Drakars Öde . Морган Райс

på Alistair med bultande hjärta, och hon fortsatte att blicka ned i golvet. Han såg att hon rodnade.

      ”Samtycker ni, min fru?”, frågade han.

      Det blev tyst i rummet.

      ”Min herre”, sa hon försiktigt. ”Ni vet ingenting om vem jag är, var jag kommer ifrån, eller varför jag är här. Och jag är rädd för att det är saker jag inte kan berätta för er.”

      Erec såg på henne, förbluffad.

      ”Varför kan ni inte berätta?”

      ”Jag har inte berättat för någon sedan jag först kom hit. Jag svor en ed.”

      ”Men varför?”, fortsatte han, otroligt nyfiken.

      Men Alistair förblev tyst, med huvudet böjt mot marken.

      ”Det är sant”, inflikade en av tjänstekvinnorna. ”Hon där har aldrig berättat vem hon är. Eller vad hon gör här. Vi har försökt i åratal.”

      Erec var djupt förbryllad – men det ökade bara mystiken kring henne.

      ”Om jag inte får veta vem ni är, då skall jag inte det”, sa Erec. ”Jag respekterar er ed. Men det ändrar inte vad jag känner för er. Min fru, vem ni än är, om jag vinner denna tornering så väljer jag er som mitt pris. Er bland alla kvinnor i riket. Jag frågar igen: samtycker ni?”

      Alistair fortsatte att stirra ned i golvet, och Erec såg att tårar nu rullade nedför kinderna på henne.

      Plötsligt vände hon om och flydde från rummet, sprang ut och stängde dörren efter sig.

      Erec blev stående tillsammans med de andra i en bedövande tystnad. Han visste inte hur han skulle förstå hennes svar.

      ”Som sagt, du slösar din tid, och min”, sa värdshusvärden. ”Hon sa nej. Så då kan du gå.”

      Erec blängde tillbaka på honom.

      ”Hon sa inte nej”, sköt Brandt in. ”Hon svarade inte alls.”

      ”Hon har all rätt att ta sin tid”, sa Erec till hennes försvar. ”Det är trots allt en hel del att tänka på. Hon känner inte mig heller.”

      Erec blev stående och överlade vad han skulle göra.

      ”Jag blir kvar här i natt”, meddelade han till sist. ”Du skall ge mig ett rum, i samma korridor som hennes. I morgon, innan torneringen börjar, skall jag fråga henne igen. Om hon samtycker, och jag vinner, då skall hon bli min brud. Om det blir så, då köper jag loss henne från tjänsten hos dig, och då lämnar hon den här platsen med mig.”

      Det var uppenbart att värdshusvärden inte önskade ha Erec kvar under sitt tak, men han vågade inte säga något, utan vände om, stormade ut ur rummet och slog igen dörren bakom sig.

      ”Är du säker på att du vill bli kvar här?”, frågade hertigen. ”Kom tillbaks till slottet med oss andra.”

      Erec nickade allvarsamt till svar.

      ”Jag har aldrig varit så säker.”

      Kapitel åtta

      Thor störtdök genom luften, med huvudet först ned i Eldhavets skummande vågor. Han föll i och sjönk ned under ytan, och chockades av det faktum att vattnet var hett.

      Han öppnade ögonen ett ögonblick under ytan – och önskade genast att han låtit bli. Där skymtade alla slags märkliga och fula havskreatur, stora som små och med underliga, groteska huvuden. Havet var fullt av liv. Han bad att de inte skulle anfalla innan han nått fram till säkerheten i roddbåten.

      Han kom upp med en flämtning till ytan och såg sig genast omkring efter pojken som höll på att drunkna. Det var i sista stund: pojken fäktade med armarna och höll på att sjunka, och säkert skulle han drunkna inom bara sekunder.

      Thor sträckte ut armarna och grep tag i pojken bakifrån runt axlarna och började simma, samtidigt som han försökte hålla båda deras huvuden över vattnet. Thor hörde ett gnyende och ett gläfsande och vände sig och chockades av synen av Krohn. Han måste ha hoppat efter. Leoparden paddlade på bredvid honom, upp intill honom och gnällde. Det kändes fruktansvärt att se Krohn i fara – men han hade händerna fulla och det fanns inget att göra.

      Thor försökte att inte se sig för mycket omkring i vattnet, som hävde sig rött, med märkliga vidunder som dök upp och ned överallt. En ful best, purpurfärgad, med fyra armar och två huvuden, dök upp intill och väste mot honom, och sedan dök igen, fick honom att rygga tillbaka.

      Thor vände sig och såg roddbåten, kanske tjugo meter bort, och han simmade av alla krafter mot den, med en arm och båda ben och pojken i släptåg. Han fäktade och skrek och kämpade emot, och Thor blev rädd att pojken skulle dra honom med sig i djupen.

      ”Håll dig lugn!”, skrek han kärvt och hoppades att pojken hörde.

      Till sist gjorde han det. Thor var lättad, för ögonblicket – tills han hörde ett plask och vände huvudet åt andra hållet: alldeles intill dök ett annat odjur upp, litet och med ett gult huvud och fyra tentakler. Huvudet var fyrkantigt, och väste och ryckte när den simmade närmare. Den såg ut som en huggorm fast havslevande, förutom den kantiga formen på huvudet. Thor stålsatte sig när den kom närmare, förberedde sig på att bli biten – men så, plötsligt, öppnade den gapet på vid gavel och spottade vatten på honom. Thor blinkade, försökte spola bort det ur ögonen.

      Odjuret simmade runt, runt dem i cirklar, och Thor kämpade ännu hårdare, med snabbare simtag för att komma undan.

      Det gick framåt, han kom närmare båten. Men plötsligt dök ett annat vidunder upp på hans andra sida. Det var långt, smalt och orange, med två klor intill gapet och mängder av små ben. Och det hade också en lång svans som den piskade omkring. Det såg ut som en hummer som ställt sig på bakbenen, och sprintade fram på vattenytan som en skräddare, allt närmare Thor med ett surrande läte, och så vände sidan år honom och piskade till med stjärten. Den träffade Thors arm och han skrek ut av smärtan från stinget.

      Odjuret surrade fram och tillbaka och piskade om och om igen. Thor önskade att han kunnat dra sitt svärd till anfall – men han hade bara en hand fri, och den behövde han för att simma.

      Krohn, som simmade bredvid, vände om och fräste mot odjuret. Det var ett hårresande läte, och odjuret skrämdes och vek undan, ned under vågorna, när Krohn helt orädd kom simmande. Thor drog en suck av lättnad – tills odjuret dök upp igen på andra sidan, och snärtade till igen. Krohn vände om och jagade efter med smällande med käftar, men utan att träffa.

      Thor simmade för livet. Det enda sättet att rädda sig ur eländet var att ta sig upp ur havet. Efter vad som kändes som en evighet, och efter att ha simmat snabbare än någonsin förr, kom han fram till roddbåten som låg där och krängde våldsamt i vågorna.

      När han kom dit var två medlemmar av Legionen redan där för att hjälpa honom. De var äldre pojkar som aldrig sa ett ord till Thor och hans kamrater, men nu lutade de sig fram och sträckte honom sina händer.

      Thor hjälpte först pojken, höll runt honom och lyfte honom upp mot båten. De äldre pojkarna grep honom om armarna och drog upp honom. Sedan vände sig Thor och grep Krohn runt magen och slängde honom upp ur vattnet i båten. Krohn krafsade högljutt med alla fyra när han halkade runt i den skakande, dyngsura båten. Han kanade längs det blöta skrovet, men fick sedan fäste och sprang genast tillbaks till kanten för att titta efter Thor. Han blev stående där och såg ned i vattnet och gnällde.

      Thor sträckte sig upp och greppade en av pojkarnas händer, och han skulle just till att häva sig upp när han kände något starkt och muskulöst slingra sig runt fotleden och låret. Han vände sig, och hjärtat frös när han såg en limegrön, bläckfiskliknande varelse som snott en tentakel runt hans ben.

      Thor skrek av smärta när den tryckte in sina gaddar.

      Han insåg att om han inte gjorde något snabbt