Älskad . Морган Райс

vad hon skulle säga. Tiffany och hennes vänner hade aldrig ödslat någon tid på henne. De hade inte ens sett åt hennes håll. Hon chockades över att de ens visste vad hon hette och att hon existerade. Och nu inledde de ett samtal. Caitlin visste naturligtvis att det inte hade något med henne att göra. De ville ha Caleb. Tillräckligt mycket för att de skulle ödmjuka sig till att tala med henne.

      Det bådade inte gott.

      Caleb måste ha anat hennes oro, för han tog ett steg närmare henne och lade en arm om hennes axel.

      Caitlin hade aldrig varit så tacksam för en gest i hela sitt liv. Med nytt självförtroende återfick hon också styrkan att tala.

      ”Caleb”, svarade hon.

      ”Så vad gör ni, typ, här egentligen?”, frågade en annan tjej. Bunny. Hon var en kopia av Tiffany, men brunett. ”Jag trodde att du liksom flyttat eller nått.”

      ”Ja, men jag är tillbaka”, svarade Caitlin.

      ”Så är du, typ, också ny här”, frågade Tiffany Caleb. Går du i tredje?”

      Caleb log. ”Jag är ny här, det stämmer”, svarade han kryptiskt.

      Tiffanys ögon lyste upp, då hon tänkte att det betydde att han var ny på deras skola. ”Bra”, sa hon. ”Det är typ fest i kväll, om du vill komma. Det är hemma hos mig. Det är bara för några få nära vänner, men vi vill jättegärna att du kommer. Och… eh… du också, antar jag”, sa Tiffany, med blicken över huvudet på Caitlin.

      Caitlin kände ilskan strömma till inom sig.

      ”Tack för inbjudan damer”, sa Caleb, ”men tyvärr måste jag meddela att Caitlin och jag redan har en viktig träff ikväll.”

      Caitlin kände hjärtat svälla i bröstet.

      Seger.

      Hon hade aldrig upplevt en sådan känsla av upprättelse som när hon nu såg deras miner falla ihop, som dominobrickor.

      Tjejerna vände upp näsorna och slank iväg.

      Caitlin, Caleb och Luisa stod kvar, för sig själva.

      ”Wow!”, sa Luisa. ”De där tjejerna har aldrig ödslat tid så där på någon förut, och ännu mindre bjudit in någon.”

      ”Jag vet”, sa Caitlin, fortfarande rusig av alltsammans.

      ”Caitlin!”, sa Luisa plötsligt och sträckte sig fram och grep tag i hennes arm. ”Jag kom just ihåg. Susan. Hon sa något om Sam. Förra veckan. Att han var med Colemans. Förlåt, jag kom just på det nu. Det kanske är någon hjälp?”

      Colemans. Självklart. Där var han naturligtvis.

      ”Och dessutom”, fortsatte Luisa brådskande, ”vi skall ses allihop ikväll på Franks. Du måste bara komma! Vi saknar dig så mycket. Och ta med Caleb naturligtvis. Det blir världens fest. Halva klassen skall dit. Du måste komma.”

      ”Tja… Jag vet inte—”

      Klockan ringde in.

      ”Jag måste rusa! Det är så kul att du är tillbaka. Älskar dig. Ring mig. Hej!”, sa Luisa, vinkade till Caleb och vände om och försvann bort i korridoren.

      Caitlin lät tankarna vandra och föreställde sig själv, tillbaks i sitt gamla liv. Tillsammans med alla vänner, på fester, i en vanlig skola, och snart med examen. Hon gillade den känslan. För ett ögonblick försökte hon verkligen trycka bort alla den senaste veckans händelser ur sinnet. Hon föreställde sig att inget ont någonsin hänt.

      Men så tittade hon bort och såg Caleb, och verkligheten kom forsande tillbaka. Hennes liv hade ändrats för alltid. Och det skulle aldrig ändras tillbaka. Hon var helt enkelt tvungen att acceptera det.

      För att inte tala om att hon dödat någon, och att polisen letade efter henne. Eller att det bara var en tidsfråga innan de tog fast henne, någonstans. Eller det faktum att ett helt folk av vampyrer var ute efter att döda henne. Eller att det svärd som hon letade efter kunde rädda många människors liv.

      Livet var definitivt inte vad det en gång varit, och skulle aldrig bli det igen. Hon fick helt enkelt lov att ta till sig sin nya verklighet som den var.

      Caitlin lade sin hand i Calebs arm och ledde honom mot ytterdörrarna. Colemans. Hon visste var de bodde, och det var rimligt att Sam höll till där. Om han nu inte var i skolan så var han förmodligen där. Det var dit de måste gå härnäst.

      När de gick ut genom dörrarna och i den friska luften häpnade hon över hur bra det kändes att gå bort från den här skolan – och den här gången för alltid.

      *

      Caitlin och Caleb gick över Colemans tomt och snön i gräset knarrade under deras steg. Huset var inget särskilt i sig – en enkel ranchbyggnad vid sidan av vägen. Men på baksidan, en bra bit bort vid slutet av tomten fanns en lada. Caitlin såg alla slitna pickup-bilar som utan ordning parkerats på gräsmattan och kunde också se fotspår i isen och snön och att en hel del trafik gått bort till ladan.

      Det var vad ungdomar gjorde i Oakville – de hängde tillsammans i varandras lador. Oakville var lika mycket landet som det var en förort, och det gav möjligheten att hålla till i en byggnad som var tillräckligt långt från föräldrarna för att det inte skulle veta eller bry sig om vad de hade för sig. Det var betydligt bättre än att hålla till i någons källare. Föräldrarna kunde inte höra ett ljud. Och man hade egen ingång. Och utgång.

      Caitlin tog ett djupt andetag, gick upp till ladan och drog upp den tunga trädörren. Det första som slog henne var doften. Hasch. Stora moln av det hängde i luften.

      Den doften, och så blandad med avslagen öl. Och alltför mycket av det.

      Och vad som därefter slog henne – starkare än allt det andra – var doften av djur. Hon hade aldrig förr haft så skarpa sinnen. Chocken av djurets närvaro rusade genom hennes sinnen, som om hon just sniffat ammoniak.

      Hon tittade till höger och zoomade in. Där, i hörnet, satt en stor Rottweiler. Den reste sig långsamt, stirrade på henne och morrade – ett dovt, mullrande ljud från strupen. Det var Butch. Nu mindes hon. Colemans otäcka Rottweiler. Som om Colemans egentligen behövde en elak Rottweiler för att förstärka bilden av sig själva som odjur.

      Colemans hade alltid inneburit dåliga nyheter. Tre bröder – sjutton, femton och tretton år gamla – och på något sätt hade Sam blivit vän med mellanbrodern, Gabe. Den ene av dem var värre än den andre. Pappan hade försvunnit för länge sedan, och ingen kunde säga vart. Mamman var aldrig där. De mer eller mindre uppfostrade sig själva. Trots åldern var de jämt på fyllan eller stenade, och oftare borta från skolan än på plats.

      Caitlin upprördes över att Sam umgicks med dem. Det kunde inte komma något bra av det.

      Musik spelade i bakgrunden. Pink Floyd. Wish You Were Here.

      Det kunde man ju väntat sig, tänkte Caitlin.

      Det var mörkt därinne, särskilt sedan man just kommit in från den klara dagen därute, och det tog flera sekunder innan ögonen anpassade sig.

      Där var han. Sam. I mitten av en nersutten soffa och omgiven av ett dussintal grabbar. Gabe på den ena sidan och Brock på den andra.

      Sam satt hopkurad över en haschbong. Han hade just slutat dra in, ställde ned den, lutade sig tillbaka, drog in luft och höll andan, alltför länge. Så andades han ut.

      Gabe petade på honom och han såg upp. Han stirrade på Caitlin genom haschdimmorna. Ögonen var blodsprängda.

      Caitlin kände hur det gjorde ont i henne, långt in i magen. Hon var inte bara besviken. Hon kände att det var hennes fel alltsammans. Hon tänkte tillbaks till när de sett varandra senast, i New York, och deras gräl. ”Stick bara!”, hade hon