Älskad . Морган Райс

Det gör man alltid ensam”, sa han, försiktigt och ursäktande.

      ”Förutom…”, började han.

      ”Förutom?”, frågade hon.

      ”Vid vigselceremonier. För att binda makar till varandra.”

      Han tittade bort, och hon kunde se hur han skruvade på sig. Blodet rusade till hennes kinder, och plötsligt var det väldigt varmt i rummet.

      Hon beslöt sig för att inte fråga mer. Just nu hade hon inga hungerkänslor, och hon skulle ta det steget när det väl var dags för det. Hon hoppades att han skulle vara vid hennes sida då.

      Och hur som helst, innerst inne hade hon inget större intresse för vare sig drickandet, vampyrer, svärdet eller något annat av det där. Vad hon verkligen ville veta mer om var om honom. Eller, ännu mer, vad han kände för henne. Det var så mycket hon ville fråga honom. Varför riskerade du allt för mig? Var det bara för att finna svärdet? Eller var det något annat? När du väl har hittat ditt svärd, kommer du stanna hos mig? Även om kärleksrelationer med människor är förbjudna, skulle du trotsa det, för min skull?

      Men hon var rädd.

      Så istället sa hon helt enkelt: ”Jag hoppas att vi hittar ditt svärd”.

      Patetiskt, tänkte hon. Kan du verkligen inte bättre? Skall du någonsin få modet att säga vad du egentligen tänker?

      Men energin från honom var alltför intensiv. Det var omöjligt för henne att tänka klart när han var i närheten.

      ”Det gör jag också”, svarade han. ”Det är inget vanligt vapen. Vårt folk har sökt efter det i århundraden. Det sägs att det är det mest utsökta exemplar av turkiskt svärdssmide någonsin, smitt av en metall som kan dräpa alla vampyrer. Med det vapnet är vi oövervinnerliga. Utan det…”

      Han tystnade, uppenbarligen rädd för att högt yttra konsekvenserna.

      Caitlin önskade att Sam var där, att han kunde hjälpa dem hitta deras pappa. Hon sökte igenom ladan ännu en gång men såg inga tecken på att han nyligen varit där. Återigen önskade hon att hon inte tappat sin mobil på vägen. Den hade gjort livet enklare.

      ”Sam brukade alltid komma hit och slagga över”, sa hon. ”Jag var säker på att han skulle vara här. Men jag vet i alla fall att han kom tillbaks hit till stan – jag är helt säker på det. I morgon går vi till skolan så får jag prata med mina vänner. Jag skall ta reda på det.”

      Caleb nickade. ”Du tror att han vet var din far är någonstans?”, frågade han.

      ”Jag… jag vet faktiskt inte”, svarade hon. ”Men jag vet att han vet mycket mer om honom än vad jag gör. Han har alltid försökt hitta honom. Om det finns någon som vet något överhuvudtaget så är det han.”

      Caitlin tänkte på hur det varit och mindes alla gångerna med Sam, hans ständiga letande, när han visade henne nya ledtrådar, och hur han ständigt blev besviken. Alla nätter då han kommit över till hennes rum och satt på sängkanten. Hans behov av att få se deras far hade varit helt överväldigande, som ett levande väsen inom honom. Hon kände samma sak, men inte lika desperat som han. I vissa avseenden hade det värsta varit att se honom besviken hela tiden.

      Caitlin tänkte på deras tilltrasade barndom och på allt de gått miste om, och plötsligt kände hon sig alldeles överväldigad av alla känslor. En tår rann till i ögonvrån och hon torkade snabbt bort den, kände sig förlägen och hoppades att Caleb inte sett.

      Men det hade han. Han tittade upp och såg stadigt på henne.

      Han reste sig långsamt och satte sig ned vid hennes sida. Han var så nära, hon kunde känna energin från honom. Hjärtat började bulta i bröstet.

      Han drog ett försiktigt finger genom hennes hår och drog det bort från hennes ansikte. Sedan förde han det längs med ögonvrån och utefter hennes kind.

      Hon såg mot golvet, rädd för att möta hans ögon. Hon kände hur han granskade henne.

      ”Oroa dig inte”, sa han, med en mörk, mjuk röst som gjorde henne helt lugn. ”Vi skall hitta din far. Vi gör det tillsammans.”

      Men det var inte det hon oroade sig för. Hon oroade sig för honom. Oroade sig för att han skulle lämna henne.

      Om hon vände ansiktet mot honom nu, undrade hon, skulle han kyssa henne då? Hon längtade efter att få känna hans läppar.

      Men hon var rädd att röra sig.

      Det kändes som timmar innan hon äntligen fått modet att vrida på huvudet.

      Men då hade han redan vänt sig bort. Han lutade sig lojt mot höet, med slutna ögon och ett litet leende på läpparna som lystes upp av elden.

      Hon drog sig närmare honom och lutade sig tillbaka, med huvudet bara några centimeter från hans skuldra. De rörde nästan vid varandra.

      Och nästan räckte för henne.

      TVÅ

      Caitlin drog upp dörren till ladan och kisade ut mot en värld täckt av snö. Vitt solsken återkastades från allt. Hon förde handen till ögonen och kände en smärta hon aldrig känt förut: ögonen gjorde fruktansvärt ont.

      Caleb steg ut vid hennes sida samtidigt som han lindade nacke och armar i ett tunt, genomskinligt material som nästan såg ut som plastfolie men tycktes försvinna in i huden när han lagt på det. Hon kunde inte ens se att det var där.

      ”Vad är det där?”

      ”Hudfolie”, sa han, med sänkt blick och lindade folien igen och igen runt armar och axlar. ”Det är tack vare den vi kan vara ute i solsken. Utan den skulle huden fatta eld.” Han såg granskande på henne. ”Du behöver den inte – inte än.”

      ”Hur vet du det?”, frågade hon.

      ”Tro mig”, sa han med ett brett grin. ”Det skulle du veta själv i sådana fall”.

      Han stoppade handen i fickan och drog fram en liten flaska ögondroppar, lutade sig bakåt och droppade i varje öga. Sedan vände han sig och såg på henne.

      Det måste ha varit uppenbart att hon hade ont i ögonen, för han lade försiktigt en hand på hennes panna.

      ”Luta huvudet bakåt”, sa han.

      Hon lutades sig.

      ”Öppna ögonen”, sa han.

      När hon gjorde det sträckte han sig fram med flaskan och klämde ut en droppe i var öga.

      Det stack något vansinnigt i ögonen, och hon slöt dem och lutade sig fram med huvudet.

      ”Aj”, sa hon och gned sig i ögonen. ”Om du är arg på mig av någon anledning så kan du väl säga det istället.”

      Han flinade. ”Förlåt. Det bränner till att börja med, men man vänjer sig. Känsligheten försvinner efter några sekunder.”

      Hon blinkade till och gned sig i ögonen. Till sist såg hon upp och ögonen kändes bra igen. Han hade rätt: all smärta var borta.

      ”De flesta av oss håller oss ändå inne under de ljusa timmarna om vi inte tvingas till annat. Vi är svagare dagtid. Men ibland måste vi.”

      Han såg på henne.

      ”Hans skola”, sa han. ”Ligger den långt härifrån?”

      ”Bara en kort promenad”, sa hon och tog hans arm och ledde honom bort över det snöiga fältet. ”Oakville High. Det var min skola också, fram till för ett par veckor sedan. Någon av mina vänner bara måste veta var han är.”

      *

      Oakville