Himmel Av Magi . Морган Райс

nära deras ansikten nuddade nästan varandra.

      Till Reeces förvåning, rusade inte Conven mot Centra; istället fortsatte han att springa upp för den lilla kullen, och Reece blev förskräckt när han såg vad han gjorde. Conven verkade självmordsbenägen. Han skar sin väg genom gruppen av fawsar som omringade ledaren, och satt högt uppe på sin plattform och tittade ut över striden.

      Conven dödade dem från höger till vänster. De hade inte förväntat sig det, och allt hände så snabbt för att de skulle hinna reagera. Reece insåg att Conven siktade på ledaren.

      Conven kom närmare, hoppade upp i luften, höjde sitt svärd, och när ledaren insåg och försökte fly, så högg Conven den i hjärtat. Ledaren skrek, och plötsligt hördes en kör av tiotusentals skrik, från alla fawsarna, som om de själva blev dödade. Det var som om de alla delade samma system, och Conven hade förstört det.

      ”Du skulle inte ha gjort det där,” sa Reece till Conven när han återvände till hans sida. ”Nu har du startat ett krig.”

      Reece såg på med skräck, hur den lilla kullen exploderade, och ut ur den kom tusentals av fawsar, som vällde ut, som myror. Reece insåg att Conven hade dödat deras kung, och han hade skapat ilska hos alla. Marken skakade av deras fotsteg, när de alla klapprade sina tänder och rusade rakt mot Reece, Conven och Centra.

      ”RÖR PÅ ER!” skrek Reece.

      Reece knuffade Centra, som stod i chock, och alla vände sig om och sprang mot de andra, och slog sin väg tillbaka upp för den leriga backen.

      Reece kände hur en faw hoppade upp på hans rygg och fick honom att trilla. Den drog honom i hans anklar, ner för backen, och sänkte sina tänder mot hans nacke.

      En pil seglade förbi Reeces huvud och det kom ett ljud från en pil som flög in i kött och Reece tittade upp för att se O´Connor på kullen, som höll i sin pilbåge.

      Reece reste sig upp igen, och Centra hjälpte honom upp medan Conven skyddade dem, och slogs tillbaka mot fawsarna. Till slut hade de alla kommit för resten av backen och nått fram till de andra.

      ”Glad att ha dig tillbaka!” ropade Elden och rusade fram och dödade flera fawsar med sin yxa.

      Reece pausade vid toppen, kikade ut i dimman och undrade åt vilken håll de skulle gå. Vägen gick åt två olika håll och han tänkte gå höger.

      Men Centra rusade plötsligt förbi honom och stack åt vänster.

      ”Följ mig!” ropade Centra medan han sprang. ”Det är den enda vägen!”

      När tusentals fawsar började klättra upp för backen, vände sig Reece och de andra om och sprang, följde Centra, halkande ner för andra sidan av kullen, medan marken fortsatte att skaka.

      De följde Centra, och Reece var mer tacksam än någonsin över att han hade räddat hans liv.

      ”Vi behöver ta oss till Kanjonen!” ropade Reece, som inte var säker på åt vilket håll hans sprang. De rusade sin väg genom de tjocka, krokiga träden, och kämpade med att följa efter Centra när han skickligt navigerade sin väg på den leriga stigen, som var full av rötter.

      ”Det finns endast ett sätt att göra sig av med de bestarna!” ropade Centra till dem. ”Följ mig!”

      De följde Centra nära medan han sprang, de snubblade över rötter, rev sig på grenar, och Reece kämpade med att se genom den tjocka dimman. Han snubblade mer än en gång på det ojämna underlaget.

      De sprang tills deras lungor gjorde värkte, och det hemska skriket från varelserna bakom dem, närmade sig. Elden och O´Connor hjälpte Krog som saktade ner dem. Han hoppades och bad att Centra visste var han skulle; han kunde se väggen på Kanjonen härifrån. Plötsligt stannade Centra, och sträckte ut sin hand och slog till Reece på bröstet, och stoppade honom.

      Reece tittade ner och såg sina fötter vid ett brant stup, ner i en rasande flod nedanför.

      ”Vatten” förklarade Centra, och kippade efter andan.

      ”De är rädda för att korsa vatten.”

      De andra stannade bredvid dem, och stirrade ner i de rytande strömmarna, samtidigt som de alla försökte att samla sig.

      ”Det är din enda chans,” sa Centra. ”Korsa floden och ni kan komma undan en stund, och tjäna lite tid.”

      ”Men hur?” frågade Reece som stirrade ner på det skummande, gröna vattnet.

      ”Den strömmen skulle döda oss!” sa Elden.

      Centra flinade.

      ”Det är det minst av dina problem,” svarade han. ”Vattnet är fyllt med forener, det dödligaste djuret på planeten. Trilla i, och de kommer slita er itu.”

      Reece tittade ner i vattnet och undrade.

      ”Då kan vi alltså inte simma,” sa O´Connor. ”Och jag ser ingen båt.”

      Reece tittade över sin axel, och hörde ljudet av fawsar närma sig.

      ”Detta är din enda chans,” sa Centra och sträckte sig bak och drog fram en lång ranka som satt fast i ett träd, och dess grenar hängde över floden.

      ”Vi måste svinga oss över,” sa han. ”Halka inte. Och trilla inte för tidigt. Skicka tillbaka den när du är klar.”

      Reece tittade ner på det forsande vattnet, och när han gjorde det, såg han en hemsk, gul liten varelse som hoppade, som en solfisk, bara käkar, som klapprade och gjorde konstiga ljud. Det fanns flockar av dem och alla såg ut som om de väntade på nästa måltid.

      Reece tittade tillbaka över sin axel, och såg armén av fawsar i horisonten som närmade sig.

      De hade inget val.

      ”Du kan gå först,” sa Centra till Reece.

      Reece skakade på huvudet.

      ”Jag kommer att gå sist,” svarade han. ”Ifall alla inte klarar sig i tid. Du går först. Du tog oss hit.”

      Centra nickade.

      ”Du behöver inte fråga mig två gånger,” sa han med ett leende, när han nervöst tittade på hur fawsarna närmade sig. Centra tog tag i rankan och med ett skrik hoppade han, och svingade sig över vattnet när han hängde i rankan, och lyfte sina fötter från vattnet, och från de klapprande varelserna. Till slut landade han på andra sidan.

      Han klarade det.

      Centra stod där och log. Han tog tag i rankan och svingade, och skickade tillbaka den över floden.

      Elden sträckte sig ut och tog tag i den, och gav den till Indra.

      ”Damerna först,” sa han.

      Hon grimaserade.

      ”Jag behöver inte pjoskas med,” sa hon. ”Du är stor, du kanske tar sönder rankan. Gå du först, och få det gjort. Ramla inte i, då kanske kvinnan behöva rädda dig.”

      Elden grimaserade, inte nöjd, och tog tag i rankan.

      ”Jag försökte bara att hjälpa till,” sa han.

      Elden hoppade med ett skrik, seglade genom luften, och landade på andra sidan tillsammans med Centra.

      Han skickade tillbaka rankan, och O´Connor var näst, sedan Serna, sedan Indra, och sen Conven.

      De som var kvar var Reece och Krog.

      ”Jag antar att det bara är vi två nu,” sa Krog till Reece. ”Gå. Rädda dig själv,” sa Krog och tittade nervöst över sin axel. ”Fawsarna är för nära. Det finns inte tid för oss båda att klara det.”

      Reece skakade på huvudet.

      ”Ingen man lämnas,” sa han. ”Om du inte går så gör jag inte det.”

      Båda stod där envist, Krog verkade bli mer och mer nervös. Krog skakade på huvudet.

      ”Du