Nästan borta. Блейк Пирс

hennes blick var neddragen och hennes axlar spända.

      ”Antoinette skulle vara med på ett pianoframträdande i Paris. En buss kom för att hämta henne klockan halv nio men då var ingen här. Marc hade dessutom fotbollsträning i stan vid tolv.”

      En kall knut drogs åt i Cassies mage när hon insåg hur allvarliga konsekvenserna av hennes handlingar hade varit. Hon svek Pierre—och flera andra—på värsta möjliga sätt. Dagen skulle ha varit ett test för att se hur duktig hon var på att organisera barnens scheman. I stället drog de på en oplanerad utflykt mitt ute i ingenstans och missade viktiga evenemang. Om hon var Pierre skulle hon vara minst lika förbannad.

      ”Jag är så ledsen,” muttrade hon.

      Hon vågade inte berätta för Pierre hur barnen hade lurat henne, även om han säkerligen misstänkte det. Om hon gjorde det skulle de kanske få ta smällen av hans vrede.

      En gonggong ljöd från matsalen och Pierre såg ned på sin armbandsklocka.

      ”Vi tar det sen. Gör dem redo för middag nu. Snabbt, innan maten blir kall.”

      Snabbt var lättare sagt än gjort. Det tog över en halvtimme—och fler tårar—innan Marc och Ella var rena och klädda i sina pyjamaskläder. Tack och lov skötte sig Antoinette perfekt och Cassie undrade om hon kände sig överväldigad av konsekvenserna hon hade orsakat. När det gällde Cassie själv, var hon närmare bortdomnad från vilken massiv katastrof dagen hade blivit. Hon var nästan dyngsur från att bada barnen men hade inte tid att ta en dusch. Hon drog på sig en torr tröja och såg hur blåsorna på hennes armar blossade upp igen.

      De marscherade otröstligt ned till matsalen.

      Pierre och Margot väntade i vardagsrummet bredvid matsalen. Margot sippade på ett glas vin medan Pierre hällde upp en grogg.

      ”Och till sist är vi redo att äta,” observerade Margot koncist.

      Middagen bestod av en fiskgryta och Pierre insisterade att de två äldre barnen serverade sig själva men lät Cassie hjälpa Ella.

      ”De måste lära sig vett och etikett vid en tidig ålder,” sa han och nyttjade resten av middagen att lära dem det rätta tillvägagångssättet.

      ”Lägg servetten i knät, Marc. Inte slänga på golvet. Armbågarna håller man in; Ella vill inte bli knuffad av dig när du äter.”

      Grytan var fyllig och utsökt och Cassie var utsvulten men Pierres harang räckte för att vem som helst skulle tappa matlusten. Hon såg till att ta små, försiktiga tuggor och sneglade då och då på Margot för att försäkra sig om att hon skötte sig enligt den franska etiketten. Barnen var utmattade, oförmögna att förstå vad deras far sa. Cassie kunde inte låta bli att önska att Margot skulle säga till Pierre att det var ett dåligt tillfälle för sådana petiga detaljer.

      Hon undrade om middagarna hade sett annorlunda ut när Diane var vid liv och hur mycket dynamiken hade skiftat efter att Margot kom. Cassies egen mamma hade hållit locket på konflikten på sitt eget tysta vis, men det fick utbrott så fort hon försvann. Kanske hade Diane haft en liknande roll.

      ”Lite vin?” Till hennes förvåning fyllde Pierre hennes glas med vitt vin innan hon kunde tacka nej. Även detta var nog fransk etikett.

      Vinet var väldoftande och fruktigt och efter bara några små klunkar kände hon alkoholen i sitt blod. Det fyllde henne med en känsla av välbehag och en farlig avslappning. Hon satte snabbt ned glaset, väl medveten om att hon inte kunde riskera någon blunder.

      ”Ella, vad gör du?” frågade Pierre irriterat.

      ”Jag kliar knät,” förklarade Ella.

      ”Varför använder du en sked?”

      ”Mina naglar är för korta. Vi gick igenom brännässlor,” sa Ella stolt. ”Antoinette visade en genväg. Jag stack mig på knät. Cassie stack sig över hela ansiktet och armarna. Hon grät.”

      Margot smällde ned vinglaset.

      ”Antoinette! Igen?”

      Cassie blinkade till, förvånad att det var något hon hade gjort förut.

      ”Jag…” började Antoinette, men Margot var ohejdbar.

      ”Du är minsann en ond liten best. Det enda du gör är att röra till allting. Du tror att du är så listig, men du är bara en dum, elak och barnslig liten flicka.”

      Antoinette bet sig i läppen. Margots ord satte sprickor i hennes svala, sansade skal.

      ”Det är inte hennes fel,” sa Cassie bestämt, innan hon ens hunnit överväga om det var smart att säga. Kanske hade alkoholen varit en dålig idé. ”Det måste vara svårt för henne att handskas med—” Hon avbröt sig själv med ens, på väg att nämna mammans död. Ella trodde dock på något helt annat och hon hade ingen aning om hur sanningen såg ut. Det var inte läge att fråga. ”Handskas med så mycket förändringar,” sa hon. ”I varje fall sa inte Antoinette åt mig att ta den vägen. Jag valde det själv. Ella och jag var trötta och det såg ut som en bra genväg.”

      Hon vågade inte se på Antoinette medan hon pratade, utifall Margot skulle misstänka någon slags komplott, men hon lyckades fånga Ellas blick. Hon försökte förmedla något konspiratoriskt, få henne att förstå varför hon plötsligt tog hennes systers sida, och fick en diskret nickning till svar.

      Cassie fruktade att hennes försvar skulle föra ut henne på ännu osäkrare marker men hon var tvungen att säga någonting. Trots allt visste hon hur det var att växa upp i en sprucken familj där krig hotade bryta ut vilken sekund som helst. Hon förstod hur viktigt det var att ha en äldre förebild att erbjuda skydd från stormarna. Hur hade hon klarat sig utan Jacquis styrka under de svåra tiderna? Antoinette hade ingen som stod upp för henne.

      ”Så du väljer att ta hennes sida?” fräste Margot. ”Lita på mig, det är något du lär ångra, precis som jag har gjort. Du känner henne inte som jag gör.” Hon pekade en rödmålad, manikyrerad fingertopp mot Antoinette, som började gråta. ”Hon är precis som sin—”

      ”Sluta nu!” röt Pierre. ”Jag tolererar inte bråk vid middagsbordet. Margot, nu håller du tyst, du har sagt tillräckligt.”

      Margot flög upp ur stolen som vältes med en hög duns.

      ”Säger du åt mig att hålla tyst? Då går jag. Men tro inte att jag inte har varnat dig. Du får det du förtjänar, Pierre.” Hon marscherade mot dörren och vände sig sedan om för att stirra ut Cassie med ohöljt hat.

      ”Ni får alla det ni förtjänar.”

      KAPITEL ÅTTA

      Cassie höll andan och lyssnade till Margots arga fotsteg som försvann genom korridoren. När hon sneglade runt bordet såg hon att hon inte var den enda i chock över kvinnans våldsamma utbrott. Marcs ögon var i tallrikstorlek och hans mun var snörpt. Ella sög på tummen. Antoinette rynkade pannan i knäpptyst ilska.

      Med muttrade svordomar sköt Pierre bak sin stol.

      ”Jag tar hand om det,” sa han och stegade iväg mot dörren. ”Lägg barnen.”

      Lättad att ha en tydlig uppgift ställde sig Cassie upp och såg sig omkring på tallrikarna och besticken på bordet. Skulle hon städa undan allt eller kunde hon be barnen om hjälp? Spänning hängde i luften, tjock som rök. Hon hoppades att en normal, vardaglig familjeaktivitet skulle späda ut den röken.

      Antoinette såg var hennes blick låg.

      ”Låt det vara,” spottade hon ur sig. ”Nån kommer och städar sen.”

      Cassie tvingade fram en vänlig ton och sa, ”Då så, då är det läggdags.”

      ”Jag vill inte sova,”