Drakars Öde . Морган Райс

slog ett ackord i Gareth, en kall kåre rakt igenom honom. Det var precis vad Gareth själv hade undrat. Han undrade om det var ett hot.

      ”Den som kommit till makten genom blod skall styra med blod”, förkunnade Argon, och med de orden vände han ryggen mot honom och började gå.

      ”Vänta!”, ropade Gareth, som inte längre ville att han skulle gå, som behövde få svar. ”Vad menar du med det?”

      Gareth kunde inte annat än tro att Argon haft ett budskap till honom: att hans styre skulle bli kort. Han måste få veta om det var vad han menat.

      Gareth sprang efter honom, men när han närmade sig, mitt framför ögonen på honom, försvann Argon.

      Gareth vände sig, såg sig överallt omkring, men såg ingenting. Allt han hörde var ett ihåligt skratt från någonstans i luften.

      ”Argon!”, skrek Gareth.

      Han snodde runt igen, såg upp mot himlarna, föll på knä och lutade huvudet bakåt. Han skrek gällt:

      ”ARGON!”

      Kapitel sju

      Erec marscherade fram bredvid hertigen, Brandt och ett dussintal män ur hertigens följe, genom Savarias vindlande gator, på väg mot tjänsteflickans hus. Erec hade insisterat på att få träffa henne utan dröjsmål, och hertigen hade beslutat leda vägen i egen person. Och dit hertigen gick följde alla. Erec såg sig om, på det stora och växande följet, och kände sig förlägen. Han insåg att han skulle anlända till den här flickans bostad med mängder av folk i släptåg.

      Sedan Erec först fått syn på henne hade han inte kunnat tänka på annat. Vem var den där flickan? Hon som verkade så ädel, men ändå tjänade vid hertigens hov? Varför hade hon flytt iväg från honom så hastigt? Hur kom det sig att hon, efter alla år som han tillbringat bland kungliga kvinnor, var den enda som fångat hans hjärta?

      Själv kungason, och omgiven av kungligheter hela livet: Erec kände igen den som var kunglig på ett ögonblick – och i ögonblicket han såg henne förstod han att hon var betydligt mer kunglig än den ställning hon tjänade i. Han brann av nyfikenhet att få veta vem hon var, var hon kom från, vad hon gjorde här. Han var tvungen att se henne igen, få klart för sig om det bara var inbillning, eller om han skulle känna samma sak igen.

      ”Mina tjänare säger att hon bor i utkanten av staden”, förklarade hertigen, som pratade där de gick fram. Folk på båda sidor gatan öppnade fönsterluckorna när de gick förbi, häpna över närvaron av hertigen och hans följe på deras enkla gator.

      ”Hon är visst tjänarinna hos en värdshusvärd. Ingen vet något om hennes bakgrund, var hon kommer ifrån. Allt de vet är att hon en dag kom hit till stan och att hon fick tjänst hos den där värdshusvärden. Hennes bakgrund är ett mysterium tycks det.”

      De vände in på ännu en sidogata. Kullerstenen blev allt sämre under deras fötter och de små husen mer slitna och trångbodda. Hertigen harklade sig.

      ”Jag har anställt henne för speciella tillfällen vid hovet. Hon är tystlåten och håller sig för sig själv. Ingen vet särskilt mycket om henne. Erec”, sa hertigen till sist och vände sig mot honom, med ena handen på hans handled, ”är du säker på det här? Den här kvinnan, vem hon än är, är bara en kvinna av folket. Du kan välj vilken kvinna du vill, i hela riket.”

      Erec såg tillbaks på honom, lika intensivt. ”Jag måste få se den där flickan igen. Jag bryr mig inte om vem hon är.”

      Hertigen skakade ogillande på huvudet, och så fortsatte de gå, längs den ena gatan efter den andra, genom smala, vindlande gränder. Den här delen av Savaria blev allt sjaskigare ju längre de gick, med fyllon på gatorna, sopor, kycklingar och vilda hundar som strök omkring. De passerade den ena krogen efter den andra där gästernas skrål hördes ut på gatan. Åtskilliga fyllbultar stapplade runt framför dem, och allt eftersom det mörknade till kvällen lystes gatorna upp av facklor.

      ”Gör väg för hertigen!”, ropade den främste i hans följe, som sprang före och till sist knuffade fyllona ur vägen. Upp och ned längs gatan drog sjaskiga typer åt sidan och glodde häpna när hertigen passerade, med Erec vid sidan.

      Till sist kom de fram till ett litet, enkelt värdshus, vitmenat och med ett sluttande skiffertak. Det såg ut att ha plats för omkring femtio gäster i krogen på bottenvåningen, med några rum för några få ovanför. Ytterdörren hängde på sned, ett fönster krossat, och lyktan över entrén hängde på sniskan, med en låga som flämtade eftersom det fanns för lite vax. Druckna rop hördes genom fönstren där de stannat framför dörren.

      Hur kan en flicka som hon arbeta på ett ställe som detta, undrade Erec när han hörde vrålen och ropen från insidan. Hans hjärta brast när han tänkte på det, på alla förödmjukelser som måste drabba henne på en sådan plats. Det är inte rättvist, tänkte han. Han var fast besluten att rädda henne därifrån.

      ”Varför gå till den värsta sortens ställe för att finna en brud?”, frågade hertigen, vänd mot Erec.

      Brandt vände sig också mot honom.

      ”Sista chansen min vän”, sa Brandt. ”Det finns ett helt slott med kungliga damer som väntar på dig därborta.”

      Men Erec skakade beslutsamt på huvudet.

      ”Öppna dörren”, befallde han.

      En av hertigens män sprang fram och ryckte upp den. Stanken av avslagen öl slog ut i vågor på gatan och fick honom att rygga tillbaka.

      Därinne satt druckna män böjda över baren och längs träbord, med alltför höga rop, skratt och spydigheter och knuffar i sidan på varandra. Det var råa sällar, såg Erec, med för stora magar, orakade hakor och otvättade kläder. Inga krigare.

      Erec tog flera kliv in och sökte henne med blicken. Han kunde knappt föreställa sig att en kvinna som hon arbetade på ett ställe som det här. Han undrade om de kanske kommit till fel plats.

      ”Ursäkta mig, herrn. Jag söker efter en kvinna”, sa Erec till en man som stod intill, lång, bred, orakad och med stor buk.

      ”Men gör du det?”, bölade mannen hånfullt. ”Men se då har du kommit till fel ställe! Det här är ingen bordell. Men det ligger en på andra sidan gatan – och där skall visst kvinnorna vara fina och fylliga!”

      Mannen började skratta, alltför högt, rakt upp i ansiktet på Erec, och flera av hans dryckesbröder stämde in.

      ”Det är inte en bordell jag letar efter”, svarade Erec, inte särskilt road, ”utan en kvinna, en som arbetar här.”

      ”Du måste mena värdshusvärdens tjänsteflicka”, ropade en annan stor karl i en annan del av rummet. ”Hon är förmodligen där bak någonstans och skurar golven. Tyvärr – Jag skulle föredra om hon satt här i knät på mig istället!”

      Karlarna skrek av skratt, helt överväldigade av sina egna skämt, och Erec rodnade vid tanken. Han skämdes å hennes vägnar. Att hon skulle behöva betjäna typer som de här – det var en skam som bara var för mycket.

      ”Och du är?”, hördes en annan röst.

      En man klev fram, bredare än de andra, med ett mörkt skägg, mörka ögon, rynkad panna och breda käkar. Han flankerades av flera andra sjabbiga karlar. Det var mer muskler än fett på honom, och han närmade sig hotfullt, redo att försvara sitt revir.

      ”Har du tänkt dig stjäla tjänsteflickan min?”, fordrade han. ”Ut härifrån bara!”

      Han klev fram för att gripa tag i Erec.

      Men Erec var rikets främste riddare, härdad av år av träning och med reflexer bortom vad mannen ens kunde föreställa sig. I ögonblicket handen nådde fram, satte han sig i rörelse, grep tag i handleden, vred runt mannen med otrolig hastighet, grep honom bak i skjortan och knuffade honom fram genom rummet.

      Den