Kismet Bay. Dawn Brower

som den där halva flaskan whiskey du redan har satt i dig.”

      Han doftade på kaffet och räckte tillbaka det till henne. ”Jag sa att jag ville ha min whiskey. Enda sättet du får mig att dricka detta är om du fyller upp koppen med sprit.”

      Hon suckade, tog koppen från honom och ställde den på soffbordet och slog sig ner vid hans sida. ”Du får inte mer whiskey från mig. Varför tar vi inte och pratar om vad det är som upprör dig istället.”

      Gawains röst skramlade genom rummet och Nash morrade åt tv:n. Leilia tog fjärrkontrollen och släckte den. Hon ville inte att det skulle provocera honom mer. Hon kände mycket väl till vad han tyckte om Gawain, Tristan och Percival. De tre var populära under gymnasiet, och Nash var en av nördarna. Han hade förändrats efter hand och utvecklats till en mycket stilig man. Hon föredrog hans guldblonda hår och ljusblå ögon som utstrålade intelligens. Nash var ett geni. Han hade utvecklat mjukvara som gjort honom till en förmögen man. Han skulle kunna köpa en herrgård, men föredrog sin lilla enrumslägenhet ovanpå Serendipity Lane, hennes kusins butik.

      ”Vad gör dig glad?” frågade han. ”Vill du ha mer än vingården och butiken?”

      Hon sträckte sig mot honom och förde bort en av hans långa guldgula lockar bakom örat. Han hade låtit håret växa det senaste året och det var nästan tillräckligt långt för att han skulle kunna samla det i en tofs. Leilia tyckte om hans långa hår. ”Finns det någon som egentligen vet vad de vill? Och jag har det bra. Jag älskar både vingården och butiken.”

      ”Men vill du inte ha … jag vet inte … mer?”

      ”Du menar som kärlek, en familj? Ett hus med en trädgård, en hund…?” Hon ryckte på axlarna. ”En dag så. Med rätt person.”

      Han var tyst i flera sekunder. ”Visst. Rätt person”, mumlade han till sist. Nash gnuggade sig i ögonen. ”Jag tror jag måste sova.”

      Leilia hade inga invändningar emot det. Hon var förvånad över att han kunde hålla ögonen öppna, eller att han inte hade mått illa med tanke på hur mycket whiskey han hade lyckats få i sig. ”Det är en bra idé. Jag hjälper dig till din säng.”

      ”Jag klarar mig.” Han reste sig upp, vacklade till och rasade sedan ner i soffan igen. ”Ok, jag kan behöva lite hjälp.”

      Hon skrattade och reste sig och sträckte sedan ut sin hand för att hjälpa till. ”Kom nu.” Nash kunde stå upp med hennes hjälp. Han omfamnade henne och de stapplade bort till hans säng. Som, lyckligtvis, fanns alldeles i närheten. Han ramlade snarare än satte sig ner på sängen. ”Nu tar vi av den här skjortan.”

      ”Försöker du klä av mig naken och utnyttja mig?”

      ”Jag skulle aldrig …” Hon blev varm om kinderna. Nash hade en bred och muskulös bröstkorg som hon hade beundrat i hemlighet – men det behövde han inte få veta.

      ”Det går bra. Det gör inget”, sa han. Hon knäppte upp hans skjorta och drog av den. ”Det hade varit trevligt som omväxling.” Han slöt ögonen och föll bakåt på sängen.

      Leilia suckade och lyfte upp hans ben på sängen så att han skulle ligga mer bekvämt, och drog sedan en filt över honom. Hon började gå mot dörren men innan hon hunnit långt hördes hans röst. ”Gå inte”, bad han. ”Stanna hos mig.”

      Hon tittade intensivt på honom, och i hans ögon fanns något hon inte kände igen. Det var inte likt honom att be henne om saker. Det fanns en sorgsenhet i hans ögon som hon inte tyckte om att behöva se. ”Visst”, sa hon. ”I varje fall tills du somnar.”

      ”Bättre än inget”, mumlade han.

      Leilia kröp ner i sängen med honom och la sitt huvud mot hans axel. Det kändes … rätt. Det var inte första gången hon gjorde något liknande, men nu kändes det på något sätt mer intimt. Han la sin arm om henne och drog henne närmre. ”Älskar dig”, sa han i en utandning. Han tryckte snabbt sina läppar mot hennes och upprepade: ”Har alltid älskat dig”.

      Hennes hjärta stannade till. Han menade såklart inte på ett romantiskt sätt. Eller? För om han gjorde det, så kanske det var ödet som klev in och förde samman henne med mannen hon älskade. Det var i så fall sannerligen på tiden …