Älskad . Морган Райс

med sina liv än att sitta och hänga på de där slitna sofforna, stolarna och höbalarna och dricka och röka. De var fria att välja att inte göra något av sina liv. Men de hade ingen rätt att dra in Sam i det. Han var bättre än dem. Han hade bara inte haft någon som visat vägen. Ingen fadersfigur och ingen vänlighet från deras mor. Han var en bra kille, och hon visste att han just nu kunde vara bäst i klassen, om han bara haft ett hem som var någorlunda stabilt. Men någonstans hade det hunnit bli försent. Han hade helt enkelt slutat bry sig.

      Hon gick flera steg närmare. ”Sam?”, frågade hon.

      Han bara stirrade tillbaks, utan att säga ett ord.

      Det var svårt att läsa den där blicken. Var det drogerna? Låtsades han att han inte brydde sig? Eller brydde han sig verkligen inte?

      Den apatiska blicken var det som gjorde mest ont i henne. Hon hade förväntat sig att han skulle bli glad att se henne, att han skulle ta sig upp och ge henne en kram. Inte det här. Han tycktes inte ens bry sig. Som om hon var en främling. Spelade han bara tuff inför sina vänner? Eller hade hon verkligen lyckats förstöra saker på allvar den här gången?

      Det gick flera sekunder och till sist tittade han bort och lämnade över bongen till sina vänner, utan att se på henne.

      ”Sam!”, sa hon, högre nu och med ansiktet rött av ilska. ”Jag talar med dig!”

      Hon hörde fnissandet från hans bekanta och kände ilska skölja upp som vågor i kroppen. Hon började känna något annat. En djurisk instinkt. Vreden i henne steg till en punkt där den nästan var utom kontroll, och hon var rädd för att hon snart skulle passera en gräns. Det var inte mänskligt längre. Det var att bli ett djur.

      Pojkarna var stora, men kraften som strömmade i hennes ådror gjorde det klart att hon klarade vem som helst av dem i en handvändning. Hon hade svårt att kontrollera ilskan och hoppades att hon var tillräckligt stark för att hålla igen.

      Rottweilern morrade nu allt högre, samtidigt som den började gå långsamt mot henne. Det var som om den kände att någonting var på väg.

      Hon kände en vänlig hand på axeln. Caleb. Han var fortfarande där. Han måste ha känt hennes ilska stiga, den djuriska instinkt som de delade. Han försökte lugna henne, tala om att hon måste ta kontroll över sig själv, inte tappa greppet. Hans närvaro lugnade henne. Men det var inte lätt.

      Sam vände sig till sist och såg på henne. Han hade trots i blicken. Han var fortfarande arg. Det var solklart.

      ”Vad vill du egentligen?”, snäste han.

      ”Varför är du inte i skolan?”, var det först hon hörde sig själv säga. Hon var inte helt säker på varför hon sagt just det, inte minst med tanke på allt annat hon ville fråga honom om. Men modersinstinkten i henne tog över. Och det var vad som kom över läpparna.

      Mer fnitter runtom. Hon blev argare.

      ”Vad bryr väl du dig om det?”, sa han. ”Du sa ju åt mig att sticka.”

      ”Jag är ledsen för det”, sa hon. ”Det var inget jag menade.”

      Hon var glad över att ha fått chansen att säga det.

      Men det tycktes inte påverka honom. Han bara stirrade.

      ”Sam, jag måste få prata med dig. I enrum”, sa hon.

      Hon ville få bort honom från den där miljön, ut i friska luften, där de var själva och verkligen kunde tala. Det var inte bara att hon ville få höra om deras pappa. Hon ville få prata med honom, som de brukade. Och få berätta om vad som hänt deras mamma. Försiktigt.

      Men det skulle inte bli av. Hon såg det nu. Saker var på väg att gå illa. Hon kände hur energin i den där ladan var alltför mörk. För våldsam. Hon kände hur hon höll på att tappa kontrollen. Trots Calebs hand kunde hon bara inte hindra vad som kom över henne.

      ”Jag sitter bra här, tack”, sa Sam.

      Hon hörde ännu mer fnissande från hans kompisar.

      ”Varför slappnar du inte av lite?”, sa en av grabbarna till henne. ”Du är så överspänd. Kom och sätt dig. Ta dig ett bloss.”

      Han höll ut bongen mot henne.

      Hon vände sig och såg på honom.

      ”Den där bongen kan du ta och köra upp i röven”, hörde hon sig själv säga, mellan sammanbitna tänder.

      En kör av hån hördes från pojkarna. ”Oj, oj, hon bits!”, ropade en av dem.

      Killen som erbjudit bongen, en stor, muskulös grabb som hon visste hade sparkats från fotbollslaget, blev högröd i ansiktet.

      ”Vad sa du just till mig, slyna?”, sa han, nu upprätt.

      Hon tittade upp. Han var betydligt större än hon mindes, minst en och nittiofem. Hon kände Calebs grepp om hennes axel hårdna. Hon visste inte om det var för att han envisades med att lugna henne eller för att han själv blev mer på sin vakt.

      Spänningen i rummet tilltog dramatiskt.

      Rottweilern kröp närmare. Den var nu bara någon meter bort och morrade som galen.

      ”Lugna ner dig Jimbo”, sa Sam till den större killen.

      Där var han, den Sam som försökte skydda henne, oavsett vad. ”Hon är en plåga, men hon menade inget illa med det. Hon är fortfarande min syster. Slappna av.”

      ”Jag menade det verkligen”, ropade Caitlin, argare än någonsin. ”Ni killar tror ni är coola? Få min lillebrorsa hög? Ni är en bunt losers. Ni är inte på väg någonstans. Om ni vill strula till era egna liv, varsågod, men dra inte in Sam i något!”

      Jimbo såg ännu argare ut, om det ens var möjligt. Han tog några hotfulla steg mot henne.

      ”Men vem har vi här då. Fröken fröken. Lilla mamman. Som skall tala om för oss vad vi skall göra och inte!”

      En kör av skratt.

      ”Varför kommer inte du och din bögiga pojkvän hit och tvingar mig!”

      Jimbo klev ännu närmare, lyfte sitt stora dasslock till hand och gav Caitlin en knuff på axeln.

      Stort misstag.

      Ilskan exploderade i Caitlin, helt bortom hennes kontroll. I samma ögonblick som Jimbos finger rörde henne grep hon reptilsnabbt om hans handled och vred till. Det hördes ett högt knak när den bröts. Hon vred upp handen högt på hans rygg och knuffade honom med ansiktet först i golvet.

      Inom mindre än en sekund låg han på ansiktet på golvet, hjälplös. Hon klev fram och satte foten i nacken på honom och tryckte den mot golvet.

      Jimbo skrek av smärta.

      ”Herre Gud, min handled, min handled! Jävla bitch! Hon bröt handleden på mig!”

      Sam ställde sig upp med alla andra och stirrade, chockad. Han såg verkligen chockad ut. Hur hade hans lilla syster plockat ned en så stor kille. Och så snabbt. Han hade ingen aning.

      ”Be om ursäkt”, snäste Caitlin åt Jimbo. Hon chockades av ljudet av sin egen röst. Den lät som ett strupljud. Djurisk.

      ”Förlåt. Förlåt. Förlåt!”, ylade Jimbo med darrande röst.

      Caitlin ville bara släppa honom och få det avklarat, men en del av henne kunde bara inte. Raseriet hade tagit över alltför snabbt, alltför häftigt. Hon kunde bara inte släppa taget. Ilskan fortsatte rusa, fortsatte växa. Hon ville verkligen döda den här killen. Det var helt vansinnigt, men hon ville det verkligen.

      ”Caitlin!?”, ropade Sam. Hon hörde rädslan i hans röst.

      ”Snälla!”

      Men Caitlin kunde inte släppa taget. Hon