Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie

och för hvarje skjutande drog han munnen till ett godmodigt mysande.

      Slutligen var han så nära, att, om han nedlutat hufvudet, han ganska väl kunnat lukta på syrénerna.

      Men för att verkställa denna manöver, hvilket troligen var hans åstundan, gick han lika försiktigt till väga. Hufvudet sjönk tum för tum, men drogs stundom åter tillbaka. Ändtligen stod han icke längre emot frestelsen, utan begrafde hela ansigtet i blomsterqvasten.

      Men hastigt drog han sig tillbaka – han hade fått en tanke, som gjorde hans drag långa och bistra.

      Och nyss syntes han likväl vara så lycklig!

* * * * *

      Nanny, som stod med sitt lilla vackra ansigte tryckt intill rutan – aldrig hade hennes ringa verld förefallit henne så frisk och grönskande som i qväll – Nanny hörde ej att dörren öppnades och att Calle klef in med sina egna, höga och långa steg.

      "Tack!" sade Calle.

      Nanny svarade ej; hennes öron lyssnade på återljudet af den röst, som hon i går hört.

      "Tack!" sade Calle än en gång.

      Nu spratt Nanny till och vände sig om.

      "För hvad då?"

      "Rosorna, vet jag!"

      "Hvilka rosor?"

      "Kors!"

      Calle började småle och titta i väggen.

      "Har du fått några syréner in till dig, Calle, så är det icke jag som gifvit dig dem."

      "Jaså – det är väl lill-Kerstin då?"

      "Nej, käre Calle du, det är den som är snällare än både jag och lill-Kerstin!"

      "Hvem kunde det vara?"

      "Magda, förstås!"

      "Asch"… Calle klef ett högt steg framåt… "Magda – jo visst ock?"

      "Fråga, så får du höra!"

      "Åh nej … men det är så, att jag tycker de lukta så innerligt godt, fast jag aldrig kommer mig till att bryta af dem: de se så vackra ut, der de sitta i sin grönska."

      Och härmed vände sig Calle och trefvade öfver vinden in till sitt, der han satte sig på sin stol och började samma sysselsättning som förut, blott med den skillnad, att, då han denna gång upplyfte hufvudet från syrénerna, en ny dagg fallit på dem.

      Men nu kom der ett bud från en af grannarna och störde den lycksalige

      Calle.

      En bondmor, som skulle i stor likfärd, anhöll så mycket om en liten handräckning för den följande dagen, och den alltid tjenstvillige Calle lofvade genast, hur många göromål han än hade hemma, att komma och se om barnen.

      För att bli rätt välkommen företog han sig nu att skära säfpipor, och allt under det han skar och sjöng – ty Calle diktade också visor – blickade han upp mot den intressanta bruna muggen…

      Men hvad gjorde emellertid Nanny?

      Läste hon någon bit, såsom hon ofta brukade på lediga stunder? Eller gick hon att drömma vid källan och bada sina fötter, såsom hon gjorde ännu oftare?

      Nej, hon var nöjd med sin sysslolöshet, hvilken också slutligen belönades, ty bäst hon stod der vid fönstret och tänkte på … naturligtvis … ingenting, fick hon längst bort emellan kullarna och träden se framskymta en grön rock, och slutligen syntes den tätt invid källan.

      Rockens egare, den unge mannen med renseln, han, som kallat Nanny sin lilla najad – en benämning, den han trodde att hon icke förstod – kastade sig ned bredvid klippan och började se sig omkring.

      Kanske väntade han på någon?

      Några ögonblick trippade Nanny fram och åter mellan fönstret och dörren. Hon kände en ganska stark oro: längtan ville drifva henne ut, blygheten höll henne tillbaka.

      Hvarför hade hon dröjt så länge med sin vanliga lilla lustvandring? Hon hade ju icke väntat någon!

      Slutligen – hur hon funderade – fattade hon dock hatten och ilade nedför trappan.

      5

      Den första otåligheten

      Nanny hade hunnit till sista trappsteget, då hennes svägerska med blossande kinder och hastiga steg kom tillbaka från ett ärende i grannskapet.

      När hon först fick se den unga flickan, sköt hon halmhatten längre ned öfver ansigtet och ärnade gå förbi henne med lika stor snabbhet som den, hvarmed Nanny stod färdig att flykta ut.

      Men Nanny hade ej väl kommit till förstugutröskeln, innan Magda yttrade:

      "Hvart går du?"

      "Jag … jag tänkte att gå ut lite."

      "Du bör akta dig – bäst det är, blir du stora flickan."

      "Än se'n då?" frågade Nanny förundrad.

      "Åh, fattiga hederliga qvinnor ha ingen rättighet att gå ut!"

      "Hvad säger du?"

      "Jag säger att vår Herres sol och vatten och ängar och träd blott äro till för förnämt folk, som kan se alltsammans från vagnar eller vackra segelbåtar."

      "Men, kära Magda, du som alltid…"

      "Tyst, barn du förstår ingenting du af all den smädelse och allt det hån, som vi qvinnor af en viss klass äro skapade för."

      "Icke äro vi väl skapade för det heller?"

      "Jo jo … men vi borde också vara skapade fula som synden för att få behålla åtminstone vår ärlighet – ty på vår blygsamhet tror ingen."

      "Store gud", tänkte Nanny, "skulle det der vara sant, så…"

      Magda, som för några ögonblick hållit handen hårdt tryckt mot sin brännande panna, upplyfte den nu, och såväl af uttrycket i hennes svarta ögon, hvilkas strålar tycktes kasta ett guldskimmer öfver hennes mörka hy, som af den stolta höjningen på hennes smidiga hals såg man att hon återvunnit väldet öfver sig sjelf.

      "Jag oroar dig, stackars Nanny!" återtog hon med en förändrad, mild ton. "Jag kom ej ihåg att du ännu är som en dufva, hvilken knappt lemnat dufslaget. Men jag var ledsen – man blir det ibland, utan att rå för det."