Drakars Öde . Морган Райс

tvungen att få veta med säkerhet vem som mördat hennes far. Och om det var Gareth så kunde hon inte fly innan han ställts inför rätta. Hon visste att hennes fars ande inte skulle få frid innan den som mördat honom tagits till fånga. Rättvisa hade varit hans stridsrop i hela livet, och han, av alla människor, förtjänade att få det efter sin död.

      Gwen tänkte igen på sitt och Godfreys möte med Steffen. Hon var säker på att Steffen dolde något och undrade vad det var. En del av henne kände att han skulle öppna sig med tiden. Men tänk om han inte skulle det? Hon kände ett trängande behov att finna sin fars mördare – men visste inte var annars hon skulle leta.

      Gwendolyn reste sig till sist från sin plats i vattnet, klättrade naken upp på torra land, skakande i morgonluften gömd bakom ett träd, och sträckte sig för att ta handduken från en gren som hon brukade.

      Men när hon gjorde det chockades hon av insikten att handduken inte var där. Hon blev stående, naken och blöt och kunde inte begripa det. Hon var säker på att hon hängt den där, som alla gånger tidigare.

      Hon stod där, förbluffad och skälvde och försökte förstå vad som hänt, och plötsligt kände hon att något rörde sig bakom henne. Det hände så fort – som i ett töcken – och ett ögonblick senare hoppade hjärtat över ett slag när hon insåg att det stod en man där bakom henne.

      Det gick otroligt fort. På någon sekund var mannen – klädd i svart kappa och huva precis som i drömmen – intill henne. Han grep henne bakifrån, drog upp en benig hand över hennes mun och höll den hårt för att tysta hennes skrik. Han grep tag med den andra handen om midjan på henne, tvingade henne intill sig och slet upp henne från marken.

      Hon sparkade i luften och försökte skrika, tills han satte ned henne igen, fortfarande i ett hårt grepp. Hon försökte bryta sig fri, men han var för stark. Han drog bak en arm, och Gwen såg att han höll en dolk med ett rött fäste – dolken från drömmen. Det hade varit en varning.

      Hon kände trycket från klingan mot halsen, och han höll den så nära att den skulle skära vid minsta rörelse. Tårar strömmade nedför kinderna och hon kämpade för att andas. Hon var så arg på sig själv. Hon hade varit så dum. Hon borde ha varit försiktigare.

      ”Känner du igen mitt ansikte?”, frågade han.

      Han lutade sig fram så att hon kände hans heta, avskyvärda andedräkt mot kinden och såg hans profil. Hennes hjärta stannade till – det var ansiktet från drömmen, mannen med ärret, utan öga.

      ”Ja”, svarade hon, med skälvande röst.

      Det var ett ansikte som hon var alltför bekant med. Hon visste inte vad han hette, men väl att han var en skuldindrivare. En sjaskig typ, en av flera som hängt runt Gareth ända sedan han var barn. Han var en av Gareths lakejer. Gareth skickade honom till dem han ville skrämma – eller tortera, eller mörda.

      ”Du är min brors hund”, väste hon stridslystet åt honom.

      Han log ett leende som avslöjade ett gap av försvunna tänder.

      ”Jag är hans budbärare”, sa han. ”Och det här meddelandet kommer med ett särskilt trick, för att se till att du kommer ihåg det. Hans meddelande är att du skall sluta upp med att ställa så många frågor. Och du kommer att minnas det väl, för när jag är färdig med dig kommer du ha ett ärr i det där söta ansiktet, till påminnelse för resten av livet.”

      Han frustade, höjde kniven igen och lyfte den mot hennes ansikte.

      ”NEJ!”, skrek Gwen.

      Hon stålsatte sig inför hugget som skulle förändra hennes liv.

      Men när klingan närmade sig hände något. Plötsligt skriade en fågel som dök ned från skyn, rakt mot mannen. Hon såg upp och kände i sista sekund igen den:

      Estopheles.

      Hon svepte ned, med utsträckta klor som rev i mannens ansikte, precis i ögonblicket han skulle till att hugga med dolken.

      Klingan hade just börjat skära in hennes kind med ett styng av smärta, när den plötslig ändrade riktning. Mannen ylade, tappade dolken och satte händerna mot ansiktet. Gwen såg ett vitt ljus blänka till i himlen – solen mellan grenarna – och visste när Estopheles flög iväg, hon visste det, att hennes far var den som skickat falken.

      Hon slösade ingen tid. Gwen snurrade runt, lutade sig bakåt och sparkade till – precis som hennes lärare visat – hårt i mannens solarplexus, perfekt träffsäker med den bara foten. Efter den nära bekantskapen med kraften i hennes ben böjde han sig fram. Hon hade lärt sig sedan barnsben, om och om igen, att hon inte behövde vara stark för att försvara sig mot en angripare. Hon behövde bara använda sina starkaste muskler – låren. Och sikta ordentligt.

      Mannen blev stående framåtböjd, och hon klev fram, grep tag med händerna i håret på honom och drog upp knät – återigen med perfekt precision – och träffade rakt över näsbenet.

      Hon hörde ett tillfredställande krasande och kände hans varma blod strömma ut och fläcka hennes ben, och hon visste att hon brutit näsan på honom när han föll ihop på marken.

      Hon visste att hon borde avsluta det för gott, ta dolken och sticka den i hans hjärta.

      Men hon blev stående där naken, och instinkten sa henne att klä sig och komma därifrån istället. Hon ville inte ha hans blod på sina händer, hur mycket han än förtjänade det.

      Så hon böjde sig ned istället, tog upp dolken och slängde den i floden, och kastade på sig kläderna. Hon var beredd att fly därifrån. Men innan hon gjorde det vände hon sig om, tog sats, och sparkade honom så hårt hon kunde i skrevet.

      Han skrek av smärtan och rullade ihop sig till en boll, som ett sårat djur.

      Inombords skakade hon, medveten om hur nära hon varit att dödas, eller åtminstone lemlästas. Hon kände såret svida på kinden och insåg att hon förmodligen skull få någon form av ärr, fastän ett litet. Hon kände sig helt chockskadad. Men hon lät honom inte se det. För på samma gång kände hon också en ny styrka välla upp inombords. Hennes fars styrka, från sju generationer kungar av huset MacGil. Och för första gången insåg hon att hon också var stark. Lika stark som sina bröder. Lika stark som någon av dem.

      Innan hon vände sig bort böjde hon sig fram så att han kunde höra henne mellan sina gnyenden.

      ”Kom i närheten av mig igen”, morrade hon åt mannen, ”och jag dödar dig med mina bara händer.”

      Kapitel tio

      Thor kände hur han sögs ned under vattnet och visste att han inom bara några sekunder skulle dras mot djupen och drunkna – om han inte först blev uppäten levande. Han bad av alla krafter.

      Snälla, låt mig inte dö nu. Inte här. Inte på den här platsen. Inte av det här odjuret.

      Han försökte frammana sina krafter, vilka de nu var. Han försökte för allt han var värd att med viljan få den där kraften att strömma genom honom och hjälpa honom att besegra den här varelsen. Han slöt ögonen och önskade att det skulle fungera.

      Men inget kom när försökte. Inget hände. Han var bara en pojke, lika maktlös som alla andra. Var fanns krafterna när han behövde dem som mest? Fanns de överhuvudtaget? Eller hade han bara haft tur alla de där andra gångerna?

      Han började tappa medvetandet och mängder av bilder blixtrade förbi i hans inre. Han såg kung MacGil, tydligt som om han var där och vakade över honom. Han såg Argon. Och så såg han Gwendolyn. Det var det sista av dessa ansikten som gav honom skäl att leva.

      Plötsligt hörde Thor ett plask bakom sig, och så hörde han varelsens skri. Han snodde runt, just som han gled under ytan, bara för att se Reece där i vattnet bredvid honom. Hans svärd var draget och han höll monstrets avhuggna huvud i handen. Fastän det huggits från kroppen så fortsatte det att skrika, samtidigt som gult blod vällde fram.

      Thor