Drakars Öde . Морган Райс

där de fortsatte storma fram, över MacGils bästa marker, genom den gula majsen som nådde till hästens flanker och fram mot bygrinden. Dagen var som en tavla, nästan för vacker för all förödelse de skulle till att sprida.

      De galopperade genom den oskyddade grinden till byn, som så aningslöst förlagts så långt ut i Ringens utmarker, så nära Högländerna. De borde ha vetat bättre, tänkte McCloud, samtidigt som han med yxan högg ned träskylten med namnet på platsen. Snart skulle han döpa om den.

      Hans män nådde fram, och överallt hördes plötsligt skrik, av kvinnor, barn, gamlingar, och vem som än hade oturen att befinna sig hemma på denna gudsförgätna plats. Där var kanske ett hundratal olyckliga själar, och McCloud var fast besluten att de alla skulle få betala. Han lyfte yxan högt över huvudet och siktade in sig på en av kvinnorna, en som sprang för livet, med ryggen mot honom, i ett försök att ta sig till tryggheten i hemmet. Det skulle det inte bli något av.

      Yxan slog ned på baksidan av vaden och hon föll med ett skri, precis som McCloud planerat. Han hade inte önskat döda: bara skadskjuta. Trots allt ville han ju ha henne vid liv för alla nöjen han tänkt sig med henne efteråt. Han hade valt väl: en kvinna med långt, vilt blont hår och smala höfter, knappast mer än arton. Hon skulle bli hans. Och när han var färdig, då skulle han kanske ta livet av henne. Eller inte. Kanske skulle han behålla henne som slav.

      Han vrålade av ren lycka när han red ikapp henne och kastade sig av hästen mitt i steget, landade på henne och slog henne till marken. Han rullade runt med henne i gruset, kände stötarna mot marken, och log och njöt av känslan av att leva livet.

      Äntligen fanns det någon mening med livet igen.

      Kapitel två

      Kendrick stod mitt i stormens öga, i vapensalen, omgiven av mängder av vapenbröder som alla var härdade medlemmar av Silvergardet. Han såg stilla tillbaks på Darloc, befälhavaren i den kungliga vakten som skickats på det olycksaliga uppdraget. Vad hade Darloc tänkt sig egentligen? Trodde han verkligen att han kunde marschera in här, rakt in i vapensalen för att arrestera Kendrick, den mest älskade av hela kungafamiljen – och mitt framför ögonen på hans vapenbröder? Trodde han verkligen att de bara skulle stå och se på och låta det ske?

      Han hade grovt underskattat Silvergardets lojalitet till Kendrick. Även om Darloc haft giltiga anklagelser för en arrest – och de här var det definitivt inte – tvivlade Kendrick stort på att hans kamrater skulle tillåta att han släpades bort. De var lojala, på liv och död. Det var vad man trodde på i Silvergardet. Han skulle ha reagerat på samma sätt om någon av hans vapenbröder hotades. Trots allt, alla hade de tränat tillsamman och kämpat tillsammans, med liven som insats.

      Kendrick kände hur spänningen hängde tung i tystnaden i rummet. Silvergardet hade vapnen dragna mot den handfull av vakter som stod där och trampade, alltmer osäkert för var minut. De måste ha förstått att det skulle bli rena slakten om någon av dem försökte sig på något med svärdet – och klokt nog så lät de bli. De stod kvar och väntade på order från befälet, Darloc.

      Darloc svalde hårt och såg nervös ut. Han insåg att läget var hopplöst.

      ”Det verkar som att du tog med för få män”, svarade Kendrick lugnt och med ett leende. ”En handfull män ur kungsvakten mot hundra ur Silvergardet. Ett hopplöst fall.”

      Darloc rodnade, och var samtidigt väldigt blek. Han harklade sig.

      ”Min herre, vi tjänar alla samma rike. Jag har ingen önskan att strida mot er. Ni har rätt: det här är en strid vi inte kan vinna. Om ni så befaller, så ger vi oss av och tillbaks till kungen.

      ”Men ni förstår att Gareth bara kommer skicka fler män efter er. Andra män. Och ni vet vart det hela slutar. Ni kanske dödar dem alla – men vill ni verkligen ha era vapenbröders blod på era händer? Vill ni verkligen tända gnistan till ett inbördeskrig? Era män skulle våga livet för er, ta död på vem som helst. Men är det verkligen rätt mot dem?”

      Kendrick såg på honom och tänkte igenom alltsammans. Darloc hade en poäng. Han ville inte att några av hans män skulle såras, inte för hans skull. Han kände ett överväldigande behov av att skydda dem från allt dödande, oavsett vad det till sist betydde för honom själv. Och oavsett allt avskyvärt som man kunde säga om hans bror, Gareth, oavsett hur uselt han regerade, så ville Kendrick inte ha ett inbördeskrig – i alla fall inte för sin egen skull. Det fanns andra sätt. Han hade lärt sig att direkt konfrontation inte alltid var det mest verksamma.

      Kendrick sträckte fram handen och sänkte långsamt sin väns, Atmes, svärd. Han vände sig och såg mot de andra i Silvergardet. Han överväldigades av tacksamhet över att de ställt upp till hans försvar.

      ”Kamrater av Silvergardet”, utropade han. ”Jag är djupt rörd över att ni kommit till mitt försvar, och jag kan lova att det inte är förgäves. Ni känner mig, och vet att jag inte haft något med min fars, vår förre kungs, död att göra. Och när jag finner den verklige mördaren, som jag redan anar vem det är från den här ordern att arrestera mig, då blir jag den förste att ta hämnd. Jag är falskt anklagad. Men trots det önskar jag inte bli den som startar ett inbördeskrig. Så jag ber er, sänk era vapen. Jag tänker låta dem ta mig utan strid, för en man inom Ringens rike skall inte strida med en annan. Om det ännu finns någon rättvisa, då kommer sanningen också fram – och då är jag snart bland er igen.”

      Männen ur Silvergardet sänkte långsamt och motvilligt sina vapen, samtidigt som Kendrick vände sig mot Darloc. Kendrick klev fram och gick med Darloc mot dörren, omgiven av kungsvakter. Han gick stolt och rakryggad i mitten. Darloc försökte inte sätta bojor på honom – utav respekt, eller rädsla, eller för att han visste att Kendrick var oskyldig. Kendrick skulle själv gå till sitt fängelse. Men han skulle inte ge upp så lätt. På något sätt skulle han rentvå sitt namn, befria sig från fängelsehålan – och dräpa sin fars mördare. Även om det var hans egen bror.

      Kapitel tre

      Gwendolyn stod långt ned i djupen av slottet, med sin bror Godfrey vid sidan, och såg stint på Steffen, som stod där och skruvade på sig och vred sina händer. Han var en underlig figur – inte bara för att han var missbildad och puckelryggig, utan för han tycktes fylld av en rastlös, nervös energi. Ögonen slutade aldrig röra på sig och händerna grep om varandra, som om han plågades av skuldkänslor. Han vaggade fram och åter, från den ena foten till den andra, och hummade med en djup röst för sig själv. Alla år här nere, tänkte Gwen, alla år i isolering, hade gjort honom till en märklig individ.

      Hon väntade på att han skulle öppna sig, berätta vad som hänt hennes far. Men sekunderna blev till minuter och svetten flöt allt ymnigare i Steffens panna och han vaggade snabbare och snabbare, men inget kom. Den djupa, tunga tystnaden fortsatte, avbruten då och då bara av hans hummande läten.

      Gwen började själv svettas där nere, bland eldstäderna som sprakade alltför nära en sommardag som den här. Hon ville få det här avslutat, gå därifrån – och aldrig mer komma tillbaks. Hon granskade Steffen, försökte läsa av hans ansiktsuttryck, förstå vad som pågick i hans inre. Han hade lovat att berätta något för dem, men nu hade han tystnat. När hon såg på honom förstod hon att han börjat ångra sig. Uppenbarligen var han rädd. Han hade något att dölja.

      Till sist harklade sig Steffen.

      ”Någonting föll ned från schaktet den där natten, det erkänner jag”, började han, med blicken någonstans på golvet, utan att se dem i ögonen. ”Men jag är inte säker på vad det var. Det var av metall. Vi bar ut latrinkitteln på natten, och jag hörde hur något föll i floden. Något som var annorlunda. Alltså”, sa han, och harklade sig igen, ”vad det än var så spolades det bort av floden.”

      ”Är du helt säker?”, sa Godfrey uppfordrande.

      Steffen nickade ivrigt.

      Gwen och Godfrey utväxlade blickar.

      ”Fick