Nils Tufvesson och hans moder. Gustaf af Geijerstam

ingenting ville veta, fanns det också något hos henne, som höll männen borta. De sågo henne och närmade sig först, men då intet gensvar kom, gingo de henne till sist förbi, undrande över, att hon icke var som de andra.

      Men längtade gjorde Elin, och aldrig hade hon tänkt, att hon skulle dö ogift. Drömmarna hade lärt henne det, och fastän hon knappast visste, vad hon själv önskade, längtade hon att finna en man, som hon kunde hålla av. Hela världen, tyckte hon, blev öde, om hon en gång skulle behöva uppgiva detta hopp. Elin kunde tänka på sin mor och på sin far, och hon visste, att fadern var för henne allt och modern intet. Hon lät i inbillningen alla män och kvinnor, hon kände, träda fram för sin blick, och alltid stod det för henne så, att vad en man var, det kunde en kvinna aldrig bliva. Liten kände hon sig, när hon drömde sig en man att älska, och aldrig kände hon sig mera lycklig än då. Ty en sådan man ville hon finna, en sådan, som hon ej kunde få ord för att beskriva, men som mötte henne i drömmen. Mot honom skulle hon alltid vara öm och god, och han skulle kyssa henne, som ingen förut hade gjort. Elin undrade, om han skulle vara hårdhänt mot henne, och om det skulle göra mycket ont. Men hon ville fördraga det, om hon blott kunde få älska, och för varje man, som hon sett närma sig henne, undrade hon, om det ej skulle vara henne möjligt att hålla av just honom. Var gång hon märkte, att hon icke kunde, sörjde hon bittert, och inom sig såg hon klart, att måste hon leva länge så, utan någon att älska, då var hon icke duglig till något. Då ville hon hellre dö. Tyst och stilla växte denna tanke samman med allt, vad hon önskade sig eller hoppades av livet. Fick hon ingen att älska, ville hon dö. Och hon grät tunga tårar för sig själv vid tanken på, att ingen skulle sörja henne.

      Sin far höll hon av mera än andra människor, men emedan hon fått hans sinne i arv, trodde hon aldrig, att han hyste någon större ömhet för henne.

      Sådan var Elin Olasdotter, när hon en dag vid midsommartiden mötte Hans Niklasson, och denne utan vidare förberedelser framkastade sin fråga, om jungfru Elin ville komma hem till honom en dag, så skulle han visa henne hennes man. Hans Niklasson svor på, att vad han sade var sant, och att hon kunde lita på hans ord. Och Elin Olasdotter gjorde honom till viljes och kom. Hon gjorde detta, utan att mena något allvar därmed, och hon tänkte icke vidare över sitt förehavande, när hon en lördagsafton tog vägen över ängarna till Hans ungkarls stuga. Då såg hon för första gången Nils Tufvesson.

      Elin började bliva eftertänksam, först när hon anade, att det var mera allvar i detta, än hon trott, och när hon satt i stugan, och Hans Niklasson reste sig upp och gick ut, lämnande de båda unga ensamma, då kände hon som en tryckning för bröstet och önskade, att hon vore långt därifrån. Men Nils rörde sig icke från stolen, där han satt. Kraftig och stilla satt han, som han suttit, han flyttade sig icke närmare för att omfamna Elin och sade henne intet av allt det, som unga män bruka säga till flickor. Ej heller såg han på henne, mera än han hade gjort, innan de blevo ensamma. Han yttrade blott några alldagliga ord, vilka han måste säga, för att tystnaden ej skulle bliva för tryckande, och han såg lättad ut, när Hans ungkarl om en stund inträdde. Men just detta tyckte Elin om, ty det gjorde henne liksom tryggare. Och när hon gick ensam hem, var hon tacksam, för att Nils icke gjorde henne sällskap.

      Vad som skulle följa på denna dag, visste Elin Olasdotter icke. Men ehuru ingen talat ett ord om giftermål, kände hon sig dock bunden. Oupphörligt såg hon framför sig den storväxte mannen med den tungsinta blicken under de underliga ögonlocken, vilka skuggade så djupt ner. Elin trodde, att det var hennes dröm, som tagit gestalt. Och inför denna tanke överfölls hon av en underlig rysning.

      Var det möjligt, att han hade kommit, han, som hon väntat så länge?

      Som Elin gick vägen fram stannade hon, och ännu en tanke slog ner i henne:

      »Skulle detta vara kärleken? Detta, att hon kände sig så beklämd, så rädd, så fylld av en förutaning som om något rysligt, vilket hon gick till mötes?»

      Elin kunde icke reda sina tankar. Mer och mer tyckte hon, att vad som skett liknade hennes dröm. Därför gick hon bort från vägen och inåt ängen, där lönnarna gåvo skymning under unga, ljusgröna löv. Där satte hon sig ned, och hela hennes själ var i uppror. Hon visste ingenting. Platt ingenting visste hon om det, vilket hon nu kände sig skola gå till mötes. Varför hade ingen sagt henne något? Och varför hade hon aldrig kunnat fråga? I tyst ångest satt hon och lyssnade inåt på sig själv, som hade hon hoppats, att ur djupet av hennes själ skulle ett svar komma. Men svaret kom ej. Hennes instinkt sov, och själv kunde hon icke väcka den.

      Då såg hon åter den främmande mannens blick. Den var så instängt sorgsen och på samma gång så blid, att Elin tyckte sig börja förstå. Hon tyckte, att den berättade, hur han var ensam som hon, ingen hade varit honom god, ingen hade givit honom en smekning. Inbunden och tyst hade han blivit, emedan han längtade efter någon att älska som hon. Ur denna tanke brann som ett ljus, vilket lyste upp i hennes mörker. Hur skulle det vara, om denne främmande man lutade sig ned över henne? Skulle hon icke sträcka ut sin hand och smeka hans hår? Som Elin tänkte så, blev allt henne så nära, som hade det underbara redan skett. Då stockade sig blodet kring hjärtat och hennes kinder brunno. Hon steg hastigt upp, och vred på sig själv och sina egna tankar, gick hon vägen hemåt med så snabba steg, som ville hon fly någon.

      Tyst och stilla skrider livet fram för de människor, vilka leva inåt. Tyst och stilla fullbordas deras öden, utan att någon synes ana, det som sker. Elin kände detta, och hela natten låg hon vaken, kämpande med en underlig fruktan, att hennes framtid, utan att hon visste huru, nu var bestämd. Hon kände, att om Nils begärde henne, skulle hon aldrig kunna säga nej. Men hon trodde dock ännu icke, att hon älskade honom.

      II

      Under de närmaste dagarna tänkte Elin Olasdotter dock icke mycket på denna tilldragelse. Hon var glad, att allt hade gått så lätt över, och undrade i sitt stilla sinne, hur hon kunnat taga allting så allvarligt. Men några dagar senare kom Ola Persson in i köket och bad att få tala med sin dotter. Elin följde honom ut, och genom förstugudörren, som stod öppen, såg hon, att Hans Niklasson gick bort ifrån gården. Med ens förstod hon allt och blev kall och stel.

      »Hans Niklasson har sagt mig, att Nils Tufvesson i Möllinge önskar dig till sin hustru», började fadern.

      Och som alltid, när han nämnde något av stor vikt, darrade hans röst.

      Elin hade helst velat springa bort och gömma sig. Så hjälplös kände hon sig inför det, som nu skulle komma. Men hon vågade icke visa, hur upprörd hon var. Därför stannade hon kvar, och då hon trodde, att fadern väntade, att hon skulle svara något, sade hon sakta:

      »Jag har hört det.»

      Ola Persson hostade och tog sig om skägget. Han höll mera av Elin än sina andra barn. Ty han visste, att hon liknade honom själv mest. När han nu såg dottern stå nedböjd framför sig och hörde, att hon hade svårt för att tala, tyckte han, att det icke skulle vara lätt att gifta bort henne och mista henne i hemmet.

      »Jaja», sade han därför. »Det måste ju så vara. Någon gång skall väl du få ditt eget, du som andra.»

      När han sade detta, tänkte han på, om han icke skulle sträcka ut sin hand och klappa dottern på axeln. Men han kom sig icke för, och emedan han icke ville visa sin rörelse, gjorde han sin röst hårdare, än han ville när han frågade:

      »Har du något emot, att Nils kommer hit en dag och talar vid dig?»

      Elin såg upp, och i faderns röst tyckte hon sig höra en förebråelse över, att hon ännu icke var gift. Hon trodde, att han ej längre ville behålla henne hemma, utan helst önskade henne bort, och då tyckte hon, att om det så var, kunde hon aldrig stanna hos sina föräldrar. Nu hade Elin glömt sina drömmar, nu såg hon blott verkligheten, så mycket hon av den förstod. Hon rätade upp sig och såg fadern i ögonen. Så väl dolde sig båda för varandra, att ingen anade, vad den andre gömde.

      »Han må gärna komma», sade hon.

      Då