Himmel Av Magi . Морган Райс

mot honom, så tvingade han sig själv att andas sakta och djupt, för att kontrollera sina känslor. Thor var tvungen att hålla sig klar i huvudet, för att fokusera när han slogs mot denna man, på samma sätt som vilken annan armé eller fiende. Han var tvungen att berätta för sig själv att han inte mötte sin far, utan sin värsta fiende. Mannen som hade skadat Gwendolyn; mannen som hade skadat alla hans landsmän; mannen som hade hjärntvättat honom. Mannen som förtjänade att dö.

      Nu när Rafi var död, hade Argon kontroll igen, och när alla odöda var tillbaka under jorden, så fanns det inget mer som skulle försena den slutliga konfrontationen, Andronicus som stod mot Thorgrin. Det var striden som skulle bestämma ödet i detta krig. Thor skulle inte låta honom komma undan, inte denna gång, och Andronicus, som inte hade något val, verkade till slut vilja möta sin son.

      ”Thornicus, du är min son,” sa Andronicus, med sin låga vibrerande röst. ”Jag vill verkligen inte skada dig.”

      ”Men jag vill skada dig,” svara Thor, som vägrade att gå med på hans spel.

      ”Thornicus, min son,” upprepade Andronicus, när Thor tog ett steg närmare, ”jag vill inte döda dig. Lägg ner ditt vapen och gå med mig. Gå med mig som innan. Du är min son. Du är inte deras son. Du har min blodlinje; du har inte deras. Mitt hemland är ditt hemland; Ringen är bara en adopterad plats för dig. Du är mitt folk. Dessa människor betyder ingenting för dig. Kom hem. Kom tillbaka till Imperiet. Tillåt mig att vara den far du alltid har velat ha. Och bli den som jag alltid velat att du skulle vara.”

      ”Jag vill inte slåss mot dig,” sa Andronicus till slut, och sänkte sin yxa.

      Thor hade hört nog. Han var tvungen att göra något nu, innan han tillät sig själv att bli hypnotiserad av detta monster.

      Thor skrek ett stridsrop, höjde sitt svärd högt, rusade framåt, och drog ner det med båda händerna mot Andronicus huvud.

      Andronicus stirrade tillbaka med förvåning, och i sista sekunden, sträckte han sig ner, tog tag i sin yxa från marken, höjde den och blockerade Thors slag.

      Gnistor flög från Thors svärd när de låste sina vapen, centimeter ifrån, båda stönade när Andronicus höll tillbaka Thors slag.

      ”Thornicus,” grymtade Andronicus, ”Din styrka är stor, men det är min styrka. Jag gav dig den. Mitt blod rinner i dina ådror. Sluta med denna galenskap, och gå med mig!”

      Andronicus knuffade tillbaka Thor, och Thor snubblade bakåt.

      ”Aldrig!” skrek Thor trotsigt. ”Jag kommer aldrig att återvända till dig. Du är inte en far till mig. Du är en främling. Du förtjänar inte att vara min far!”

      Thor attackerade igen, skrikande, och drog ner sitt svärd. Andronicus blockerade det, och Thor, som förväntat sig det, vände sig snabbt runt med sitt svärd och högg Andronicus i armen.

      Andronicus skrek när blodet sprutade från hans sår. Han snubblade bakåt och såg mot Thor i misstro, sträckte sig och rörde sitt sår, och undersökte blodet i hans hand.

      ”Du vill döda mig,” sa Andronicus, som om han insåg det för första gången. ”Efter allt jag har gjort för dig.”

      ”Japp, det gör jag,” sa Thorgrin.

      Andronicus studerade honom, som om han tittade på en helt ny person, och snart förändrades hans blick från förundran och besvikelse, till ilska.

      ”Då är du inte min son!” skrek han. ”Den store Andronicus frågar inte två gånger!”

      Andronicus kastade ner sitt svärd, höjde sin stridsyxa med båda händerna, skrek, och rusade mot Thor. Till slut hade striden börjat.

      Thor höjde sitt svärd för att blockera slaget, men det kom med sådan kraft, till Thors förvåning, så att Thors svärd gick itu på mitten.

      Thor improviserade snabbt, och duckade ur vägen när slagen fortsatte att komma mot honom; de missade honom med någon centimeter, så nära så att han kände vinden borsta honom på axeln. Hans far hade en massiv styrka, större än någon krigare han någonsin mött, och Thor visste att detta inte skulle bli lätt. Hans far var snabb också, en dödlig kombination. Och nu hade Thor inget vapen.

      Andronicus svingade igen utan att tveka, han svingade sin yxa i sidled, och siktade på att hugga Thor mitt itu.

      Thor hoppade upp i luften, högt ovanför Andronicus huvud, och använde sina inre krafter för att ta honom högt upp i luften och landa bakom Andronicus. Han landade på sina fötter, sträckte sig ner, och tog tag sin fars svärd från marken, och vände sig om och attackerade, och han svingade rakt mot ryggen på Andronicus.

      Men till Thors förvåning, var Andronicus så snabb, han var förberedd. Han vände sig om och blockerade slaget. Thor kände smällen av metall som slog emot metall vibrera genom hans kropp. Andronicus svärd, höll i allafall; det var starkare än hans. Det var konstigt, att hålla sin fars svärd, speciellt när han mötte sin far.

      Thor svingade runt, och kom från sidan mot Andronicus axel. Andronicus blockerade, och drog ner sitt vapen mot Thor.

      Fram och tillbaka höll de på, attackerade och blockerade, och Thor drev Andronicus bakåt, och Andronicus, i sin tur, drev Thor bakåt. Gnistor flög, och vapnen rörde sig så snabbt, så att de glänste i ljuset, och de stora klingande ljuden vibrerade i stridsfältet, och de två arméerna tittade på, helt fixerade. De två stora krigarna knuffade varandra fram och tillbaka över öppningen, och ingen gav vika en centimeter. Thor höjde sitt svärd för att slå igen, men denna gång överraskade Andronicus honom genom att gå fram och sparka honom i bröstet. Thor flög bakåt, och landade på rygg.

      Andronicus rusade fram och drog ner sin yxa. Thor rullade ur vägen, men inte snabbt nog: Den skar i Thors biceps, tillräckligt för att blodet skulle rinna. Thor skrek, men svingade runt och skar i Andronicus vad. Andronicus snubblade och skrek, och Thor rullade tillbaka på sina fötter, när de två stod mot varandra, båda skadade.

      ”Jag är starkare än dig, min son,” sa Andronicus. ”Och mer erfaren än dig i strid. Ge dig nu. Dina druid-krafter kommer inte att fungera mot mig. Det är bara du mot mig, man mot man, svärd mot svärd. Och som en krigare, är jag bättre. Du vet det. Ge dig, och jag kommer inte att döda dig.”

      Thor skrockade.

      ”Jag ger mig inte för någon! Allra minst dig!”

      Thor tvingade sig själv att tänka på Gwendolyn, på vad Andronicus hade gjort mot henne, och hans ilska ökade. Nu hade tiden kommit. Thor var beslutsam över att döda Andronicus, en gång för alla, för att skicka tillbaka denna hemska varelse till helvetet.

      Thor rusade fram med en sista ansträngning, han gav allt han hade, och skrek ett stridsrop. Han drog ner sitt svärd till höger och vänster, och svingade så snabbt att han knappt kunde hålla i det, och Andronicus blockerade alla slag, samtidigt som han knuffades bak, steg för steg. Striden fortsatte, och Andronicus verkade förvånad över att hans son kunde ha en sådan styrka, och under så lång tid.

      Thor såg sin chans, när Andronicus arm blev trött för en stund. Thor svingade mot bladet på yxan, och lyckades slå det ur Andronicus händer.

      Andronicus såg chockat på när det flög genom luften, och Thor sparkade sedan sin far i bröstet, fällde honom, ner på sin rygg.

      Innan han kunde ställa sig upp, gick Thor fram och placerade en fot på hans hals. Thor hade honom, och han stod där och tittade ner på honom.

      Hela stridsfältet var tyst när Thor stod över honom, och höll spetsen på hans svärd mot sin fars hals.

      Andronicus, log, och blod sipprade ut ur munnen.

      ”Du kan inte göra det, min son,” sa han. ”Det är din stora svaghet. Din kärlek för mig. Precis som min svaghet för dig. Jag skulle aldrig kunna döda dig. Inte nu, inte under hela ditt liv. Hela denna strid är meningslös. Du kommer att släppa mig. För du och jag är en.”

      Thor