Omvänd . Морган Райс

för öronen. Men hon hade inte tillräckligt med utrymme för att kunna lyfta sina armar. Hon kände sig klaustrofobisk.

      Det ringde, och energin ökade.

      Redan försenad.

      Hon tittade på schemat och såg till slut sitt klassrum i fjärran. Hon försökte korsa havet av kroppar, men kom ingenstans. Till slut insåg hon, efter flera försök, att hon var tvungen att vara aggressivare. Hon armbågade och knuffade sig fram. En kropp i taget, skar hon sig fram genom skaran av ungdomar, genom korridoren, och knuffade upp den tunga klassrumsdörren.

      Hon samlade sig inför blickarna som hon, den nya tjejen, skulle få när hon klev in försent. Hon föreställde sig en utskällning för att hon störde ett tyst klassrum. Men chockad upptäckte hon att så inte alls var fallet. Rummet som var avsett för trettio personer var fullpackat och det minst femtio personer befann sig där inne. Några elever satt på sina platser, andra gick omkring och skrek och ropade till varandra. Det var fullständigt kaos.

      Klockan hade ringt för fem minuter sedan, och läraren, ovårdad och klädd i en rynkig kostym, hade ännu inte börjat lektionen. Nej, han satt tillbakalutad med fötterna på katedern och läste tidningen totalt ointresserad av vad som hände runt honom.

      Caitlin gick fram till honom och lade sitt nya id-kort på katedern framför honom. Hon stod kvar och väntade på att han skulle titta upp, men det gjorde han inte.

      Till slut harklade hon sig.

      ”Ursäkta mig!”

      Motvilligt sänkte han sin tidning.

      ”Jag heter Caitlin Paine. Jag är ny. Jag tror det är meningen att du ska ha den här.”

      ”Jag är bara vikarie”, svarade han och lyfte tidningen igen, utestängde henne.

      Förvånad stod hon kvar.

      ”Så”, frågade hon, ”… du ska inte rapportera närvaro?”

      ”Din lärare kommer tillbaka på måndag”, fräste han. ”Han sköter det.”

      När hon förstod att samtalet var slut, tog Caitlin tillbaka sitt id.

      Hon vände sig om mot de övriga eleverna. Klassrummet var fortfarande i fullt kaos. Om det fanns något positivt med detta var det att ingen lade märke till henne. Ingen verkade bry sig om henne, eller ens märka att hon fanns där.

      Å andra sidan var det fruktansvärt nervöst att blicka ut över klassrummet; det verkade inte finnas någonstans att sitta.

      Hon stålsatte sig, klamrade fast vid sin dagbok, och gick långsamt nerför en av gångarna, ryckte till ett par gånger när några bråkiga elever skrek åt varandra. När hon nådde slutet kunde hon äntligen se hela rummet.

      Inte en enda ledig stol.

      Hon blev stående och kände sig som en idiot och kände att de andra började lägga märke till henne. Hon visste inte vad hon skulle göra, eller vart hon skulle ta vägen. En sak var säker hon skulle inte stå kvar där hela lektionen, och vikarien verkade inte bry sig ett dugg. Hon vände sig om och tittade igen, scannade rummet hjälplöst.

      Hon hörde skratt längre bort och var övertygad om att de skrattade åt henne. Hon klädde sig inte som de andra och hon såg inte ut som dem. Kinderna hettade och hon började känna sig väldigt uttittad.

      Just som hon gjorde sig redo att lämna klassrummet och kanske till och med byggnaden, hörde hon en röst.

      ”Här.”

      Hon vände sig om.

      I sista raden, närmast fönstret, ställde sig en kille upp vid sin bänk.

      ”Sitt”, sa han. ”Var så god!”

      Ljudnivån sjönk i rummet då de övriga ville se hur hon skulle reagera.

      Hon gick fram till honom. Hon försökte att undvika att se honom i ögonen – stora, glittrande gröna ögon – men hon kunde inte motstå.

      Han var ursnygg. Han hade len olivfärgad hud – hon kunde inte avgöra om han var svart, spansktalande, vit eller någon kombination av det – men hon hade aldrig tidigare sett en lika mjuk och len hud, som förstärkte den markerade käken. Hans hår var kort och brunt, och han var smal. Det var något hos honom, något som inte passade in här. Han verkad skör. En konstnär, kanske.

      Det var olikt henne att falla så för någon. Han hade haft vänner som varit förälskade, men hon hade aldrig riktigt förstått. Förrän nu.

      ”Var ska du sitta?” frågade hon.

      Hon försökte kontrollera sin röst men det lät föga trovärdigt. Hon hoppades att han inte hörde hur nervös hon var.

      Han log brett och avslöjade en perfekt tandrad.

      ”Här”, sa han och flyttade sig till den breda fönsterkarmen, en halv meter längre bort.

      Hon såg på honom och han tittade på henne. Deras blickar låstes vid varandra. Hon försökte övertala sig själv att titta bort, men det gick inte.

      ”Tack”, sa hon, och blev genast arg på sig själv.

       Tack? Var det allt du kom på? Tack!?

      ”Rätta takterna, Barack!” skrek någon. ”Ge den trevliga vita flickan din stol!”

      Många skrattade och ljudnivån steg plötsligt igen, då de återgick till sitt och ignorerade dem.

      Caitlin märkte att han sänkte huvudet, skämdes.

      ”Barack?” frågade hon. ”Heter du det?”

      ”Nej”, svarade han, rodnade. ”Det är bara vad de kallar mig. Som Obama. De tycker att jag liknar honom.”

      Hon betraktade honom noga och såg att han faktiskt liknade honom.

      ”Det är för att jag är hälften svart, delvis vit och delvispuertorican.”

      ”Jag tycker att det är en komplimang”, sa hon.

      ”Inte på det sättet de säger det”, svarade han.

      Hon observerade honom där han satt uppe på fönsterkarmen, självförtroendet nere vid fotknölarna, och hon kunde märka att han var känslig. Kanske till och med sårbar. Han hörde inte hemma i den här gruppen. Det var galet, men hon kände nästan ett behov av att skydda honom.

      ”Jag heter Caitlin”, sa hon och sträckte ut sin hand och såg honom i ögonen.

      Han tittade upp, förvånad, och log sitt breda leende igen.

      ”Jonah”, svarade han.

      Han skakade hennes hand kraftfullt. En bubblande känsla for upp längs armen då hon kände hans lena hud omsluta hennes hand. Det kändes som om hon smälte in i honom. Han höll kvar hennes hand en sekund för länge, och hon kunde inte låta bli att le.

      *

      Resten av förmiddagen var en dimma, och Caitlin var hungrig när hon kom till matsalen. Hon öppnade dörrarna och häpnade över det enorma rummet och ljudnivån av vad som måste ha varit tusen ungdomar, som alla skrek. Det var som att kliva in i en gymnastiksal. Förutom att det i gångarna stod en säkerhetsvakt och bevakade noggrant var sjätte meter.

      Som vanligt hade hon ingen aning om vart hon skulle ta vägen. Hon såg sig om i det enorma rummet, och hittade till slut en stapel med brickor. Hon tog en, och klev in i vad hon trodde var matkön.

      ”Träng dig inte, bitch!”

      Caitlin vände sig om och såg en stor, överviktig tjej, femton centimeter längre än henne, som tittade bister på henne.

      ”Förlåt, jag visste inte