Kismet Bay. Dawn Brower

också att han förutsatte att hon inte ägde butiken. Hon var bara tjugotre år, men det betydde inte att hon inte kunde vara en ansvarstagande företagsägare. Han var förmodligen fyra eller fem år äldre än hon. Ungefär lika gammal som Gabriel.

      ”Dessvärre.” Holly skakade på huvudet. ”Hon är något av en slavdrivare.”

      ”Så synd. Vi hade kunnat ha trevligt.” Hans leende förvandlades till ett streck. ”Om du visar var hon finns så kan jag kanske charma henne att ge dig ledigt.”

      ”Det går inte”, konstaterade hon. ”Annars hade jag redan sagt ja.”

      ”Eeh … va?” Han stirrade förvirrat på henne och skakade sedan på huvudet. ”Jag förstår. Det är du som äger stället.”

      Hon nickade. ”Jag och min syster.” Hon pekade tvärs över rummet. Ivy hade äntligen återvänt och såg inte överlycklig ut. ”Ivy.”

      ”Kanske en annan gång, då.” Han stirrade på Ivy och det irriterade henne att han redan verkade mer intresserad av henne. Var han så ombytlig? Nåja, hon behövde ändå inte honom … Hon lämnade honom ensam och började arbeta bakom disken. Holly hade bättre saker för sig än att dagdrömma om en man hon inte kunde få.

      KAPITEL FYRA

      Nicholas hade verkligen gjort bort sig med Holly. Han ville spendera tid med henne och beslutade sig för att vänta tills de stängde Serendipity Lane för dagen. Öppettiderna hade funnits i skyltfönstret, och de höll inte öppet efter klockan fem. Han hade alltså några timmar att spendera, och han använde dem väl. Han gick in i den lokala blomsterbutiken och frågade om de kände Holly – och självklart gjorde de det. Gabriel hade rätt, här fanns massor av Strange-släktingar. Eftersom de var Hollys anhöriga var det enkelt att få reda på vilken blomma hon tyckte bäst om och köpa en stor bukett. Sedan gick han in på Grape Flavors och köpte en flaska vin. Turen höll i sig, och han fick med sig en av hennes favoriter därifrån också. Han fortsatte till Witch’s Brew och gjorde en överenskommelse med Tristan Scott, som ägde kaféet tillsammans med Hollys kusin Esmeralda. Witch’s Brew stängde en timme innan Serendipity Lane, och han kunde få hyra kaféet. Nicholas organiserade allt för att överraska henne. Allt han behövde nu var att någon fick henne att komma till kaféet. Hjälpen kom från ett oväntat håll.

      ”Jag kilar över till Serendipity och säger att Esmeralda behöver hjälp här inne.” Tristan blinkade till Nicholas. ”När det handlar om kvinnorna i Strange-familjen behöver du all hjälp du kan få. Esme har redan gått hem, hon ska också gå på date senare.”

      ”Stör det dig?” frågade Nicholas.

      ”Nej”, sa han och skakade på huvudet. ”Vi är bara vänner. Det är en annan Strange som har stulit mitt hjärta. En dag så återvänder hon. De gör de alltid.”

      Nicholas blev konfunderad. ”Hur kan du veta det?”

      ”Den här staden har en lockelse på Strange-släkten, och det är de som gör Kismet Bay till vad den är. Jag kan inte riktigt förklara det.” Han var tyst en stund och fortsatte sedan. ”Det är nästan något magiskt. Allt kan hända, ibland när du minst förväntar dig det. Jag vet inte hur många gånger människor har blivit förälskade när de kommit hit. Det är nästan som att den här lilla staden har skapats för att föra samman kärlekspar.” Han skakade på huvudet. ”Men det kanske bara är önsketänkande från mitt håll. Jag måste tro på det, annars har jag förlorat den jag älskar för evigt.”

      ”Vem är det?” Han trodde inte det var Holly, för i så fall hade Tristan aldrig hjälpt honom. Nicholas hade träffat flera medlemmar av Strange-släkten de senaste få timmarna, men ingen av dem hade kunnat vara Tristans kärlek heller. De ägde allesammans lokala företag. Att döma av vad Tristan sa om sin kärlek så hade hon flyttat härifrån utan att se sig om.

      ”Hollys tvillingsyster, Sage.”

      Det var någonting med det som störde. Kommer han att lägga an på Holly om han inte kan få Sage? Om de var tvillingar … ”Vad hände med henne?”

      ”Hon är i storstan och driver ett eventföretag. Det går riktigt bra för henne där. Sage är den enda i Strange-familjen som inte vill göra något avtryck i Kismet Bay. Det enda hon har gemensamt med dem är hårfärgen, förutom det passar hon inte in.”

      ”Är hon och Holly inte lika?”

      Tristan skakade på huvudet. ”Nej, de är tvåäggstvillingar.”

      Av någon anledning kände sig Nicholas lättad. Han ville ha Holly helt för sig själv och tyckte inte om tanken på att hon liknade någon annan. Hon var … han tyckte inte om den riktning som hans tankar tog, men där och då fanns det bara ett ord som beskrev hur han kände för Holly. Min.

      ”Tack för hjälpen. Jag uppskattar det verkligen.”

      ”Ingen fara.” Tristan stängde kassan och ställde allt i ordning. Han räckte en uppsättning nycklar till Nicholas. ”Se till att du låser när du är klar. Ge nycklarna till Holly så hämtar jag dem från henne inne på Serendipity Lane. Esmeralda öppnar imorgon, så jag behöver inte få dem med en gång.”

      Nicholas hade aldrig mött en så tillitsfull grupp människor. Det kanske fanns en poäng med det här småstadslivet … Tristan kände honom knappt och ändå fick han nycklarna till hans företag. Hur vågar han det, en total främling? ”Du kan lita på mig.”

      ”Jag vet”, sa Tristan kryptiskt. ”Annars hade jag kastat ut dig så snart du bad om min hjälp. Som jag sa, Kismet är magiskt. Du kommer att förstå.”

      Med de orden lämnade Tristan Witch’s Brew och Nicholas blev ensam i väntan på Holly. Han hoppades att hon skulle tycka om överraskningen och förlåta honom för hans tidigare fadäs. Det var sällan som Nicholas agerade impulsivt, men Holly fick honom att vilja ha saker, att vilja ha henne …

      KAPITEL FEM

      Tristan hade bett henne titta in på Witch’s Brew. Vad behövde Esmeralda hjälp av henne med? Holly tyckte inte om att hon kände sig så tjurig, men allt hon ville var att gå hem och krypa upp i soffan. Chokladrundan hade blivit en succé. Senare i veckan skulle de få veta vilken butik som fått flest röster för bästa choklad. Kanske Esmeralda vill äta middag med henne. Holly borde inte ha varit så avvisande mot Nicholas. Om hon hade varit vänligare kanske han hade bjudit henne på middag. Hon kanske inte hade kunnat lämna Serendipity Lane innan de stängde, men kvällen var obokad.

      Holly suckade och öppnade dörren till Witch’s Brew. Små vita ljus prydde hela kaféet. Hade Tristan och Esmeralda äntligen bestämt sig för att julpynta? Holly hade pikat dem en hel vecka för att få dem att göra det mer juligt. Lamporna var släckta och det var bara stearinljusen som lyste upp rummet. ”Esme?” ropade hon. Inget svar. Hon gick längre in i kaféet och pep till när en stor skugga föll framför henne.

      ”Det var inte meningen att skrämma dig.” Nicholas gick fram ett steg till. ”Jag hoppades att det här skulle bli en trevlig överraskning.”

      Hade Tristan och hennes kusin lurat henne? Hur visste de att hon var intresserad av Nicholas? Det spelade ingen roll nu, men det var absolut ett ämne hon skulle ta upp nästa gång hon såg dem. Hon hade önskat att få spendera kvällen med Nicholas, och nu var det möjligt. Frågan var hur mycket hon ville att han skulle förstå det. ”Ingen fara. Jag trodde min kusin skulle vara här, så jag blev lite överraskad när du inte var Esmeralda.”

      ”Förlåt,” sa han, ”men jag behövde träffa dig igen, och just då verkade det här vara en bra idé.”

      Holly såg sig omkring för att se vad han hade gjort. Hennes favoritblommor, rosa och vita liljor, stod i en vas mitt på ett av borden.