Himmel Av Magi . Морган Райс

befaller dig!” sa Andronicus. ”Döda dem! Döda dem alla! Jag är din far. Du lyssnar till mig, och endast mig!”

      Men denna gång, stirrade Thor tillbaka på Andronicus, och något kändes annorlunda. Något skiftade inom honom. Thor såg inte längre Andronicus som sin far, som en familjemedlem, som någon han var tvungen att svara och ge sitt liv för; istället, såg han honom som sin fiende. Ett monster. Thor kände inte längre någon skyldighet för att ge upp livet för denna man. Raka motsatsen: han kände en brinnande ilska mot honom. Här var mannen som hade beordrat en attack mot Gwendolyn; här var mannen som hade dödat hans landsmän, som hade invaderat och plundrat hans hemland; här var mannen som hade tagit över hans eget sinne, som hade hållit honom gisslan med sin mörka magi.

      Detta var inte någon han älskade. Detta var istället mannen han ville döda mer än någon annan på jorden. Far eller ej.

      Thor kände sig plötsligt fylld av ilska. Han sträckte sig ner, plockade upp sitt svärd, och rusade med full hastighet över öppningen, redo för att döda sin far.

      Thor rusade, med svärdet högt, och Andronicus såg chockad ut när Thor drog ner det med båda händerna, med all sin kraft, rakt mot hans huvud.

      Andronicus höjde sin gigantiska stridsyxa i sista sekunden, och slog den åt sidan för att blockera slaget.

      Thor gav inte med sig: han svingade sitt svärd om och om igen, för att döda, och varje gång höjde Andronicus sin yxa och blockerade slagen. Klangen som hördes från de två vapen som möttes, ringde genom luften medan båda arméerna tittade på under tystnad. Gnistor flög efter varje slag.

      Thor skrek och grymtade, använde varje taktik han hade, och hoppades att han kunde döda sin far här och nu. Han var tvungen att göra det. För sig själv, för Gwendolyn, för alla de som hade lidit under detta monster. Med varje slag, ville Thor, mer än någonsin, förinta honom, hans egen bakgrund, och starta om från början. Välja en annan far.

      Andronicus, som försvarade sig, blockerade endast Thors slag, och slog inte tillbaka. Han ville uppenbarligen avstå från att attackera sin son.

      ”Thorgrin!” sa Andronicus mellan slagen. ”Du är min son. Jag vill inte skada dig. Jag är din far. Du har räddat mitt liv. Jag vill att du ska leva.”

      ”Och jag vill att du ska dö!” skrek Thor tillbaka.

      Thor svingade igen och igen, och drev honom bakåt, över öppningen, trots Andronicus storlek och styrka. Ändå svingade Andronicus inte tillbaka mot Thor. Det var som om han hoppades att Thor skulle komma tillbaka till honom igen.

      Men denna gång skulle Thor inte det. Nu, äntligen, visste Thor vem han var. Till slut hade Andronicus ord försvunnit ur hans huvud. Thor skulle hellre vara död än att lyssna på Andronicus igen.

      ”Thorgrin, du måste sluta!” skrek Andronicus.

      Gnistor flög förbi hans ansikte när han blockerade ett våldsamt slag med hans yxa.

      ”Du kommer att tvinga mig att döda dig, och jag vill inte. Du är min son. Att döda dig skulle vara att döda mig själv.”

      ”Döda dig själv då!” sa Thor. ”Och om du inte vill, så gör jag det åt dig!”

      Med ett kraftigt skrik hoppade Thor och sparkade Andronicus med båda fötterna i bröstet, och skickade iväg han så att han landade på sin rygg.

      Andronicus tittade upp, som om han blivit förvånad över att det kunde hända.

      Thor stod över honom och höjde sitt svärd högt för att göra slut på honom.

      ”NEJ!” skrek en röst. Det var en hemsk röst, det lät som om den kom från det väldiga djupet av helvetet, och Thor tittade över axeln för att se en man gå in i öppningen. Han hade en lång, röd rock, och hans ansikte var döljt av en kåpa, det hördes ett omänskligt morrande kom från hans hals.

      Rafi.

      På något sätt hade Rafi tagit sig tillbaka från striden med Argon. Han stod där nu, och höll ut båda armarna brett. Hans ärmarna på rocken föll när han höjde sina armar, och blottade blek hud som såg ut som om de aldrig hade sett solen. Det hördes ett hemskt ljud från hans hals, som ett morrande, och när han öppnade sin mun brett, så blev det högre och högre tills det fyllde hela luften, och den låga tonen vibrerade och fick det att göra ont i Thors öron.

      Jorden började skaka. Thor slogs ur balans när hela marken skakade. Han följde Rafis händer och såg framför honom en syn han aldrig skulle glömma.

      Marken började delas på mitten, en stor spricka öppnades, och blev bredare och bredare. Medan den gjorde det, föll soldater från båda sidorna, och skrek medan de flög ner i den fortsatt växande sprickan.

      Ett orangeljus, kom från under jorden, och det kom ett hemskt väsande ljud och ånga och dimma steg upp.

      Det kom en hand, upp från sprickan, och tog tag i marken. Handen var svart, klumpig, missbildad, och medan den drog sig själv upp, såg Thor på med skräck, hur det kom upp en hemsk varelse ur jorden. Den var formad som en människa, men den var helt svart, med stora, glödande, röda ögon och långa röda huggtänder och en lång, svart svans som släpade bakom den. Dess kropp var klumpig, och såg ut som ett lik.

      Den sträckte på nacken och röt, ett hemskt ljud, som Rafis. Det verkade vara någon slags icke död varelse, tillkallad från djupet av helvetet.

      Bakom varelsen kom det en till. Och ytterligare en till.

      Tusentals fler av dessa varelser kom upp ur jorden, drog sig själva upp från helvetet, en odöd armé, Rafis armé.

      Sakta kom de fram till Rafis sida, och ställde sig mot Thorgrin och de andra.

      Thor stirrade chockad på armén som stod mot honom; medan han stod där, med sitt svärd högt, rullade Andronicus ut från under honom och kom tillbaka till sin armé, och uppenbarligen ville han inte konfrontera Thor.

      Plötsligt började de tusen varelserna att rusa mot Thor, fyllde öppningen, för att döda Thor och hans folk.

      Thor kvicknade till, och höjde sitt svärd när första varelsen hoppade mot honom, morrande, med sina blottade klor. Thor hoppade åt sidan, svingade sitt svärd och högg av huvudet. Den föll till marken, utan att röra sig, och Thor samlade sig för nästa.

      Dessa varelser var starka och snabba, men en mot en, var ingen match för Thor och de skickligheter krigarna från Ringen hade. Thor slogs mot dem skickligt, och dödade dem från höger till vänster. Men frågan var, hur många kunde han slåss mot samtidigt? Det kom tusentals av dem, från alla håll, och alla befann sig runt om honom.

      Thor föll in bredvid Erec, Kendrick, Srog och de andra, och de slogs bredvid varandra, och hade koll på varandras ryggar medan de svingade åt höger och vänster, och dödade två till tre varelser åt gången. En av dem kom förbi, tog tag i Thors arm och rev den, blodet rann. Thor skrek av smärta, vände sig om och högg den hjärtat så att den dog direkt. Thor var en duktig krigare, men hans arm värkte redan, och han visste inte hur lång tid det skulle ta innan turen vände.

      Det viktigaste som fanns just nu, var att ta Gwen till säkerhet.

      ”Ta henne till baksidan!” skrek Thor, tog tag i Steffen, som slogs med ett monster, och knuffade honom mot Gwen. ”NU!”

      Steffen tog tag i Gwen och drog bort henne, bakåt genom armén av soldater, och förde henne utom räckhåll från monstren.

      ”NEJ!” skrek Gwen och protesterade. ”Jag vill vara med dig!”

      Men Steffen lyssnade på Thor, och drog tillbaka henne till den bakre flanken i striden, och skyddade henne bakom tusentals MacGils och Silver som modigt stod där och slogs mot varelserna. När Thor såg att hon var säker, blev han lättad, och vände sig om för att slåss med de odöda.

      Thor försökte att samla sin druid magi, för att slåss med sin själ och med sitt svärd; men av någon anledning, kunde han inte.