Drakars Öde . Морган Райс

varsel.

      Det var nu eller aldrig.

      Gareth böjde sig fram, och försökte, för allt han var värd att lyfta svärdet. Han slet av alla krafter, tills hela kroppen skakade.

      Svärdet rörde sig inte. Det var som att försöka rubba jordens fundament.

      Gareth slet ännu hårdare, och hårdare, och hårdare. Till sist så hårt att han stönade högt och skrek.

      Ögonblicket efter kollapsade han.

      Klingan hade inte rörts en centimeter.

      En chockerad flämtning spred sig genom salen när han slog i golvet. Flera rådgivare hade rusat fram för att se hur han mådde, och han sköt dem våldsamt ifrån sig. Skamset kom han på fötter och ställde sig upp.

      Han såg sig förödmjukad omkring på sina undersåtar, för att se hur de nu skulle betrakta honom.

      De hade redan börjat vända om, var redan på väg mot utgångarna. Gareth såg besvikelsen i deras ansikten, såg att det för dem bara varit ännu ett misslyckat spektakel. Nu visste de, var och en av dem, att han inte var deras verklige kung. Han var inte den ödesbestämde, inte den utvalde MacGil. Han var ingenting alls. Bara ännu en prins som kommit på tronen.

      Gareth kände hur han brann av skam. Han hade aldrig känt sig mer ensam än då. Allt han hade föreställt sig ända från barndomen hade varit lögn. En vanföreställning. Han hade trott på sin egen saga.

      Och det hade krossat honom.

      Kapitel sex

      Gareth gick fram och tillbaka i kammaren, och det gick runt i huvudet på honom. Han var som bedövad av misslyckandet med att lyfta svärdet och försökte få klart för sig vad det egentligen innebar. Han kände sig stum. Han kunde knappt tro att han varit så dum att han försökt lyfta det. Ättesvärdet, som ingen MacGil lyckats lyfta på sju generationer. Varför hade han trott att han var bättre än sina förfäder? Varför hade han tagit för givet att han skulle vara annorlunda?

      Han borde ha vetat. Han borde ha varit försiktig, inte överskattat sig själv. Han borde ha nöjt sig med att helt enkelt ha sin fars tron. Varför skulle han nödvändigtvis gå för långt?

      Nu visste alla hans undersåtar att han inte var den utvalde. Nu skulle det påverka hela hans regering. Nu skulle de kanske ha fler skäl att misstänka honom för faderns död? Han såg redan att folk tittade på honom ett nytt sätt, som om han var ett spöke, som om de redan förberedde sig på nästa kungs ankomst.

      Och ännu värre var att Gareth, för första gången i livet, börjat tvivla på sig själv. Hela livet hade han sett sitt öde klart. Han hade varit säker på att det var hans uppgift att ta faderns plats och styra, och att höja svärdet. Självförtroendet hade skakats i grunden. Nu var han inte säker på någonting alls.

      Och allra värst. Han kunde inte få bort den där bilden av faderns ansikte, som dykt upp strax innan han försökt lyfta. Hade det varit hämnden?

      ”Bravo”, hördes en långsam, sarkastisk stämma.

      Gareth snurrade runt, chockad över att någon var där, inne i kammaren. Han kände genast igen rösten. Han hade blivit alltför bekant med den genom åren, och lärt sig att hata den. Det var hans hustrus röst.

      Helena.

      Där stod hon, i bortre hörnet av rummet och såg på honom samtidigt som hon rökte sin opiumpipa. Hon drog in djupt, höll andan, och andades ut långsamt. Hennes ögon var blodsprängda, och han såg att hon rökt för länge.

      ”Vad gör du här?”, frågade han.

      ”Det här är trots allt min brudkammare”, svarade hon. ”Jag gör vad jag vill här. Jag är din hustru. Och din drottning. Glöm inte det. Jag styr det här riket lika mycket som du. Men efter din katastrof idag så är förstås styr ett begrepp som man inte skall för mycket på allvar.”

      Gareth blev eldröd i ansiktet. Helena lyckades alltid slå till så långt under bältet det gick, och när det var minst lämpligt. Han avskydde henne mer än någon annan kvinna han mött. Han kunde knappt begripa att han gått med på att gifta sig med henne.

      ”Jaså det gör du?”, spottade Gareth fram, och klampade fram mot henne, kokande av ilska. ”Då glömmer du att jag är kung, din slampa, och att jag kan kasta dig lika väl som någon annan i riket i fängelse, oavsett om du är min hustru eller inte.”

      Hon skrattade, kort och hånfullt.

      ”Och sen då?”, bet hon ifrån. ”Så att dina nya undersåtar får börja grunna över din sexuella läggning? Nej, jag tvivlar starkt på det. Inte i Gareths ränksmidande universum. Inte i huvudet på den man som mest av allt bryr sig om vad man tänker om honom.”

      Gareth stannade framför henne. Han insåg att hon såg rakt igenom honom, vilket retade honom på djupet. Han insåg vad hon hotade med och att det var meningslöst att gräla med henne. Så han blev stående, tyst och väntande och med knutna nävar.

      ”Vad är det du vill egentligen?”, sa han långsamt och försökte hålla kontrollen, för att undvika att göra något överilat. ”Du kommer inte på besök utan att vilja ha någonting.”

      Hon skrattade torrt och retfullt.

      ”Jag tar vad jag vill ha. Jag har inte kommit för att be om något. Utan för att berätta något för dig: hela riket har just sett dig misslyckas med att lyft svärdet. Vad innebär det för oss?”

      ”Vad menar du med oss?”, frågade han och undrade vad hon egentligen var ute efter.

      ”Ditt folk vet nu vad jag alltid har vetat: att du är ett misslyckande. Att du inte är den utvalde. Gratulerar. Nu är det åtminstone officiellt.

      Han blängde tillbaks.

      ”Min far lyckades inte lyfta svärdet. Det hindrade inte honom från att styra effektivt som kung.”

      ”Men det påverkade hans styre”, snäste hon. ”Varje ögonblick av det.”

      ”Om du nu är så missnöjd med mina tillkortakommanden”, sa Gareth rasande, ”så kan du väl ge dig av härifrån? Lämna mig! Lämna vår fars till äktenskap. Jag är kung nu. Jag behöver dig inte längre.”

      ”Jag är glad att du tog upp just det”, sa hon, ”för det är precis därför jag kommit hit. Jag vill att du avslutar vårt äktenskap officiellt. Jag vill skiljas. Det finns en man jag älskar. En riktig man. En av dina riddare faktiskt. En krigare. Vi älskar varandra, sann kärlek. Olikt allt jag upplevt tidigare. Skilj dig från mig, så att jag kan sluta hålla den här affären hemlig. Jag vill att alla skall känna till vår kärlek. Och jag vill vara gift med honom.”

      Gareth stirrade på henne, chockad. Han kände sig urholkad, som om en dolk just stötts i bröstet. Varför hade Helena varit tvungen att berätta? Varför just nu av alla tillfällen? Det var mer än han kunde ta. Det kändes som om världen sparkade på honom när han redan låg ned.

      Gareth förvånades, mot sin vilja, av insikten att han faktiskt hade några känslor för Helena, för när han hörde orden om skilsmässa så gjorde det något med honom. Han blev upprörd. Motvilligt insåg han att han inte ville skiljas från henne. Om det kommit från honom hade det varit en sak. Men från henne, det var något helt annat. Han ville inte ge henne vad hon ville, och inte så lätt.

      Och mest av allt undrade han hur en skilsmässa skulle påverka hans regering. En frånskild kung, det skulle väcka för många frågor. Och motvilligt insåg han att ha var svartsjuk på den där riddaren. Och han sårades av att hon kastade det där med bristande manlighet i ansiktet på honom. Han ville hämnas. På dem båda.

      ”Det blir det ingenting av”, snäste han. ”Du är bunden till mig. Fast som min fru för evigt. Jag tänker aldrig låta dig gå. Och om jag någonsin får tag på den där riddaren du vänstrar med skall jag se till att han torteras och avrättas.”

      Helena