Nils Tufvesson och hans moder. Gustaf af Geijerstam

det var, och han såg, att för honom ingen räddning fanns. Han gav upp hela sitt liv, när han svarade nej, och i samma ögonblick tyckte han, att han aldrig velat något annat.

      Inga Persdotter såg, att han talade sanning, och hon släppte hans arm.

      »Svär mig», sade hon, »att så länge jag lever, skall du ej komma henne närmare, än du gjort.»

      Nils stönade av fruktan och smärta, och hans panna blev våt av svett. Så oförberett kom detta över honom, så meningslöst häftigt, att han tyckte sig som väckt ur sin sömn, när elden satt i väggarna. Han vred sig för att komma loss.

      Men Inga Persdotter fortfor:

      »Svär mig det vid den levande Guden och vid din syndiga själ. Ty så visst jag lever – eljest går det varken dig eller mig väl.»

      På ett ord av Nils sänkte hon rösten för att ej höras in i kammaren, och hon hämtade andan, som om hon sökte efter ord, nog starka för att passa till den ed, hon krävde, och det brott, den innebar.

      »Svär det», sade hon, »eljest sätter jag i denna natt eld på gården och hänger mig själv, så att allting får ett slut. Du vet, att jag kan det, och att jag alltid gör, som jag sagt.»

      Då svor Nils den ed, hans moder krävde, vid den evige Guden och vid sin fattiga själ. När han gjorde så, böjde sig hans knän under honom i skräck, och han kände det, som om han försvurit sig åt djävulen.

      Men Inga Persdotter log åt hans skräck, och när samtalet var slut, öppnade hon lugnt dörren till kammaren och bad den blivande sonhustrun komma ut och dricka kaffe med sin fästman.

      Sådant var det första sammanträffandet mellan dessa tre.

      I tre dagar stannade Elin på Möllinge gård, och var dag som gick, tyckte hon, att tiden stod stilla, och att hon själv i stum ångest ropade efter hjälp. Men gå bort kunde hon lika litet som låta någon av de andra ana, vad hon led. Trygg kände hon sig först, när hon åter satt i vagnen och var ensam med Nils. Men när Möllinge gård försvunnit bakom backen, där pilarna stodo i rad, sträckande sina blekgröna grenar mot den blåa augustihimmelen, då lovade Elin sig själv, att berodde det på henne, skulle hon aldrig återvända. Förr ville hon skriva avskedsbrev till dem, som kunde leva, och själv dö för sin egen hand.

      Men hela tiden tänkte dock Elin på Nils och sade sig själv, att det gjorde henne ont om honom. Så ensam han gått dessa dagar och så förgrämd han sett ut. Han var en god man, det förstod Elin, och han rådde sig icke själv.

      III

      När Elin kom hem gick hon i stor ångest till sin far och lät honom veta, att till Möllinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon gå ut i bygden som piga, än hon ville stanna där.

      Så häftiga ord hade ingen förr hört Elin uttala, och Ola Persson blev därför betänksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva något skäl för sitt förändrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne. Med detta besked gick Elin ifrån sin far, och sedan talades ej mera härom, ej heller skrev Elin därom till Nils Tufvesson.

      Han var alltså ännu hennes fästman, och med besöket på Möllinge gick det Elin, som det ofta går människor med en ond dröm. En sådan dröm kan understundom vara så förskräcklig, att den länge efteråt sätter skräck i deras blod, så att de ej våga sova ensamma, och fyller dem med en bestämd tro, att något ont förestår, vilket de ej kunna undkomma. Men emedan människor alltid önska att intala sig själva det bästa, bleknar småningom det hemska intrycket bort, och de gå åter till sina vardagstankar och känna sig lättare till sinnes, emedan maran ej längre trycker dem. Så verkade dagarna som gått, även på Elin, och med var dag önskade hon starkare, att hon skulle bliva sig själv lik, som hon förut var. Hon önskade detta, emedan hon fruktade, vad människor skulle säga, då det blev sport, att Ola Perssons dotter brutit sin trolovning utan orsak. Hon önskade det, emedan tron på, att fadern ville hava henne bort, satt kvar i hennes själ. Hon önskade så även av en annan orsak.

      Djupt inom sig bar Elin på en hemlig känsla för Nils, vilken hon ej kunde bliva kvitt. Nu, när allt var över, var det, som om hennes dröm kommit tillbaka. Litet hade Nils sagt henne, och litet visste hon om honom. Om det var kärlek, hon hyste för honom, förstod hon ej, och mycket tänkte hon heller icke däröver, obekant som hon var med den makt, som binder kvinna vid man. Men Elin visste, att mot Nils ville hon gärna vara god, och att det skulle göra henne glädje, om hon kunde få se hans tungsinta ögon le. Därför kände hon, att icke allt ännu var slut. Och hon skulle önskat, att fadern än en gång velat tala med henne. Men han gick henne tyst förbi, och själv vågade Elin icke ännu en gång närma sig honom och bringa frågan på tal. Så stort kände Elin avståndet mellan honom och sig. Dessutom fruktade hon, att fadern skulle fråga henne, om hon hyste kärlek för någon annan än Nils, och då visste hon, att hon skulle stå svarslös och falla i gråt.

      Elin var icke lycklig denna tid, hon smög sig fram i sina föräldrars hem, som om hon önskat att kunna gömma sig för alla. Nöjdast var hon, när hon fick vara ensam, men hon grät aldrig. I stället kom hennes dröm tillbaka, och åter tänkte hon på, att den man, efter vilken hon så länge väntat, kanske dock nu kommit i hennes väg. Vad var det hon ville göra? Vad ville hon med sitt liv? Stod hon icke i begrepp att svika allt, vad hon själv städse hållit dyrast och högst? Elin böjde sig under denna tanke och tyckte, att ingen hade gjort så mycket ont som hon. Hon hade givit en man sitt ja-ord, och dock gick hon och tänkte på att bryta det. Hon hade dragit sina föräldrar in i detta, och för hennes skull måste faderns namn gå i folkets mun och sudlas av rykten och snack. Ingen hade tvingat henne, och dock gjorde hon allt detta. Hur var allt detta möjligt? Och hur hade det kunnat bliva så?

      Fylld av dessa tankar gick Elin en söndag till kyrkan och visste sig icke sin arma råd. När hon kom dit, föreföll det henne, som om alla sågo på henne, och därför vågade hon icke gå in genom den stora dörren och sätta sig i den bänk, där modern satt, utan hon gick in i kyrkan en annan väg och sökte sig en plats uppe på läktaren, där tjänstefolk och fattiga plägade sitta. »Om jag vore som en av dem», tänkte Elin. »Om jag kunde komma långt bort och finna en plats, där jag finge tjäna hos främmande. Kanhända skulle jag då kunna bliva lugn och lycklig igen, och om jag arbetade och slet mycket, skulle kanske Gud och människor kunna förlåta mig, vad jag gjort.» Som hon tänkte så, började orgeln att spela. Då slog Elin upp psalmboken. Hon glömde, var hon var, och såg ej längre på människorna, vilka sutto omkring. Ensam satt hon i kyrkan, ensam med sin Gud, och när prästen läste syndabekännelsen, föll Elin på knä, utan att minnas, att sådant icke brukades, och hon tyckte, att varje ord var talat direkt ur hennes hjärta. »Jag har givit Nils mitt ja-ord, och ingen har tvingat mig. Nu tänker jag på att bryta detta och göra honom och mina kära föräldrar så mycket ont.» Så talade Elin för sig själv, under det att prästen läste syndabekännelsens ord. Därpå reste hon sig upp och sjöng med de andra psalmen till Gud i himmelrik. Honom bad hon i sitt hjärta om förlåtelse. Sedan satt hon stilla och nedböjd och följde gudstjänsten ända till slut. Men hela tiden tänkte hon på, att Gud nog skulle förlåta henne allt det onda, hon hade gjort. Och när allt var slut, och utgångsmarschen spelades, då satt Elin kvar i sin vrå och lät alla gå ut, för att ingen skulle se henne. När hon sedan ensam tog vägen hemåt, kände hon sig lättare och friare till sinnes, än hon på länge hade gjort. Ty nu trodde hon, att Gud förlåtit henne, och att hon till sist skulle få känna sig lycklig som andra människor.

      I den vecka, som nu följde, kommo Inga Persdotter och Nils Tufvesson åkande för att göra ett besök på Kvarnbo, innan bröllopet skulle stå. När Elin såg dem komma, visste hon, att nu kunde hon ej låta dem resa med ett nej från gården. Och när hon kom in och hade hälsat och satt sig ner, förstod hon icke, varför hennes fader skulle berätta dem, att hon icke ville fullfölja giftermålet och flytta till Möllinge. Det föreföll henne, som om detta varit något, vilket hon sagt och glömt, och som nu var alldeles utan betydelse. Gärna skulle hon velat avbryta fadern och säga, hur hon nu tänkte.