Den perfekta hustrun. Блейк Пирс

i jämförelse med hur det var inne i centrala Los Angeles, där de bott fram till i morse, omgivna av asfalt, cement och skinande skyskrapor. Jessie hade ofta när hon lämnat andelslägenheten möts av en temperatur på över trettioåtta grader. Jämfört med det var det här ingenting.

      Hon påminde sig själv om att detta var exakt den typen av fördelar som motiverat henne att flytta bort från det bekanta livet som hon hade kommit att älska i staden. Hon hade handlat på de spännande och livliga gatorna i LA och bytt det mot en sval havbris. I stället för hippa, nya restauranger, skulle de besöka kaféerna vid havet. I stället för att ta tunnelbanan eller en Uber till en galleriöppning, skulle de titta på båttävlingar i hamnen och naturligtvis fanns alla de extra pengarna. Det skulle ta lite att vänja sig vid. Men hon hade lovat sin man att hon skulle omfamna deras nya liv med glädje och hon tänkte hålla sitt ord.

      Kyle kom in i rummet, med öl och Gatorade i händerna. Han hade tagit av sig sin våta skjorta. Jessie låtsades vara omedveten om sin makes imponerande magmuskler och hans välbyggda bröstkorg. Hur han lyckats behålla den kroppsbyggnaden medan han arbetar alla dessa galna timmar på företaget förstod hon inte. Men hon klagade inte heller.

      Han kom fram, gav henne dryckerna och satte sig bredvid henne

      Visste du att det finns en vinkyl i skafferiet? frågade han.

      Ja, svarade hon och skrattade lite förvånat. Såg du inte det de senaste två gångerna vi var och tittade på huset?

      Jag antog att det var ett skåp så jag kollade aldrig förrän nu, Ganska häftigt i alla fall.

      Ja, ganska häftigt, vackra pojke, svarade hon, undrande över hur hans korta blonda kalufs kunde förbli så perfekt arrangerad, oavsett hur resten av honom såg ut.

      Du är den vackra, sade han, samtidigt som han med fingrarna smekte bort hennes ljusbruna, axellånga hår från hennes gröna ögon. Han tittade på henne med sina egna penetrerande blå. Det var bra att jag fick dig bort från LA. Jag var trött på alla filthattsklädda hipster som var ute efter dig.

      De störde inte så mycket, måste jag säga, jag kunde knappt se deras ansikten för att kolla om de var min typ.

      Det beror på att du är en amason, alla killar under etthundraåttiofem centimeter, måste titta uppåt för att se ditt ansikte svarade han och försökte dölja sin svartsjuka och hennes tydliga pikar mot honom.

      Men inte du, mumlade Jessie mjukt och glömde plötsligt sin värk och smärta och flyttade sig närmre honom. Jag tittar alltid upp på dig, raring. Hennes läppar nuddade just hans när dörrklockan ringde.

      Du måste skoja med mig, stönade hon.

      Varför går du inte och öppnar? frågade Kyle, jag går och sätter på mig en ren skjorta.

      Jessie gick mot dörren, med ölen i handen, det var hennes lilla fingervisning om att hon faktiskt blivit störd. När hon öppnade dörren såg hon en vacker, rödhårig kvinna, som log mot henne och såg ut att vara ungefär i hennes egen ålder. Hon var söt, lite plattnäst och hade glittrande vita tänder

      Nästan utan att tänka på det gjorde Jessie en profil av kvinnan. Trettio till trettiofem år, gifte sig ung, två, kanske tre barn. Hemmafru, men massor av hemhjälp. Nyfiken, men inte på ett elakt vis.

      Hej, sade kvinnan med en glad och vänlig röst. Jag heter Kimberly Miner och bor på andra sidan gatan. Jag ville bara hälsa dig välkommen hit, jag hoppas att jag inte stör.

      Hej Kimberly, svarade Jessie med sin vänligaste ny granne-röst. Jag heter Jessie Hunt. Vi blev just klara med sista flyttlådan, så det var perfekt timing och det här var verkligen sött av dig fortsatte hon samtidigt som hon tog emot den framsträckta burken med kakor. Brownies?

      Ja, svarade Kimberly, de är liksom min specialitet. Jessie såg hur hon försökte undvika att titta på ölglaset.

      Ja men, kom med in och ta en, svarade Jessie även om det var det sista hon önskade just nu. Ursäkta röran och hur jag ser ut, Kyle och jag har burit oss svettiga hela dagen. Han är just och tar på sig en ren skjorta. Kan jag bjuda på något att dricka? Vatten, Gatorade, öl?

      Nej tack, jag vill inte vara till besvär. Ni vet antagligen knappt var ni har glasen. Jag kommer ihåg hur det var när vi var nyinflyttade. Det tog månader innan vi hade allt till rätta. Var kommer ni från?

      Åh, vi bodde i DTLA, sade Jessie, men såg hur konfunderad Kimberly blev och tillade, centrala Los Angeles, vi hade en andelslägenhet i South Park-området.

      Åh wow, stadsfolk, Kimberly småskrattade åt sitt eget skämt och vad var det som förde er till Orange County och vårt lilla område?

      Kyle arbetar för en förmögenhetsförvaltning, FPG förklarade Jessie De öppnade ett nytt kontor här tidigare i år och det har just expanderat. Det är en stor sak för dem och de bad honom hjälpa till att leda verksamheten. Vi tyckte det var en bra idé då vi just börjat prata om att skaffa barn.

      Åh, med den här storleken på hus trodde jag att ni redan hade barn, sade Kimberley

      Nope—bara hoppas på, svarade Jessie och försökte dölja den plötsliga förlägenhet som hon förvånat kände. Har du barn?

      Två, en dotter på fyra och en son på två. Jag skall straxt gå och hämta dem på dagis.

      Kyle kom, han lade en arm runt Jessies midja och sträckte fram den andra för att hälsa på Kimberly.

      Hej, sade han vänligt.

      Hej och välkommen, svarade hon. Jösses, fortsatte hon, era framtida barn kommer att bli som jättar. Jag känner mig som en dvärg bredvid er.

      Det uppstod en besvärande tystnad då varken Jessie eller Kyle visste vad de skulle svara. Tack sade Jessie till slut.

      .

      Jag är ledsen, det var klumpigt sagt av mig. Jag heter Kimberly, jag är er granne och bor där, hon pekade mot ett hus på andra sidan gatan.

      Trevligt att träffas Kimberly. Jag heter Kyle Voss och Jessie är min fru.

      Voss? Jag trodde ni hette Hunt.

      Han heter Voss, förklarade Jessie och jag Hunt, åtminstone tills vidare. Jag har dragit mig för allt besvär ett namnbyte medför.

      Jag förstår svarade Kimberly. Hur länge har ni varit gifta?

      I nästan två år svarade Jessie fåraktigt. Jag har verkligen problem med att jag drar ut på saker. Det kanske är därför jag fortfarande studerar.

      Åh, sade Kimberly, tydligt lättad över att kunna lämna diskussionen om namnbyte. Vad läser du?

      Kriminalpsykologi.

      Wow—det låter spännande. När räknar du med att bli klar?

      Tja, jag blev lite försenad svarade Jessie och förberedde sig för att berätta den friserade version hon berättat så många gånger förr under de senste två åren. Jag började med att läsa barnpsykologi på USC, University of South Carolina, det var där vi möttes, hon nickade mot Kyle. Jag gjorde också min praktikperiod för min masterexamen, men kom på att jag kunde inte klara att jobba med barns emotionella problem, det blev helt enkelt för mycket för mig så jag bytte inriktning.

      Hon försummade medvetet att nämna några av de andra orsakerna till att hon ändrat inriktning. Få visste om dem och hon tänkte sannerligen inte dela dem med en nybliven granne.

      Så du fann det enklare att hantera kriminellas psykologi än barns frågade Kimberly klart förvånad.

      Ja, vrickat eller hur, erkände Jessie.

      Du skulle bli förvånad, insköt Kyle. Hon har en förmåga att tränga in i huvudet på skurkarna. Hon kommer att bli en riktigt bra profilerare i framtiden. Alla potentiella Hannibal Lecters där ute får se upp.

      Verkligen,