Himmel Av Magi . Морган Райс

av ljus skjöts från handen, och hon dödade flera varelser på en gång.

      Hon höjde båda händerna flera gånger, och dödade varelser runt om henne, och när hon gjorde det, kände Thor sig inspirerad, hans systers energi gick in i honom. Han försökte igen att samla en annan del av honom för att inte bara slåss med sitt svärd, utan med sin själ. När nästa varelse kom, höjde han sin hand och försökte att kalla på vinden.

      Thor kände vinden rusa genom hans hand, och plötsligt flög ett dussin varelser genom luften, vinden drev dem, och de ylande medan de flög bak ner i sprickan i marken.

      Kendrick, Erec och de andra, som var bredvid Thor, kämpade modigt, och dödade dussintals varelser, och likaså deras män runt om dem, som skrek stridsrop, och kämpade med allt de hade. Imperiets armé höll sig undan och lät Rafis armé slåss åt dem, och lät dem trötta ut Thors män.

      Det fungerade.

      Snart var Thors män utmattade, och de började svinga sina svärd långsammare. Och de odöda slutade aldrig att välla ut från marken, en oändlig ström. Thor märkte att han själv andades tungt, liksom de andra. De odöda började ta sig genom deras rader, och hans män började falla. De var helt enkelt för många. Överallt runt omkring Thor hörde han sina män skrika när de odöda slog ner dem, och högg sina huggtänder i soldaternas halsar och sög deras blod. Med varje soldat som varelsen dödade, verkade det bara som om de blev starkare.

      Thor visste att han behövde göra något snabbt. De behövde tillkalla en massiv kraft för att kontra detta, en makt starkare än Alistair hade.

      ”Argon!” sa Thor plötsligt till Alistair. ”Var är han? Vi måste hitta honom!”

      Thor tittade bortåt och såg att Alistair blivit trött, hennes styrka var svagare; en best kom förbi henne, slog henne med baksidan av handen, och hon föll skrikandes. När besten hoppade upp på henne, tog sig Thor fram och högg sitt svärd i bestens rygg, och räddade henne i sista sekund.

      Thor sträckte ut en hand och drog snabbt upp henne på fötter.

      ”Argon!” skrek Thor. ”Han är vårt enda hopp. Du måste hitta honom. Nu!”

      Alistair gav honom en menande blick, och rusade in i mängden.

      En varelse gled förbi, och hans klor letade efter Thors hals, och Krohn rusade fram och hoppade upp på den, morrande, och tryckte ner den till marken. En annan varelse hoppade upp på Krohns rygg, och Thor högg den, och dödade den.

      En varelse hoppade upp på Erecs rygg, och Thor rusade fram, knuffade bort den, tog tag i den med båda händerna och lyfte den upp, högt över huvudet och kastade den in i flera andra varelser, som slog ner dem. En annan best rusade mot Kendrick, som han inte såg, och Thor tog sin kniv och högg den i halsen, precis innan den hann sänka sina huggtänder i Kendricks axel. Thor kände att det var det minsta han kunde göra för att gottgöra att han slagits mot Erec och Kendrick och alla andra. Det kändes bra att slåss på deras sida igen, på den rätta sidan; det kändes bra att veta vem han var igen, och att veta vad de var han slogs för.

      Medan Rafi stod där, armarna brett, och hummade, och tusentals fler fortsatte välla upp från marken, visste Thor att de inte skulle klara av att göra motstånd länge till. En svärm av svart omslöt dem, när mer odöda, rusade framåt. Thor visste, att snart, skulle det vara slut på han och hans män.

      Åtminstone, tänkte han, skulle han dö på rätt sida av striden.

      KAPITEL TVÅ

      Luanda kämpade och vred sig medan Romulus bar henne i sina armar, och varje steg tog henne längre från hennes hemland då de korsade bron. Hon skrek och flaxade, grävde in sina naglar i hans hud, och gjorde allt som var möjligt för att göra sig fri. Men hans armar var muskulära, som stenar, hans axlar var alldeles för breda, och han höll i henne så hårt, likt greppet på en pytonorm, som klämde henne till döds. Hon kunde knappt andas, och hennes revben gjorde fruktansvärt ont.

      Trots allt detta, var det inte henne själv hon var mest orolig för. Hon tittade upp framför sig och såg vid slutet av bron, en stor armé av Imperiets soldater, som stod där, med sina vapen redo, och väntande. Alla var förväntansfulla över att Skölden skulle sänka sig, så de kunde rusa ut på bron. Luanda tittade på den konstiga manteln som Romulus hade, som vibrerade och glänste medan han bar henne, och på något sätt kände hon på sig, att hon var nyckeln till att ta ner skölden. Det måste ha något med henne att göra. Varför skulle han annars kidnappat henne?

      Luanda kände en ny beslutsamhet: hon var tvungen att bli fri, inte bara för hennes egen skull, utan för hennes kungarike, hennes folk. Då Romulus skulle ta ner Skölden, väntade dessa tusentals män på att rusa över, en stor armé från Imperiet, och som gräshoppor, skulle de att svärma in över Ringen. De skulle förstöra det hon hade kvar av sitt hemland för gott, och hon kunde inte låta det hända.

      Luanda hatade Romulus av allt hon hade; hon hatade alla från Imperiet, och Andronicus mest av allt. Det kom en vinpust och hon kände den kalla vinden dra längs hennes rakade huvud, och hon stönade när hon mindes hur de rakat hennes huvud. Hon var förnedrad. Hon skulle döda varenda en om hon kunde.

      Då Romulus hade släppt henne fri från att vara bunden i Andronicus läger, trodde hon först att hon blivit räddat från ett hemskt öde, räddad från att släpas runt som ett djur i Andronicus rike. Men Romulus hade visat sig vara ännu värre än Andronicus. Hon var säker på det när de korsat bron, skulle han döda henne – om inte tortera henne först. Hon var tvungen att hitta ett sätt att ta sig fri.

      Romulus lutade sig över och pratade i hennes öra, ett djupt ljud som fick hennes hår att resa sig.

      ”Det är inte långt kvar nu, min kära,” sa han.

      Hon var tvungen att tänka snabbt. Luanda var ingen slav; hon var den förstfödda dottern av kungen. Kungligt blod rann i henne, blodet av en krigare, och hon var inte rädd för någon. Hon skulle göra vad som krävdes för att slåss mot sina motståndare; till och med någon så grotesk och mäktig som Romulus.

      Luanda samlade all sin kraft hon hade kvar in i en enda rörelse, hon böjde sin nacke, lutade sig fram och sänkte in sina tänder i Romulus hals. Hon bet med all sin kraft, tryckte hårdare och hårdare, tills blodet sprutade ut över hennes ansikte och han skrek, och släppte henne.

      Luanda landade på knä, vände sig om och sprang iväg, rusade bort över bron rakt mot hennes hemland.

      Hon hörde hans fotsteg närma sig. Han var mycket snabbare än hon hade föreställt sig, och när hon tittade bakåt, så såg hon att han kom närmare henne med ren ilska i blicken.

      Hon tittade fram och såg Ringen framför sig, endast tio meter bort, och hon sprang ännu snabbare.

      Med endast några steg kvar, kände Luanda en hemsk smärta i ryggraden, då Romulus dök fram och grävde ner sin armbåge i hennes rygg. Hon kollapsade och det kände som om hon blev krossad.

      Ögonblicket efter, var Romulus över henne. Han vände runt henne och slog henne i ansiktet.

      Han slog henne så hårt, så att hela hennes kropp snurrade runt, och hon landade på rygg i leran. Smärtan spridde sig genom hennes käke, hela hennes ansikte, då hon låg där, knappt vid medvetande.

      Luanda kände hur hon drogs upp över Romulus huvud, och hon såg hur han rusade mot kanten, beredd på att kasta henne över. Han skrek medan han stod där, och höll henne högt över huvudet, beredd på att kasta ner henne.

      Luanda tittade ner för det branta stupet, och visste att hennes liv skulle ta slut. Men Romulus höll henne där, frusen, vid stupet, skakade, och tänkte. När hon hängde där, verkade det som att Romulus debatterade med sig själv. Uppenbarligen ville han kasta henne över kanten på grund av hans ilska, men ändå kunde han det inte. Han behövde henne för att lyckas med sitt syfte. Till slut sänkte han henne, och drog sina armar runt henne ännu hårdare, och klämde nästan livet ur henne. Han skyndade sig sedan över Kanjonen, tillbaka mot sitt folk.

      Denna