Omvänd . Морган Райс

för att ställa sig sist i kön, knuffade en kille till en annan, och han kom flygande framför henne, och landade hårt i golvet.

      Den första killen hoppade på honom och slog honom i ansiktet.

      Matsalen exploderade i ett extatiskt vrål, och ett dussintal elever samlades runt bråket.

      ”SLAGSMÅÅÅL!”

      Caitlin tog flera steg bakåt, såg skräckslaget på scenen som utspelades framför hennes fötter.

      Fyra säkerhetsvakter kom till slut och stoppade bråket, skilde de blodiga killarna och släpade iväg dem. De verkade inte ha bråttom.

      När Caitlin slutligen fick sin mat, scannade hon rummet, i hopp om att få syn på Jonah. Men han syntes inte till någonstans.

      Hon gick längs gångarna, passerade bord efter bord, alla lika fullsatta. Det fanns några få lediga platser, men de som var lediga var inte speciellt inbjudande, mittemot stora kompisgäng.

      Till slut satte hon sig vid ett tomt bord långt bak i rummet. Det satt bara en elev vid ena sidan, en kort, bräcklig kinesisk pojke med tandställning, illa klädd, med huvudet sänkt och koncentrerade sig på sin tallrik.

      Hon kände sig ensam. Hon tittade ned och kollade sin mobil. På Facebook fanns ett par nya meddelanden från kompisarna i den gamla staden. De ville veta vad hon tyckte om den nya platsen. Av någon anledning ville hon inte svara. De kändes väldigt avlägsna.

      Caitlin åt knappt något, fortfarande besvärad av ett första-dagen-illamående. Honförsökte ändra sin tankegång. Hon blundade. Hon tänkte på sin nya lägenhet, på femte våningen utan hiss på 132nd street. Illamåendet tilltog. Hon tog ett djupt andetag, och tvingade sig själv att fokusera på något, vad som helst, som var bra i hennes liv.

      Hennes lillebror, Sam, var 14 men verkade vara 20år gammal. Sam verkade aldrig minnas att han var yngst: han uppförde sig alltid som hennes storebror. Han hade blivit tuff och förhärdad av alla flyttar, att deras pappa lämnat dem, hur deras mamma behandlade dem. Hon såg att det påverkade honom och att han började att stänga av. Slagsmålen han ofta hamnade i på skolan förvånade henne inte. Tvärtom, befarade hon att det skulle bli värre.

      Men vad gällde Caitlin, så älskade Sam henne. Och hon honom. Han var det enda konstanta i livet, den enda hon kunde lita på. Han verkade bevara den mjuka sidan av sig endast för henne. Hon skulle göra sitt allra bästa att skydda honom, lovade hon sig själv.

      ”Caitlin?”

      Hon ryckte till.

      Framför henne stod, med brickan i ena handen och fiollådan i den andra, Jonah.

      ”Gör det något om jag slår mig ner?”

      ”Ja – jag menar nej”, sa hon nervöst.

      Idiot, tänkte hon. Sluta uppföra dig så nervöst.

      Jonah fyrade av sitt leende, och satte sig sedan mittemot henne. Han satt rak i ryggen, perfekt hållning, och lade ner fiollådan försiktigt bredvid sig. Varsamt lade han för sig av maten. Det var något med honom, något hon inte riktigt kunde placera. Han var olik alla hon träffat tidigare. Det var som om han tillhörde en annan tid. Han hörde definitivt inte hemma här.

      ”Hur var den första dagen?” frågade han.

      ”Inte vad jag förväntat mig.”

      ”Jag vet vad du menar”, sa han.

      ”Är det en violin?”

      Hon nickade mot instrumentet. Han höll det nära sig, och lät en hand vila på det, som om han var rädd att någon skulle stjäla det.

      ”Det är faktiskt en viola. Den är lite större, men har ett mycket annorlunda ljud. Fylligare.”

      Hon hade aldrig sett en viola förut, och hoppades att han skulle ta fram och visa den. Men han gjorde ingen ansats till det, och hon ville inte snoka. Han vilade fortfarande sin hand på den, och han verkade skydda den, som om det var personligt och privat.

      ”Övar du mycket?”

      Jonah ryckte på axlarna. ”Några timmar om dagen”, sa han nonchalant.

      ”Några timmar!? Du måste vara jättebra!”

      Han ryckte på axlarna igen. ”Jag är väl ganska bra, skulle jag tro. Det finns många som spelar mycket bättre än mig. Men jag hoppas att det är min biljett härifrån.”

      ”Jag har alltid velat kunna spela piano”, sa Caitlin.

      ”Varför lär du dig inte det då?”

      Hon var nära att säga, jag har aldrig haft något, men hindrade sig. I stället ryckte hon återigen på axlarna och tittade ner i sin mat.

      ”Du behöver inte äga ett piano”, sa Jonah.

      Hon lyfte blicken, överraskad över att han hade läst hennes tankar.

      ”Det finns ett musikrum på skolan. För allt som är dåligt här, så finns det åtminstone något gott. Du får lektionerna gratis. Det enda du behöver göra är att anmäla dig.”

      Caitlins ögon vidgades.

      ”Säkert?”

      ”Det finns en anmälningslista utanför musikrummet. Fråga efter Mrs. Lennox. Säg att du är min vän.”

      Vän. Caitlin tyckte om hur det lät. Glädje vällde långsamt fram inom henne.

      Hon log brett. En kort stund låste deras ögon i varandra.

      Med blicken fast i hans glittrande gröna ögon, brann hon av ett begär att ställa en miljon frågor: Har du en flickvän? Varför är du så snäll? Gillar du verkligen mig?

       Men, i stället, höll hon tyst och sa ingenting alls.

      Rädd att tiden de hade tillsammans höll på att rinna ut, letade hon febrilt efter något hon kunde fråga honom, som skulle förlänga samtalet. Hon försökte komma på något som skulle försäkra henne om att de skulle träffas igen. Men hon blev nervös och kom inte på något alls.

      Till slut öppnade hon munnen, och precis då, ringde klockan.

      Rummet blev plötsligt bullrigt och fyllt av rörelse, och Jonah reste sig upp, tog tag i sin viola.

      ”Jag är sen”, sa han och tog sin bricka.

      Han nickade mot hennes bricka. ”Ska jag ta din?”

      Hon tittade ner, insåg att hon hade glömt bort den, och skakade på huvudet.

      ”Ok”, sa han.

      Han stod kvar, plötsligt blyg, och visste inte vad han skulle säga.

      ”Öh … vi ses.”

      ”Ses”, svarade hon vekt, rösten knappt hörbar.

      *

      Första skoldagen var slut, Caitlin gick ut ur byggnaden och ut till en solig marseftermiddag. Även om vinden var kraftig, frös hon inte längre. Fastän alla ungar runt henne skrek och väsnades när de strömmade ut ur byggnaden, stördes hon inte längre av oväsendet. Hon kände sig levande, och fri. Resten av dagen var suddig; hon mindes inte ens namnet på någon av sina nya lärare.

      Hon kunde inte sluta tänka på Jonah.

      Hon undrade om hon hade betett sig som en idiot i matsalen. Hon hade snubblat på orden; han hade ju knappt ställt några frågor till honom. Allt hon hade kommit på att fråga honom om var den fåniga violan. Hon skulle ha frågat var han bodde, var han kom ifrån, vilket college han tänkte söka.

      Men framför allt, om han hade en flickvän. Någon som han måste ju bara ha en tjej.

      Just