Nils Tufvesson och hans moder. Gustaf af Geijerstam

hon det ej. Någonting växte fram ur mörkret, som hindrade henne, och som hon icke ville se. Därför låg hon med återhållen andedräkt tyst, till dess att hon hörde, att Nils somnat. Då andades hon ut och beslöt att handla, när det blev dager.

      Den första dagen sade Inga Persdotter dock ingenting åt sin son, ej heller den andra eller den tredje. Först den fjärde dagen lät hon, vad hon tänkt, komma till hans vetskap. Det var i mitten av februari, och det var då den lätta snön låg vit över åkrarna, där så många släkten hade arbetat, vilka nu sovo under vintertäcket. Aftonlampan brann med svagt sken, och ljuset föll på Nils gestalt, där han satt vid det stora fällbordet med den nyss tömda tallriken framför sig. Hans händer vilade på bordet, och hans ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet nådde icke Inga Persdotter, som stod i skuggan, sedan hon rett bädden i ordning, och oavvänt betraktade Nils, utan att han märkte det.

      Tigande gick kvinnan fram till spisen och kastade några torra vedträn på de slocknande glöden.

      »Kom hit och sätt dig här hos mig, Nils», sade hon.

      Mannen spratt till, som om han vaknat ur sömnen. Men som kvinnan sagt honom, gjorde han.

      Så sutto moder och son i vinterkvällen och sågo lågorna glida upp över vedträden och mötas i en lång fladdrande låga, som steg mot det mörka. Oljan i lampan var slut, och den började osa. Tyst reste sig Inga Persdotter och skruvade ned veken.

      Så sutto de där åter och sågo, hur lågorna fladdrade allt högre. De krökte sig som spetsiga ormtungor av eld, slingrade sig om varandra, sjönko ned i det blåa, vilket darrade kring de svartnade brändernas flamröda glöd, och bakom sig kastade de båda nedhukade gestalterna framför elden stora, brutna skuggor över golv, väggar och tak. Skuggorna voro orörliga som de sittande själva, och dock var det, som om skuggorna ägt liv, och de levande varit döda. Mycket länge sutto de båda så, och när till sist den ena skuggan började röra sig och stiga högre, så att hon skuggade över takets halva bredd, då begynte också Inga Persdotter att tala.

      »Jag har tänkt på detta länge nu», sade hon, »ty den tid måste en gång komma, då du skall gifta dig. Du är tjugusex år fyllda, och du behöver en hustru, som sköter om gården och tar vara på ditt. Du kan få många, ty du är ung och ser bra ut, och gården är icke dålig. Du kan få en rik kvinna, om du endast vill. Och här behövs nya penningar i gården. Allting blir år för år dyrare, och ej heller arbetar folket längre så villigt som förr. Därför hade jag tänkt, att du skulle se dig om efter en hustru.»

      Nils såg icke upp, när modern tystnade, och han rörde sig icke. Skuggan bakom honom förblev lika orörlig som förut. Han satt och grubblade över moderns ord, och han kunde icke förstå dem. Ehuru han eljest trodde henne i allt, kunde han dock icke nu tro, att modern på allvar önskade detta. En misstanke flög genom hans själ, att modern talat så endast för att frampressa bekännelsen om de hemliga tankar, vilka de sista dagarna plågat honom. Därför ville han känna sig för.

      »Vad skulle det då bli av dig?» sade han.

      När han sagt detta, undslapp honom en suck. Ty han förstod, att en hustru ensam kunde lyfta från hans skuldror den skam, som tryckte honom. Inga Persdotter hörde sucken och förstod den. Hon ryckte till, så att den mörka skuggan bakom henne rörde sig som i darrning. Men hon betvang sig och svarade:

      »Jag får väl gå för mig själv, som jag alltid har gjort.»

      Nils våndades, när han hörde modern tala så, och han greps av ångest och medlidande. Det var hans fel, tyckte han, alltsammans. För hans skull satt modern där som en förkastad, och han undrade över, hur hon så lätt kunde släppa honom ifrån sig. Det var nära, att han rest sig upp och sagt ord, som bundit honom för alltid. Men så kom svedan av skamkänslan över honom igen. Och i hans hjärta blev ett stort kallt rum, där han kände sig ensam och måste tänka endast på sig själv. Därinne kände han, att om han ville bli herre över sitt liv, måste han nu tiga. Det fanns en utväg för honom att komma lös från allt detta, som på ett par dagar blivit honom olika mot förr. Modern själv var den, som öppnade honom denna utväg. Han behövde icke ens handla själv i strid mot hennes vilja. Det visste han ju också, att han aldrig förmått. Men förhålla sig stilla och låta henne handla, som hon ville, det kunde han. Så hade han alltid gjort. Blott han så gjorde, skulle allt annat gå av sig själv. Nils höll andan, som hade han varit rädd, att det minsta ljud skulle förråda honom. Vad brydde det honom, vad modern önskade, när hon ingenting sade? Och som i sömnen genmälde han lågt och fogligt, som hade han givit efter utan att vilja det själv:

      »Du gör väl med det, som du vill.»

      Då började Inga Persdotter kasta fram planer och nämna namn. Ortens rikaste flickor nämnde hon, räknade över, vad var och en ägde eller hade att vänta i penningar och ägodelar, vägde deras arbetsamhet, duglighet, fägring och goda egenskaper i övrigt. Nils hörde stilla på, och det var honom, som om en ond dröm börjat vika från hans sinne, och hans domnade lemmar vridit sig under en dvallik sömn för att få makt över sig själva och äntligen kunna röra sig fritt.

      »Vem vill du helst själv?» sade modern. »Du har väl en vilja.»

      »Ingen», sade Nils. »Det gör mig detsamma. Välj du för mig.»

      Han vågade icke svara annorlunda eller mera. Ty han fruktade, att vad han än sade, skulle hans röst kunna förråda honom. Och han förstod icke själv till fullo, varför han under moderns ord kände det, som om han blivit lättare till sinnes än förr under hela sitt liv.

      Nils satt blott stilla och stirrade in i elden, där flammorna sjunkit ned, och glöden lågo stilla och halvbrustna med små blåa skälvningar över röda lossnande ytor. En kort ensam låga arbetade för att komma upp, sjönk tillbaka i sig själv och dog.

      Inga Persdotters ögon voro även riktade mot elden. Men hennes blick var stel, som när människan stirrar in i sig själv. Den ena handen höll hon hårt knuten om sin vita, fasta arm. Hon tänkte som Nils, att en hustru i huset skulle rädda henne, icke från människors dom, vilken hon föraktade, men från en järnhård lag, som hon fruktade. Nils ville hon icke fråga om hans tankar. Hon föraktade sådant, ty hon förstod vad han tänkte ändå och ömkade honom. Trotsig och sluten satt hon där och såg hela sin levnad i ansiktet, obruten och stum.

      Glöden lågo röda och falnade, och från golv, vägg och tak hade skuggorna försvunnit. Mörkret slöt sig om de båda, vilkas själar under mörkret och tystnaden kämpade sin första ordlösa strid.

      V

      Många dagar dröjde det ej, innan det blev bekant i byn, att Nils Tufvesson gick i giftastankar. Detta tystade dock icke, såsom de båda, vilka bodde där, var för sig hade trott, ryktena om den skändlighet, som bedrevs på Möllinge gård. Snarare fingo ryktena därav ökad styrka och spredos vidare. Det såg ut, som om tanken på ett giftermål för Nils givit aningarna vingar och fördubblat misstankarna. Förr hade det gällt en ohygglig sak, av vilken dock ingen mer än de, som den närmast angick, kunde få men. Nu blev det hela en angelägenhet, vilken rörde även andras väl och ve. Det blev fråga om hustrun, som skulle dragas in i detta. Det blev fråga om släkten, som skulle stå den skydda familjen nära. Ryktena om det onda, som skedde på Möllinge, kommo plötsligt att röra hela trakten, och en var, som hade en dotter, syster eller kvinnlig anhörig i giftasvuxen ålder, tyckte sig böra forska i detta för att få klarhet.

      Därför fick talet om allt detta otillbörliga ny fart, medan Nils gick omkring på friarfötter. Det värsta i detta var just, att ingen fanns, som kunde säga sig veta något bestämt. Bland de besinningsfulla framhölls detta som något, vilket gjorde, att man måste gå försiktigt till väga och ej döma någon ohörd, ej göra en blott gissning till en avgjord sak. Men bland de övriga, som utgjorde flertalet, gick sagan som sanning, till dess att folk tröttnade att tala därom, och man blev ense, att sådant kunde dock ingen veta. Men fastän man till sist blev ense om detta, stannade dock alltid något kvar: det man verkligen visste om Inga Persdotter. Mycket nog var detta förut. Men under denna tid växte anklagelserna