad mer kunde hon ha sagt som inte var sant?

      ”Kom nu!” Antoinette drog i hennes jackärm otåligt. ”Vi måste gå!”

      När Cassie vände sig tillbaka mot vägen blev det tydligt att det inte fanns någon anledning för Maureen att ljuga. Resten av hennes beskrivning av huset och familjen hade stämt ganska bra och som byråägare kunde hon inte annat än föra vidare den fakta hon blivit tilldelad.

      I så fall innebar det att det var Pierre som hade ljugit. Det, om något, var ännu mer oroväckande.

      När de hade svängt bortåt och herrgården var utom synhåll saktade Antoinette ned, allt annat än för tidigt för Ella som länge hade klagat på att hennes skor skavde.

      ”Sluta gnälla,” sa Antoinette. ”Kom ihåg vad Papa säger: du bör inte klaga.”

      Cassie plockade upp Ella och bar henne, kände hur hennes knubbiga vikt ökade för varje steg. Hon bar redan på ryggsäcken som var uppstoppad med allas jackor och de sista Euro-mynten som skramlade i hennes ficka.

      Marc gjorde små glädjesprång framför dem, rev loss kvistar från buskarna och kastade dem över vägen som spjut. Cassie fick gång på gång påminna honom att hålla sig borta från asfalten. Han var så ouppmärksam att han lätt kunde skutta över till körfältet och mitt framför en bil.

      ”Jag är hungrig!” klagade Ella.

      Irriterat mindes Cassie flickans orörda frukosttallrik.

      ”Det finns en kiosk runt hörnet,” sa Antoinette. ”De säljer dricka och snacks.” Hon verkade så ovanligt munter den här morgonen och Cassie hade ingen aning varför. Hon var dock bara glad att Antoinette verkade slappna av runt henne.

      Hon hoppades att butiken skulle sälja billiga armbandsur; utan sin mobil hade hon inget sätt att veta vad klockan var. Det visade sig dock vara en handelsträdgård, fylld med fröplantor, småträd och gödningsmedel. Kiosken vid kassan sålde bara läsk och snacks—den gamla kassören som satt på en barstol bredvid en gasvärmare förklarade att det var allt som fanns. Priserna var orimligt höga och hon kände hur stressen tog över när hon räknade sin magra budget och köpte choklad och juice till vartdera barnet.

      Samtidigt som hon betalade, rusade de tre barnen över vägen för att se närmare på en åsna. Cassie ropade efter dem att komma tillbaka men blev ignorerad.

      Den gråhåriga mannen ryckte på axlarna och sa med sympati: ”Barn förblir barn. De ser bekanta ut… Bor ni i närheten?”

      ”Ja, det gör vi. De är Dubois barn. Jag är deras nya au pair. Det är min första dag på jobbet,” förklarade Cassie.

      Hon hade hoppats på en grannes bekantskap men i stället vidgades butiksbiträdets ögon oroligt.

      ”Den familjen? Jobbar du för dem?”

      ”Ja.” Cassies rädslor susade tillbaka. ”Vadå då? Känner du dem?”

      Han nickade.

      ”Vi känner alla till dem här. Och Diane, Pierres fru, brukade köpa växter från mig ibland.”

      Han såg hennes förbryllade uttryck.

      ”Barnens mamma,” fortsatte han. ”Hon gick bort förra året.”

      Cassie stirrade på honom med tankar som flög i en virvelvind. Hon kunde inte tro vad hon precis hört.

      Barnens mamma hade dött—för inte mindre än ett år sedan. Varför hade ingen nämnt det? Inte ens Maureen hade sagt något. Cassie hade tagit för givet att Margot var deras mamma men förstod nu sin naivitet; Margot var alldeles för ung för att vara mamma till en tolvåring.

      Detta var en familj som nyligen gått igenom en stor förlust, slitits isär av en tragedi. Maureen borde ha förvarnat henne om det.

      Men Maureen hade inte vetat om att hästarna var borta, eftersom ingen hade sagt det till henne. Med ett hugg av rädsla undrade Cassie om Maureen inte heller var varse om detta.