Nils Tufvesson och hans moder. Gustaf af Geijerstam

jerstam

      Nils Tufvesson och hans moder / Bonderoman

      Denna saga passar i vinterskymningen, när glöden i brasan sakta brinner ned. Då pläga vi sitta framför elden och drömma om, hur vårt eget liv brinner ned som den. Då händer det ock, att vi nordbor – med vårt tunga sinne och hetsiga blod – rysande låta livets spökgestalter draga vår inre syn förbi. Då borde denna saga berättas.

      Det är en berättelse av samma blod, som stänkt röda fläckar över de gamla ättesagornas gulnade blad. Den handlar om samma folk och samma race, och om vi också icke kunna framleta eller sammanställa de länkar i utvecklingens kedja, vilka skulle bevisa detta, kommer oss aningen dock till hjälp. I dess ljus se vi, hur förgångna släktens storvulenhet i dåd, lidanden eller brott bindas samman med det, vilket ända in i nutiden minner om förgångna dagars kvinnor och män. I dess ljus se vi, hur frändskapen flammar oss till mötes mitt ur det liv, vilkets proportioner vi ofta glömma. I dess ljus se vi ock, kanske klarast och bäst, just det liv, vilket vi eljest kalla vardagligt, och som kanske blir detta, endast emedan vi icke förmå att göra det annorlunda eller se det i den dager, som ger sanning och liv.

      Det, som synes stort, är kanhända ej alltid så stort. Det, som synes vackert, är det kanske icke. Hur ofta ha vi icke hört detta? Men är det ej också sant, att det, som synes litet, ej alltid är så ringa? Det, som synes avskräckande och styggt, rymmer ofta det mänskligt stora. Det, som först endast skrämmer, slutar med att locka. Allt detta blir oss så klart, när brasan flammar, och vi själva se in i glöden och glömma den måttstock, vilken är den gråa vardagens. Då skygga vi icke ens att se in i mörkret, som eljest skrämmer. Ty ur själens mörker glöda de röda lidelserna oss till mötes, och i deras ljus växa de små, vardagliga människorna och bliva sagans under lika. Genom själva deras förirringar, lidanden, ja brott, tycka vi oss då stundom kunna skymta något av den mänsklighet och det hjältelynne, vilket inbillningen annars så gärna förlägger till forntiden. Det blir, som när den mänskliga glimten ur ett öga någon gång kan komma ett ansikte att lysa, vilket vi eljest sett endast vanställt av laster, grämelse och år.

      Låt oss därför lyssna, icke blott till dagens röster, utan även till nattens. Lyssnar man då, stilla nog och länge nog, skall man förnimma. Och blickar man in i mörkret, stilla nog och länge nog, skall ögat skärpas, så att man också där kan se.

      Därför skall denna saga berättas i skymningen, när de ansikten, vilka lyssnande uppfånga dess ord, äro inåtvända, därför att deras ögon följa glöden, som falna, och de sprakande träden i brasan, vilka sjunka ihop. Ur en sådan tystnad, men endast ur den, kan det verkliga, som dikten söker, ostört växa fram.

      Den berättande själv skall sitta i skuggan, så att ingen må se hans blick, och hans egen ej heller kan möta någon annans. Så måste den berättande sitta, och så måste de lyssna, vilka vilja höra hans ord. Eljest skulle orden av sig själva dö på hans läppar, och fasan över det oerhörda komma hans eget blod att stelna, innan sagan blivit berättad till slut.

      Den gamla gården

      I

      Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant, vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall. Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna. Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilken de tunga fordonen rasslade in över den med grova stenar belagda inkörsvägen; den andra gick genom en liten dörr, som från trädgården, där vinden ruskade fruktträden och de små syrénbersåerna bara från snö, ledde rätt in i köket, där sovplatsen fanns, där alla samlades, besökande och de i huset boende, medan huset eljest på båda sidor med sina stora rum stod obebott, öde och mörkt. Inne i detta rum flammade lågan från spisen, som var vänd mot det lilla köket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan. Inne i denna brann fotogenlampan på det stora fällbordet mitt på golvet. Från de båda fönstren, av vilka ett vette mot gården och det andra mot trädgården, trängde ljusskenet ut och skimrade över den tunna snön, kastande skuggor av träden fram mot staketet, som skilde trädgården från de vida, slumrande åkrarna.

      I denna byggnad hade en familj bott, som varit väl känd och länge känd vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade män och goda kvinnor. De hade levat och dött, som de lyckligaste och bästa människor göra det, utan att lämna annat minne efter sig, än att ingen hade något ont att berätta om dem efter deras död. När de höllo bröllop eller dop, de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens män och kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, då dansades det och dracks, och långt ut åt landsvägen, som gick tätt utmed den låga inkörsporten, hördes sorlet av klackar, som slogo mot hårda golv, fioler, som spelade vals, röster av män och kvinnor, som i all ärbarhet famnade varandra och skreko högt av ungdom och livslust. Även när fönstren voro behängda med lakan, gården och den låga inkörsporten ända ut till landsvägen samt ett gott stycke framåt densamma hedersamt och tjockt voro strödda med barr, när en svart kista på bräden och bockar var ställd i kammaren invid vardagsstugan, även då hade män och kvinnor plägat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig, när man begår dödens högtid, hade de kommit, njutit av välfägnaden och åhört de minnesord, vilka den äldste i laget talat vid huvudgärden, innan locket lades på kistan. Så hade de följt den döde på vägen, som ledde till kyrkan, hört klockorna ringa över hans öppnade grav och böjande sina huvuden mumlande eftersagt de välkända ord, med vilka prästen lyst frid över den döde. Så hade de åter samlats i de stora rummen, där välfägnaden stod uppdukad, och där allt blivit liksom lugnare, nu när den döde kommit till ro. I denna sinnesstämning hade alla ätit och druckit, och när de mätta och berusade åter begåvo sig på hemvägen, mindes de den döde med tacksamhet och glädje, eller de glömde honom alldeles samt kände sig lättade och nöjda, att han efter ett liv av arbete fick vila i frid.

      Ty mycket hade det arbetats på den gamla gården, innan allt där blivit, sådant det nu var. Åkrarna hade icke brutit sig själva, tegarna hade icke själva lagt sig till rätta, så att ej ens det skarpaste öga kunde upptäcka en sten i deras fåror. Brunnen hade icke grävt sig själv, huset hade icke växt upp ur jorden, kreaturen, som fyllde ladugård och stall, hade ej samlats av egen drift, och allt det bohag, som prydde rummen, hade ej alltid stått på sina platser. Intet hade från början varit vad det sedan blev.

      Men allt som fanns, och allt som var, hade skapats och tillkommit under de dagar, av vilka ingen kunde särskilja den ena från den andra, de dagar, då allting gått sin gilla gång, och från vilka man därför icke hade något att minnas. Under sådana dagar hade plogen gått jämt i fårorna, skördens dagar hade efterträtt såddens, och när vintern kom, hade vävstolen slamrat i vardagsstugan och hyveln i ladan.

      Det var goda och ärliga människor, som skapat allt, sådant det nu var. Män och kvinnor hade det varit, män och kvinnor, vilka nu voro glömda, men som alla givit Gud och kronan sitt och aldrig legat i kiv med sin nästa. Under möda och gamman hade de levat i äktenskap samman, med sveda och värk hade kvinnorna fött sina barn. Tvistat och kivat hade de gjort, som svaga dödliga göra, men de hade hjälpt varandra att taga vara på det, som deras var, och hållit hop i det sista.

      Nu voro de döda och borta alla, och om den siste ägaren, Tufve Tufvesson, gick det ordet efter hans död, att han var så god, att han hellre givit sin skjorta ifrån sig än sökt tvist med någon. Han var sådan, att öken följde honom, utan att han behövde leda dem, och aldrig hade någon sett honom köra med piska. Ty han brukade icke hårda ord eller slag, och djuren lydde honom, som om de vetat det.

      Tufve Tufvesson var sjuklig, och kanske hade han sitt milda lynne därav, att han själv fått lära sig lida. I många år led han av dåligt bröst. Och en morgon, när alla voro ute i marken för skördens skull, och ingen var hemma utom hustrun och sonen Nils, som då var en fjorton års pojke, kom blodet från bröstet strömmande ur hans hals, så att ett helt ämbar blev fullt, och när folket kom tillbaka, låg han död i sängen.

      Men hustrun drev