Omvänd . Морган Райс

promenerat hem från skolan, och under en kort stund, glömde hon helt var hennes nya lägenhet låg. Hon blev stående vid hörnet, desorienterad. Ett moln täckte solen och vinden friskade i, och hon blev plötsligt kall igen.

      ”Tjena bruden!”

      Caitlin vände sig om, och insåg att hon stod framför en sliten kvarterskrog. Utanför satt fyra sjaskiga män i plaststolar, till synes obekymrade av kylan, och flinade åt henne, som om hon vore deras nästa munsbit.

      ”Kom hit, bruden!” skrek en annan.

      Hon kom ihåg.

      132nd street. Så var det.

      Hon vände tvärt och gick raskt ner längs en annan sidogata. Hon sneglade ett par gånger över axeln för att se om männen följde efter henne. Som tur var gjorde de inte det.

      Den kalla vinden stack hennes kinder och hon vaknade till, då den bistra verkligheten av det nya grannskapet sjönk in. Hon såg de övergivna bilarna, de nedklottrade väggarna, taggtråden, gallren för fönstren, och hon kände sig plötsligt väldigt ensam. Och mycket rädd.

      Det var bara tre kvarter kvar till lägenheten, men vägen kändes oändlig. Hon önskade att hon hade en vän vid sin sida – eller ännu hellre, Jonah – och hon undrade om hon verkligen skulle klara av att gå den här vägen varje dag. Ännu en gång blev hon förbannad på sin Mamma. Hur kunde hon hålla på och flytta, till platser hon hatade? När skulle det ta slut?

      Krossat glas.

      Caitlins hjärta slog snabbare när hon såg något längre fram till vänster, på andra sidan gatan. Hon ökade farten och gick snabbare. Hon försökte hålla blicken mot marken, men när hon kom närmare, hörde hon skrik och ett groteskt skratt, och hon kunde inte längre undvika att se vad som pågick.

      Fyra enorma killar – 18 eller kanske 19 år gamla – stod runt en annan kille. Två av dem höll hans armar, medan den tredje klev fram och boxade honom i magen, och den fjärde slog honom i ansiktet. Killen, 17 år kanske, lång, smal och försvarslös, föll ihop på marken. Två av killarna gick fram och sparkade honom i ansiktet.

      Trots att hon inte ville, stannade Caitlin och stirrade. Hon var skräckslagen. Hon hade aldrig tidigare bevittnat något liknande.

      De två andra killarna tog några kliv bakåt från offret, reste sina kängor och sänkte sedan ned dem.

      Caitlin var rädd att de skulle stampa ihjäl killen på marken.

      ”NEJ!” skrek hon.

      Det hördes ett olycksbådande kras när de satte ner sina fötter.

      Men det var inte ljudet från ben som knäcktes – utan det lät mer som trä. Krasande trä. Caitlin såg att de stampade på ett litet instrument. Hon tittade närmare, och såg små bitar av en viola strödda över trottoaren.

      Hon förde handen till munnen. Fylld av skräck.

      ”Jonah!?”

      Utan att tänka korsade Caitlin gatan, gick rakt mot killarna, som först nu lade märke till henne. De betraktade henne och deras elaka leenden breddades när de knuffade varandra menande med armbågarna.

      Hon gick direkt fram till offret och hennes misstanke bekräftades; det var Jonah. Hans ansikte var illa tilltygat, blödde och alldeles blåslaget, och han var medvetslös.

      Hon tittade upp på gänget, ilskan övervann rädslan hon kände, och ställde sig upp mellan Jonah och gänget.

      ”Låt honom vara!” skrek hon mot gruppen.

      Killen i mitten, var över 1,90 och muskulös, skrattade rått.

      ”Eller, vad då?” frågade han, hans röst väldigt mörk.

      Caitlin kände omgivningen försvinna, och förstod att hon hade blivit knuffad hårt bakifrån. Hon lyfte armbågarna samtidigt som hon slog i asfalten, men det dämpade knappt fallet. I ögonvrån kunde hon se dagboken flyga all världens väg, de lösa bladen spreds överallt.

      Hon hörde skratt. Och sedan steg som närmade sig henne.

      Med hjärtat bultande i bröstet kände hon hur adrenalinet kickade in. Hon lyckades rulla och kravla sig upp på fötterna igen, precis innan de nådde fram till henne. Hon sprintade ned längs bakgatan, sprang för livet.

      De följde strax bakom.

      På en av hennes många före detta skolor, på den tiden när hon fortfarande trodde att hon skulle stanna länge någonstans, hade hon faktiskt börjat träna löpning, och insett att hon var bra. Bäst i laget, faktiskt. Inte på långdistans, men på sprintdistansen, 100 m. Hon sprang ifrån de flesta killarna till och med. Och nu rusade allt tillbaka till henne.

      Hon sprang för livet och killarna skulle inte få tag på henne.

      Caitlin sneglade bakåt och såg hur långt bakom henne de befann sig, och kände sig optimistisk och övertygad om att hon kunde springa ifrån dem alla. Hon behövde bara svänga på rätt ställen.

      Bakgatan slutade i ett T, och hon kunde antingen välja höger eller vänster. Hon skulle inte ha tid att ändra sig om hon ville behålla försprånget, och hon skulle tvingas fatta beslut snabbt. Även om hon inte kunde se vad som fanns runt hörnen. I blindo svängde hon vänster.

      Hon bad att det var rätt val. Kom igen. Snälla!

      Hennes hjärta sjönk då hon svängde runt och såg återvändsgränden framför sig.

      Taktiskt feldrag.

      En återvändsgränd. Hon sprang ända fram till väggen, sökte efter en utväg, vilken som helst. När hon förstod att det inte fanns någon, vände hon sig om för att möta sina annalkande angripare.

      Andfådd såg hon dem svänga runt hörnet och närma sig. Bakom dem såg hon att om hon hade svängt höger istället hade hon kommit undan. Typiskt hennes tur.

      ”Ok, bitch”, sa en av dem, ”nu ska du lida.”

      Insikten om att hon inte hade någonstans att ta vägen, fick dem att närma sig långsamt. De andades tungt, flinade, njöt av våldet och smärtan som de snart skulle åsamka henne.

      Caitlin slöt ögonen och andades djupt. Hon försökte med enbart sin vilja förmå Jonah att vakna, att dyka upp runt hörnet, vaken och övermänskligt stark, redo att rädda henne. Men när hon öppnade ögonen fanns han inte där. Endast hennes angripare. Närmade sig.

      Hon tänkte på sin Mamma, på hur mycket hon hatade henne, på alla de platser hon tvingats bo. Hon tänkte på sin bror, Sam. Hon tänkte på hur hennes liv skulle se ut efter denna dag.

      Hon tänkte på hela sitt liv, på hur hon hade blivit behandlad, på hur ingen förstod henne, på hur saker aldrig blev som hon önskade. Och något klickade. Hon hade fått nog.

      Jag förtjänar inte detta! Jag förtjänar INTE detta!

      Och då, kände hon det.

      Det var en våg, inte likt något hon upplevt förut. Det var en våg av ilska, flödade genom henne, rusade genom blodet. Det samlades i magen, och spred sig utåt. Hon kände fötterna rota sig i marken, som om hon var ett med asfalten, och hon kände en primal urkraft ta över, strömma genom hennes handleder, upp längs armarna in i axlarna.

      Caitlin gav till ett vrål, vars kraft och styrka skrämde till och med henne. Medan den första killen närmade sig och lade sin köttiga hand på hennes handled, såg hon sin hand reagera av sig självt, greppade tag i angriparens handled och vred den bakåt till en rät vinkel. Killens ansikte förvreds av chocken att se sin hand, och sedan armen, brytas.

      Skrikande föll han ner på knä.

      Förvånade stirrade de tre andra pojkarna på vad som hände.

      Den