Kismet Bay. Dawn Brower

vände sig till Gabriel igen. ”Jag hörde om din skada.” Hon viftade entusiastiskt med händerna. ”Vi såg allihop när det hände. Det är allt de där sportnördarna pratar om. Vi missar inga matcher med Runaways.” Hon såg bort från Gabriel och stirrade på sin jackärm, och började plocka med en obefintlig bit ludd eller kanske en lös tråd. Nicholas låtsades inte förstå vad hon försökte göra. ”Jag menar hela familjen …” Holly sa det som om det sista förklarade allt. Det hade det sannerligen inte gjort för Nicholas.

      Det verkade inte påverka Gabriel. Han nickade och lät henne spela förvirrad. ”Hur är det med Ivy?” frågade han henne. Det väckte Nicholas’ nyfikenhet. Vem fanken var Ivy?

      ”Ehh …” Holly tittade på allt omkring henne utom på Gabriel. ”Det är bra med henne. Bara bra. Du behöver inte oroa dig.” Hon stoppade ner handen i fickan och tog fram sin telefon. ”Ursäkta mig, men jag måste vidare. När ni nu är i stan borde ni vara med på chokladrundan. Det blir trevligt.” Med de orden rusade hon iväg och smet in i vad som såg ut att vara en blomsterbutik. Den hade också ett konstigt namn: Blooms of Destiny. ”Ödets blommor” – vad var det för fel på företagen i den här hålan?

      ”Chokladrundan?” Nicholas lyfte ett ögonbryn.

      ”Vi behöver inte göra det om du inte vill. Man köper en tomtemugg i en av butikerna och sedan kan vi provsmaka alla varianterna av varm choklad i de olika butikerna.” Gabriel ryckte nonchalant på axlarna. ”Överskottet går till en lokal organisation för välgörande ändamål som hjälper behövande familjer här i området. Familjen Strange har drivit organisationen nästan sedan staden grundades. Det är en tradition.”

      ”Familjen Strange?” Om han hade lyft ögonbrynet ännu mer hade det lossnat från pannan. ”Är det ett namn? Är de lika konstiga som namnet? Är det på riktigt?”

      ”Jag skulle aldrig hitta på något sådant.” Gabriel klappade honom lätt på axeln. ”Strange-familjen styr i stort sett hela staden, från borgmästaren och hela vägen nedåt …” Han sneglade på blomsterbutiken som Holly hade gått in i. ”Holly är en av dem.”

      ”Och den här mystiska Ivy också?” Nicholas kunde inte hålla tillbaka sin nyfikenhet. Hans vän brukade inte vara intresserad av kvinnorna som fanns omkring honom – om det inte var för någon tillfällig affär under en natt, och även dessa var sällsynta.

      Gabriel suckade. ”Ja, och jag förstår att du har frågor. Men du är mer intresserad av Holly. Om du vill lära dig mer om familjen Strange så kan vi vara med på chokladrundan. Lita på mig, de kommer att vara där allihop – på ett eller annat sätt.” Han vinkade med sig honom. ”Kom så går vi in i en butik och köper var sin tomtemugg. De finns överallt.”

      Nicholas gick med på Gabriels förslag. Vad annat fanns det att göra i den här hålan?

      KAPITEL TRE

      Holly bar in julstjärnorna till Serendipity Lane och placerade dem på disken. Ivy var nog inne i det bakre rummet, för hon stod inte i kassan. Det fanns inga kunder och dörrklockan hade plingat så hon måste ha hört att Holly kom. Hon borde komma vilken sekund som helst för att se om det var någon kund som behövde hjälp. Holly stirrade på dörren och bet sin underläpp. Hennes syster skulle inte bli glad över att hennes expojkvän var tillbaka i Kismet Bay.

      Gabriel hade varit hennes stora kärlek, men han hade övergivit henne för att försöka bli rik och berömd. Nu var han skadad och kanske aldrig mer skulle kunna spela professionell fotboll. Hon hade inte velat ta upp det med Gabriel, det var säkert en känslig fråga. Hon borde ha frågat varför han hade återvänt och hur länge han planerade att stanna. Om inte hans vän hade gjort henne helt förvirrad hade hon nog frågat. Hon hade inte ens brytt sig om att fråga efter vännens namn. Så förvirrad hade han gjort henne. Holly rös vid minnet av hur hon spillde allt sitt kaffe över honom. Vad ska han väl tänka om henne?

      ”Jaså”, sa Ivy när hon kom fram bakom disken, ”det är bara du. Har rundan börjat?”

      ”Ja”, svarade hon. ”Är det där tomtemuggarna?” Varje butik hade en begränsad upplaga att sälja till de som ville delta. Genom att köpa en mugg fick man smaka varm choklad som serverades i varje butik. Alla fick dricka hur mycket de ville. ”Varför har du inte ställt fram dem? Jag trodde du skulle göra det när jag var iväg.” Hon borde ha stannat kvar och struntat i kaffet. ”Seså, jag hjälper till.”

      ”Vad är det med dig?” Ivy rynkade ögonbrynen. ”Du är konstig.”

      ”Det är inget med mig.” Hon började tyst arbeta och satte upp muggarna i prydliga rader på hyllan bakom disken. Det mesta av deras varma choklad fanns i en stor gryta i det bakre rummet, men en del fanns i en behållare på ett bord i närheten. Kunder som redan hade köpt en mugg kunde servera sig själva. De som behövde en tomtemugg kunde gå till kassan och köpa en.

      ”Du var borta en bra stund. Vad var det som tog tid?” Ivy plockade upp julstjärnorna och bar bort dem till skyltfönstret. Hon arrangerade dem kring en tavla som målats av en lokal konstnär. De brukade ofta visa upp verk av lokala förmågor och hjälpa konstnären sälja dem. Serendipity Lane fick en liten kommission på försäljningen.

      ”Jag hade en liten olyckshändelse utanför Witch’s Brew.” Holly mötte inte Ivys blick. Hon var fortfarande generad över att hon spillt ut sin kaffe över den stilige mannen hon krockade med. Hon hade aldrig någonsin sett en stiligare karl. Hans hår var mörkt som natten, och ögonen mörkblå … faktiskt var så mörka att de nästan också var svarta. Hans bistra uppsyn hade fått dem att se ännu mörkare ut. Han spelade inte i Runaways; hon kunde inte låta bli att fråga sig hur Gabriel kände honom.

      ”Jaså? Är det allt du tänker säga?”

      Holly räddades av gonggongen, eller snarare av butikens dörrklocka, när deltagare i chokladrundan klev in. De hade alla sina egna tomtemuggar, så hon visade dem var de kunde hitta Serendipity Lanes hemlagade variant av varm choklad. Förhoppningsvis tyckte de om den …

      ”Vad tittar du på?” frågade en man henne. Hon hoppade till – hur i hela fridens namn hade han lyckats smyga upp så nära? Men med alla personer som nu gick in och ut ur butiken var det såklart enkelt. Särskilt som hon hade sjunkit ner i sina egna tankar.

      Holly vände sig om för att möta hans blick. ”Hej, igen.” Var var Gabriel? Borde inte han gå chokladrundan tillsammans med sin vän? Hon såg sig runt i butiken efter Ivy, men hon fanns ingenstans. Vart hade hon tagit vägen? Om hon upptäckte att Gabriel hade kommit till stan skulle hon gå i taket. Hon älskade honom fortfarande, det var Holly övertygad om. Men det var också en hårfin gräns mellan kärlek och hat. Gabriel hade sårat henne djupt och Ivys känslomässiga ärr var tydliga.

      ”Jag tror inte vi har blivit presenterade ordentligt.” Han sträckte fram sin hand. ”Det är jag som är Nicholas Bell.”

      ”Eh. Trevligt att träffas.” Hur kom det sig att hon plötsligt hade så svårt att prata? ”Är du på långvarigt besök?”

      ”Det hoppas jag inte”, svarade han. ”Gabbe ville spendera några dagar med sin familj innan vi åker någonstans varmt under resten av jul och nyår.”

      ”Jaså?” Han måste tycka att hon är den mest korkade kvinna han någonsin mött. ”Jag förstår.” Hon nickade mot tomtemuggen i hans hand. ”Har du kommit för att smaka chokladen?”

      Han tittade på muggen med avsmak. ”Jag har redan druckit flera koppar. Om jag dricker fler förvandlas jag till en chokladkaka.”

      Hon tänkte att det hade varit en läcker chokladkaka. Det var nära att Holly slickade sig om läpparna vid tanken på att få ta en tugga. Inte bokstavligen, såklart, men definitivt ett mer intimt smakprov. Men!? Vad var väl det för tankar? Han var inte något för henne. Nicholas hatade Kismet Bay och hon kommer aldrig