Nästan borta. Блейк Пирс

hon skulle orka med detta.

      Kontorsdörren flög plötsligt upp och hon hoppade till, slängde handen över sina dokument som låg på stolen bredvid, men hennes hjärta sjönk vid insikten att det bara var en av de andra kandidaterna som kom ut; denna gång en lång, slank blondin som utstrålade all den där självsäkerheten som Cassie önskade att hon hade. Hon log nöjt och höll i en trave papper som alla såg oerhört viktiga och officiella ut. Hon slängde inte en enda blick mot Cassie när hon passerade.

      Cassies mage knöt sig. Hon såg ned på sina dokument och undrade om hon också skulle lyckas lika fint eller lämna kontoret besviken och generad. Hon visste att hon hade patetiskt lite erfarenhet och nästintill inga kvalifikationer inom barnvård. Hon fick ett nej från kryssningsbyrån hon sökte till veckan dessförinnan. De sa att utan tidigare erfarenhet kunde de inte ens överväga henne. Om situationen såg likadan ut här hade hon inte en chans.

      ”Cassandra Vale? Jag heter Maureen. Välkommen in.”

      Cassie såg upp. En gråhårig kvinna i mörk kostym stod och väntade i dörröppningen; uppenbarligen var hon företagsägaren.

      Cassie skyndade sig upp ur stolen och tappade i sin hast ut alla papperna ur mappen. Hon sopade genant upp dem i en oorganiserad trave och joggade in i intervjusalen.

      Maureen bläddrade igenom papperna med rynkad panna och Cassie kunde inte låta bli att klösa på sina nagelband. Hon knöt ihop händerna i stället; den enda tekniken som fungerade mot hennes nervösa ovana.

      Hon försökte att lugna sig själv med några djupa andetag. Sa till sig själv att den här kvinnans beslut inte var hennes enda biljett härifrån. Det fanns andra sätt att fly och börja om på nytt. Just nu kändes det dock som den enda kvarstående möjligheten. Kryssningsfartyget hade avvisat henne tvärt. Att undervisa i engelska—en annan idé hon hade övervägt—var omöjligt utan väldigt specifika kvalifikationer som alla var för dyra för att få tag på. Hon skulle behöva spara i åtminstone ett år till för att ens kunna påbörja några studier och just nu hade hon inte lyx så som tid i överflöd. Det hade tagits ifrån henne förra veckan.

      ”Så, Cassandra, du växte upp i Millville, New Jersey? Bor din familj fortfarande där?” frågade till slut Maureen.

      ”Kalla mig gärna Cassie,” svarade hon, ”och nej, de flyttade.” Cassie tryckte samman sina händer ännu hårdare, orolig över vart intervjun verkade vara på väg. Hon hade inte förväntat sig att bli frågad om sin familj i detalj men nu förstod hon att givetvis ville de veta bakgrunden hos sina sökande. Au pairerna skulle trots allt bo och jobba i klienternas hem. Hon var tvungen att tänka snabbt; hon ville inte ljuga men sanningen kunde mycket väl förstöra hennes chans att bli antagen.

      ”Din storasyster, då? Jobbar hon utomlands, sa du?”

      Lättnad sköljde över Cassie då Maureen gick vidare till nästa sektion. Hon hade tänkt ut vad hon skulle säga, hur hon skulle främja sig själv utan att avslöja några bevisliga detaljer.

      ”Min systers resor har definitivt inspirerat mig att jobba utomlands. Jag har alltid velat flytta till ett annat land och jag älskar Europa. Särskilt Frankrike, jag kan språket nästan flytande.”

      ”Har du läst franska?”

      ”Ja, i två år, men jag var ganska bekant med det sedan innan. Mamma växte upp i Frankrike och jag frilansade som översättare ibland när jag var yngre, så både jag och min syster har växt upp med franska som andraspråk.”

      Maureen bytte då till franska: ”Vad hoppas du få ut av att jobba som au pair?”

      Cassie nöjdes av att kunna svara utan problem, ”Att lära mig mer om livsstilen i ett annat land och utveckla mina språkkunskaper.”

      Hon hoppades att Maureen skulle imponeras av svaret, men hon behåll sin seriösa uppsyn och fortsatte granska papperna.

      ”Bor du fortfarande hemma, Cassie?”

      Tillbaka till familjesnack… Trodde Maureen att hon dolde någonting? Det gällde att svara försiktigt. Att flytta hemifrån vid sexton års ålder som hon hade gjort skulle säkert sätta igång varningsklockorna hos en intervjuare. Varför så tidigt? Var det problem i hemmet? Hon fick måla upp en vackrare bild, en bild som tydde på ett normalt, lyckligt familjeliv.

      ”Jag har bott själv sedan jag var tjugo,” sa hon och kände hur ansiktet blev varmt av skam.

      ”Och jobbat deltid. Jag ser att du har Primi här på ditt CV, är det en restaurang?”

      ”Ja, jag har varit servitris där de senaste två åren.” Vilket, tack och lov, var sant. Innan det hade hon haft diverse andra jobb, till och med på en sunkig pub, för att ha råd med hyran som inneboende och sina distanskurser. Primi, det senaste jobbet, hade kanske varit det trevligaste av dem alla. Kollegorna hade blivit familjen hon aldrig hade men det fanns ingen framtid med det hela; lönen var låg och dricksen inte mycket bättre. Det var tufft som anställd i hela det stadsområdet. Hon hade planerat att slå till senare, när tiden verkligen var rätt, men när omständigheterna tvärt förvärrades fanns det inte längre mycket till val.

      ”Erfarenhet inom barnvård?” Maureen kastade en blick över sina glasögon mot Cassie, som kände hur magen vände sig.

      ”Jag—Jag vikarierade på dagis i tre månader innan jag blev anställd hos Primi. Referensen finns i mappen. De gav mig grundträning inom säkerhet och första hjälpen. De gjorde också en bakgrundskontroll,” stammade hon och hoppades att det skulle räcka. Det hade bara varit en tillfällig anställning—hon tog bara över för en anställd som var mammaledig. Cassie hade aldrig trott att det skulle bli en språngbräda för framtiden.

      ”Jag har också haft hand om barnkalas på restaurangen. Jag är en väldigt vänlig person. Alltså, jag kommer bra överens med andra och jag är tålmodig…”

      Maureens läppar drog ihop sig. ”Vad synd att din erfarenhet inte är med nylig. Du har heller inget formellt intyg för barnvård. De flesta familjer kräver att man har det—eller åtminstone mer erfarenhet. Det kan bli svårt att placera dig med så lite att utgå ifrån.”

      Cassie såg på henne med förtvivlade ögon. Hon var tvungen att göra detta. Oavsett vad som krävdes. Valet var självklart; ta dig härifrån… eller fångas i den våldscirkel som hon trodde att hon redan hade flytt från.

      Det hade tagit några dagar för blåmärkena på överarmen att blossa upp, mörka och skarpa nog att se varje spår av knytnäven som hade slagit där. Hennes pojkvän Zane, som hade lovat på deras andra dejt att han skulle älska henne och skydda henne—oavsett vad.

      När de fula märkena hade börjat synas så mindes hon med gåshud längs hela ryggraden hur hon hade haft nästan identiska skador för tio år sedan. Först var det armen. Sedan nacken. Till slut ansiktet. De var likaså skapade av den som sagt sig vara hennes beskyddare—hennes pappa.

      Han började slå henne när hon var tolv, efter att Jacqui, hennes storasyster, rymde hemifrån. Tidigare var det hon som tog emot hans ilska. Hennes närvaro hade skyddat Cassie från det värsta.

      Blåmärkena från Zane syntes fortfarande; det skulle det göra ett tag till. Hon bar långärmat för att dölja dem under intervjun och fick nästan värmeslag i det kvava kontoret.

      ”Finns det ingen annanstans du skulle kunna rekommendera?” frågade hon Maureen. ”Jag vet att det här är den bästa lokala byrån men du kanske kan tipsa om någon sida online där jag kan söka?”

      ”Jag kan inte rekommendera någon hemsida,” sa Maureen strängt. ”För många sökande har haft dåliga erfarenheter den vägen. Vissa hamnade i situationer där deras arbetstimmar inte följdes eller där de förväntades utföra serviljobb utöver ansvaret som barnvakt. Det är orättvist för alla inblandade. Jag har också hört talas om au pairer som blivit missbrukade på andra vis, så, nej.”

      ”Snälla—finns