Omvänd . Морган Райс

förvaras i någon databas eller informationssökningssystem, utan författarens medgivande.

      Denna e-bok är endast ämnad för personlig njutning. Denna e-bok får inte vidaresäljas eller vidarebefordras till andra personer. Om du skulle vilja dela boken med någon, var snäll och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. OM du laser denna bok och inte har köpt den, eller om den inte var inköpt till dig, var vänlig och returnera den och köp en egen kopia. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete.

      Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter, är antingen en produkt av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Varje likhet med faktiska personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet..

      Kapitel ett

       Caitlin Paine fasade alltid första dagen på en ny skola. Det var de stora sakerna, som att träffa nya vänner, de nya lärarna, lära sig att hitta. Och det var de små sakerna, som att få ett nytt skåp, lukten av ett nytt ställe, ljuden som fanns där. Mer än allt, fruktade hon blickarna. På ett nytt ställe tyckte hon att alla stirrade på henne. Allt hon önskade var att få vara anonym. Men det verkade aldrig hända.

      Caitlin kunde inte förstå vad det var som gjorde att hon utmärkte sig. Med sina 165 centimeter var hon inte särskilt lång, och med sitt bruna hår och bruna ögon (och normalvikt) kände hon sig medelmåttig. Speciellt inte vacker, som några av de andra flickorna. Hon var något äldre än de andra, 18 år, men inte så mycket att det särskilde henne från mängden.

      Det var något annat. Det var något med henne som fick människor att titta två gånger. Djupt inom sig visste hon att hon var annorlunda. Men var inte riktigt säker hur.

      Om det fanns något värre än första dagen på en ny skola, var det att börja mitt i terminen, efter att alla hade funnit sin plats i gruppen. Idag, denna första dag, i mitten av mars, skulle bli en av de värsta. Hon kände det redan.

      I sin vildaste fantasi kunde hon dock inte föreställa sig, att det skulle bli så här illa. Inget hon tidigare hade sett – och hon hade sett mycket – kunde ha förberett henne på detta.

      Caitlin stod utanför sin nya skola, en enorm kommunal skola i New Yorks innerstad, en kall marsmorgon, och undrade, Varför mig? Hon hade alldeles för tunna kläder, iförd endast en tröja och leggings, och inte någonstans i närheten förberedd för det högljudda kaoset som välkomnade henne. Hundratals ungdomar skrek, tjöt och knuffade på varandra. Det såg mest ut som en rastgård på ett fängelse.

      Allt var för mycket. De här ungarna skrattade för högt, svor för mycket, knuffade varande för hårt. Hon skulle ha trott att det var ett bråk om hon inte kunnat urskilja några leenden och hånfulla skratt. De hade för mycket energi och hon kunde inte förstå var den kom ifrån, så utmattad, frusen och sömndepraverad som hon var. Hon blundade och önskade att allt skulle försvinna.

      Hon stack händerna i fickan och kände något: iPoden. Ja. Hon stoppade hörlurarna i öronen och höjde ljudet. Hon behövde dränka alla ljud.

      Men det var tyst. Hon tittade ned och såg att batteriet var dött. Perfekt.

      Hon kollade mobilen, i hopp om att den skulle erbjuda förströelse, vad som helst. Inga nya meddelanden.

      Hon tittade upp. När hon såg ut över havet av nya ansikten kände hon sig ensam. Inte för att hon var den enda vita tjejen – hon föredrog faktiskt det. På de andra skolorna hade några av hennes bästa vänner varit svarta, spansktalande, asiatiska, indier – och de elakaste av hennes så kallade ”vänner” hade varit vita. Nej, det var inte det. Hon kände sig ensam för att det var i väldigt urban miljö. Hon stod på betong. En stark signal från ringklockan hade kallat in henne till detta ”rastutrymme” och hon hade tvingats passera stora metallgrindar. Nu var hon inburad – fängslad av ett massivt metallstängsel, med taggtråd överst. Det kändes som om hon befann sig i ett fängelse.

      Att titta upp på den enorma byggnaden, med galler för alla fönster, fick henne inte att må bättre. Hon anpassade sig fort till nya skolor, små och stora – men de hade alla legat i idylliska förorter. Det hade funnits gräs, träd, himmel. Här fanns inget annat än stad. Hon kände att hon inte kunde andas. Det skrämde henne.

      Ännu en stark ringsignal ljöd och hon släpade sig i väg, med hundratals ungdomar, mot ingången. Hon knuffades hårt av en stor tjej, och tappade sin dagbok. Hon plockade upp den (förstörde frisyren), och tittade upp för att se om tjejen skulle be om ursäkt. Men hon syntes inte till någonstans, hade redan försvunnit in i svärmen. Hon hörde skratt, men kunde inte avgöra om var henne de skrattade åt.

      Hon kramade dagboken, det enda som gav henne trygghet. Den hade varit med henne överallt. Hon skrev och ritade i den var hon än befann sig. Det var en karta över hennes barndom.

      Till slut nådde hon entrén, och tvingades pressa sig in genom dörrhålet. Det var som att försöka kliva på ett tunnelbanetåg i rusningstrafik. Hon hade hoppats att det skulle kännas varmare när hon väl kommit in, men genom de öppna dörrarna bakom henne blåste en kylig vind nerför hennes rygg, och förvärrade bara kylan.

      Två stora säkerhetsvakter stod i entrén, flankerade av två New York poliser, i full mundering, vapen väl synliga vid deras sida.

      ”FORTSÄTT FRAMÅT!” kommenderade den ena av dem.

      Hon kunde inte förstå varför två beväpnade poliser behövde vakta en high school entré. Känslan av fruktan växte. Ännu värre blev den när hon såg att hon skulle tvingas gå igenom en metalldetektor med samma nivå av säkerhet som på en flygplats.

      Ytterligare fyra beväpnade poliser stod på vardera sidan av metalldetektorn tillsammans med två säkerhetsvakter till.

       ”TÖM ERA FICKOR!” snäste en vakt.

       Caitlin såg att alla andra lade grejer från sina fickor i små plastbehållare. Snabbt gjorde hon likadant och lade i iPoden, plånboken, nycklarna.

       Hon släpade sig igenom metalldetektorn, och larmet tjöt.

       ”DU” fräste en av vakterna. ”Kliv åt sidan!”

       Självklart.

       Alla stirrade medan hon tvingades höja sina armar, och vakten förde scannern upp och ner längs hennes kropp.

       ”Har du några smycken på dig?”

       Hon kände på sina handleder, sedan kring halsen, och mindes plötsligt. Korset.

       ”Ta av dig det!” beordrade säkerhetsvakten.

       Hon hade fått halsbandet av sin farmor innan hon dog, ett litet silverkors med gravyr på latin som hon aldrig översatt. Hennes farmor hade fått det av sin mormor. Caitlin var inte på något sätt religiös, och visste inte riktigt vad det betydde, men hon visste att det var flera hundra år gammalt, och var överlägset det dyrbaraste hon ägde.

       Caitlin lyfte fram det ur tröjan, höll fram det, men tog inte av sig det.

       ”Helst inte”, svarade hon.

       Vakten stirrade kallt på henne.

       Plötsligt utbröt ett tumult. Det hördes högljudda skrik samtidigt som en polis grep tag i en lång smal kille och knuffade honom mot väggen, och tog fram en kniv ur hans ficka.

       Vakten gick för att hjälpa till, och Caitlin utnyttjade tillfället att smita in i klungan som rörde sig framåt i korridoren.

       Välkommen till den kommunala skolan i New York, tänkte Caitlin. Toppen!

       Hon räknade redan ner till studenten.

       *

      Hon