Älskad . Морган Райс

när hon tittade åt sidan och såg Caleb stå där bredvid visste hon att inget var som vanligt. Om någonting kunde kännas mer overkligt än att komma tillbaka hit så var det att komma tillbaka tillsammans med Caleb. Hon skulle gå in i sin gamla skola med den här ursnygge mannen vid sidan – en bra bit över en och åttio i längden, och med breda, kraftiga axlar, helt klädd i svart och med lädertrenchcoatens höga krage runt nacken under det halvlånga håret. Han såg ut som om han just stigit ut från omslaget till en populär veckotidning för tonårstjejer.

      Caitlin kunde föreställa sig reaktionerna när de andra tjejerna såg henne med honom. Hon log åt tanken. Hon hade aldrig varit särskilt populär, och killar hade aldrig gett henne någon särskild uppmärksamhet. Hon var inte impopulär – några bra vänner hade hon trots allt – men hon var knappast i centrum av poppisgänget heller. Hon tänkte att hon väl befann sig någonstans i mitten. Men trots det så mindes hon hur det var att känna sig bortstött av vissa av de mer populära tjejerna, de som alla tycktes gå tillsammans i korridorerna med näsan i vädret och utan att ens se på någon som de inte tyckte var lika perfekta som de själva. Men nu skulle de kanske lägga märke till något.

      Caitlin och Caleb gick uppför trapporna och genom skolans breda dubbeldörrar. Caitlin sneglade på den stora klockan: 8:30. Perfekt. Den första lektionen skulle snart ringa ut och korridorerna skulle när som helst fyllas av folk. Det skulle göra dem mindre iögonfallande. Hon skulle inte behöva bekymra sig om några säkerhetsvakter eller passerkort.

      Som på en given signal ringde klockan, och på bara några sekunder började korridorerna fyllas av folk.

      Oakville var bra på det sättet att den skiljde sig på alla sätt från hennes high school i New York City. Här fanns det gott om utrymme att röra sig, till och med när korridorerna var fulla. Stora glasfönster satt längs väggarna och släppte in himmel och ljus, och överallt såg man träd. Det var nästan tillräckligt för att få henne att sakna stället. Nästan.

      Hon hade fått nog av skolan. Tekniskt sett var hon bara några veckor från examen. Men hon kände att hon lärt sig mer de senaste veckorna än vad hon någonsin skulle göra om hon satt kvar i skolbänken några månader till och fick sitt diplom. Hon älskade att lära men var lika så glad om hon aldrig behövde komma tillbaka.

      När hon gick längs korridoren spanade Caitlin efter bekanta ansikten. De passerade mest första och andraårsstudenter och hon såg ingen från sin egen äldre klass. Men när de gick förbi förvånades hon över reaktionen i alla tjejers ansikten: varenda tjej bokstavligen stirrade på Caleb. Inte en enda försökte dölja det, eller kunde ens titta åt sidan. Det var helt otroligt. Det var som om hon gått genom korridoren med Justin Bieber.

      Caitlin vände sig om och såg att alla tjejer stannat till, fortfarande stirrande. Många viskade till varandra.

      Hon tittade på Caleb och undrade om han märkte något. Om han gjort det så visade han i alla fall inga tecken på det, och helt säkert var att han inte tycktes bry sig.

      ”Caitlin?”, hördes en chockad röst.

      Caitlin vände sig om och såg Luisa stå där, en tjejerna hon varit kompis med innan de flyttade.

      ”Men oj!”, fortsatte Luisa upphetsat och slog ut armarna för en kram. Innan Caitlin hann reagera hade Luisa omfamnat henne. Caitlin kramade tillbaks. Det kändes bra att se ett bekant ansikte.

      ”Vad blev det av dig?”, frågade Luisa och pratade fort som alltid, med en antydan till spansk brytning eftersom hon bara några år tidigare flyttat dit från Puerto Rico. ”Nu är jag förvirrad! Jag trodde du flyttat!? Jag messade, men du svarade aldrig—”.

      ”Jag är verkligen ledsen”, sa Caitlin. ”Jag tappade min mobil och har inte varit i närheten av någon dator, och—”

      Luisa lyssnade inte. Hon hade just lagt märke till Caleb och hon stirrade, som hypnotiserad. Hon stod där med öppen mun.

      ”Vem är din vän?”, frågade hon till sist, nästan viskande. Caitlin log: hon hade aldrig sett Luisa så förvirrad.

      ”Luisa, det här är Caleb”, sa Caitlin.

      ”Trevligt att råkas”, sa Caleb och log ned mot henne och sträckte ut handen.

      Luisa bara fortsatte stirra. Hon sträckte långsamt fram handen, som i ett töcken, uppenbarligen för chockad för att säga något. Hon tittade på Caitlin, utan att riktigt förstå hur hon lyckats fånga en kille som han. Hon såg på Caitlin på ett nytt sätt, nästan som om hon inte visste vem hon var.

      ”Uh…”, började Luisa storögt, ”uh… var… liksom… träffades ni två?”

      Caitlin lekte för en sekund med tanken på vad hon skulle svara. Hon kunde ju berätta allt för Luisa. Men hon log åt tanken. Det skulle inte fungera.

      ”Vi träffades… efter en konsert”, sa Caitlin.

      Det var i alla fall delvis sant.

      ”Wow, vilken konsert?” Inne i stan? Black Eyed Peas!?”, kom det, som en stormflod av frågor. ”Jag är så avundsjuk! Jag skulle mörda för att få se dem!”

      Caitlin log åt tanken på Caleb på en rockkonsert. Hon hade på något sätt svårt att föreställa sig honom där.

      ”Hm… inte exakt”, sa Caitlin. ”Luisa, lyssna nu. Ledsen att jag avbryter, men jag har inte så mycket tid. Jag måste få veta vart Sam har tagit vägen. Har du sett honom?”

      ”Självklart. Det gjorde väl alla. Han kom tillbaka hit förra veckan. Han såg underlig ut. Jag frågade var du var och vad det var med honom, men han sa inget. Förmodligen slaggar han väl över i den där tomma ladan han gillar.”

      ”Det gör han inte”, svarade Caitlin. ”Vi var just där.”

      ”Verkligen? Trist. Men jag vet inte. Han är ju andraringare, så våra vägar korsas ju inte så ofta. Har du försökt messa honom? Han är jämt på Facebook.”

      ”Jag har inte haft min mobil—”, började Caitlin.

      ”Ta min då”, avbröt Luisa och tryckte mobilen i handen på Caitlin innan hon ens avslutat meningen.

      ”Facebook är öppet redan. Logga in bara och skicka ett mess till honom.”

      Självklart, tänkte Caitlin. Varför tänkte jag inte på det?

      Caitlin loggade in, skrev Sams namn i sökrutan, fick fram hans profil och klickade på meddelande. Hon tvekade, osäker på vad hon skulle skriva egentligen. Sedan textad hon: ”Sam. Det är jag. Jag är vid ladan. Kom dit. ASAP.”

      Hon klickade på sänd och gav telefonen tillbaks till Luisa.

      Caitlin hörde ett oväsen och vände sig om.

      Ett gäng av skolans mest populära äldre tjejer kom genom korridoren, på väg rakt mot dem. De viskade till varandra. Alla såg på Caleb.

      För första gången kände Caitlin en ny känsla forsa fram. Svartsjuka. Hon kunde se i de där tjejernas ögon att de, som aldrig ens lagt märkte till henne förr, skulle älska att sno åt sig Caleb. Det var tjejer som styrde vilken kille som helst på skolan, vem de än önskade. Oavsett om han redan hade en flickvän. Det enda man kunde hoppas var att de inte skulle ta sikte på ens egen kille.

      Och stirrade de alla på Caleb.

      Caitlin hoppades och bad att Caleb skulle vara immun mot dem. Att han fortfarande skulle gilla henne. Men när hon tänkte närmare på det så kunde hon inte begripa varför han egentligen skulle göra det. Hon var så vanlig. Varför skulle han hålla sig till henne, när tjejer som de där skulle dö för att få honom?

      Caitlin bad tyst att tjejerna bara skulle gå förbi. Bara denna enda gång.

      Men naturligtvis gjorde de inte det. Hennes hjärta bultade när hela gänget vände