Familjen i dalen. Flygare-Carlén Emilie

alltid en tjusande dal, idylliskt ljuf och evigt blomstrande, liksom språket hos de utvalda varelser, med hvilka han befolkat den; och om hjeltinnan i ett sådant litet Arkadien heter det alltid utan återvändo:

      "Der står den sköna flickan så oskyldig och from som dalen och hennes moder, hvilken uppfostrat henne."

      Men jemte de goda menniskor, som här äro bosatta, finnes också ett ondt väsende, hvars lurande öga spejar efter rof, och det onda ögat har vanligen mycken tur i den vägen, ity litet vore att säga om det goda, ifall det onda ej gåfve en lifligare skiftning deråt.

      Det är just i en sådan lafontainsk dal – belägen på en af Venerns stränder – som vi nu befinna oss, och nästan intet enda parti på taflan saknas.

      Först och främst hafva vi ett litet rödmåladt hus med spegelblanka fönsterrutor, och mot ena rutan stöder sig makligt en vidlyftig murgröna med nedfallande stänglar, hvilka bilda liksom ett halsband kring den antika svarta katten, som låter sin lilla trubbiga nos hvila mot andra rutan, hvars solvarma glas för katten är detsamma som vinterbrasan för gubben.

      Inne i stugan träffa vi äfven "den gamle morfadern" jemte en ung sonhustru och några stycken barn… Men härom sedan.

      Från stranden, der ett par fiskarbåtar gungade i vassen och der barnen plägade bygga sina hus och låta sina barkbåtar segla, gick en vacker hvit sandbacke uppåt huset. Men på andra sidan af detta tog grönskan vid: här började dalen utbreda sina milda dagrar och skuggor; här vexlade kullar och potatisland, ängsbitar och åkerlappar; här pinglade "gullstjernans" (kossans) bjellra, vänligt ackompanjerad af lammens bekanta melodier och hundens allvarliga signal, då han jagade tillsammans kossan, lammen och ett par silfverhvita getter, som lekande foro öfver alla marker.

      Lyckligtvis sträckte sig markernas omfång icke längre än att Karo kunde hålla reda på sin hjord.

      Längst ned i dalen, under skuggan af några löfträd och en liten klippa, uppsprang en källa med det kristallklaraste vatten, och till den källan kom alla aftnar en ung flicka, "oskyldig och from som dalen och hennes moder, hvilken uppfostrat henne."

      Men sedan flere år egde icke den stackars Nanny någon mor. Moderns plats ersattes likväl af en svägerska, som var för Nanny på en gång syster, vän och mor.

      Nanny hade nyss fyllt sexton år, men såg dock ut att vara knappt femton.

      Hon syntes ej röd och frisk om kinden, såsom unga flickor bruka vara, ej heller tydde hennes ansigte på ungdomens lätta sorglöshet. Det var vemodigt och drömmande, detta goda och milda ansigte, och vemodet passade väl tillsammans med den rena blekheten på hennes kind, hvars hy i lenhet och finhet liknade pingstliljans.

      Nanny var ett barn af fattigdomen och tillhörde den menniskoklass, som i många afseenden är sämre lottad än de fleste andra, emedan medlemmarna i dess familjer – då nemligen en sådan familj händelsevis råkat komma ensam emellan tvenne andra klassers af miljer – blifva ansedda som ett slags parias, hvilka icke kunna upptagas på hvarken den ena eller andra sidan … vi mena den klass, som vanligen benämnes "fattigt half-herrskap."

      Öfverhufvudet för den ifrågavarande lilla slägten hade i sin ungdom varit ärnad för en helt annan ståndpunkt i lifvet än den, hvarpå han nu befann sig.

      Frukten af en olaglig förening, kom han ut i verlden med lånadt namn, men dock med ganska goda förhoppningar, ty det var afgjordt att hans far – en förnäm man – skulle på dödssängen viga sig med sin älskarinna och adoptera sonen, hvilken då kunde emotse en jemnad bana.

      Men döden, som ej blifvit rådfrågad i denna angelägenhet, behagade en vacker natt utan all förberedelse afskära den förnäme mannens lifstråd, och nu befunno sig mor och son utdrifna ur paradiset, med förtviflan betraktande hur arf, namn och lefnadsställning gingo ifrån dem.

      Denna historia är mycket gammal, och icke det ringaste mera ny är heller den, som vanligtvis följer efter: missmod, sträfvan, svikna förhoppningar och slutligen ett dvallikt eller resigneradt lugn.

      Modern dog snart. Sonen lefde för att genomgå den skola, som vi nämt och hvilken slutade med det resignerade lugnet och ett giftermål vid 40 års ålder.

      Vid denna tid hade Carl Lönner från herre så småningom redan öfvergått till halfherre. Men han födde sig temligen bra, dels med en obetydlig handel, dels ock genom att uppsätta "skrifter" för bönder och fiskare i trakten samt uppgöra deras köp, med mera dylikt.

      Hans äktenskapsval, som fallit på dottern af en invalidsergeant, slog lyckligt ut både i afseende på hjertats fordringar och det nödtorftiga lifsuppehället, ty hans hustru medförde – utom sitt goda hjerta – den jordtorfva, på hvilken han ännu lefde qvar med sina barn.

      För det närvarande skola vi emellertid blott sysselsätta oss med Nanny, som drömmande sitter vid källan, der hon badat sina fötter.

* * * * *

      Ehuru den milda Juni-aftonen icke hade med sig någon kyla, drog likväl den unga flickan huttrande sin späda kropp tillsammans.

      Det var en inre rysning som genomilade nerverna, och ändock visste hon ingenting som kunde göra henne smärta. Men hon hade nyss sett sin svägerska – den starka, goda och förståndiga Magda – dölja och aftorka hemliga tårar, och den stackars sensitivan emottog straxt intryck, ty hon visste att, om Magda gret, det icke skedde utan orsak.

      Se här de tankar som sväfvade för Nannys själ, begåfvad med en dunkel poesi:

      "Hvarföre är allt i verlden så olika?"

      En del blommor äro så enkla och små, att man trampar ned dem, om man ej noga ser sig före. Andra åter växa högt öfver gräset, hafva lysande färger och stora kronor … dessa äro de rika. De små blommorna, de som lätt trampas ned, äro de fattiga.

      "Så är det äfven med fåglarna – de råda också den ene öfver den andre – och med menniskorna… Vi höra till de fattiga bland dem, och der borta" (hon vände de milda, sorgsna ögonen mot en aflägsen punkt), "der bo de rika … de äro herrskap … men herrskapet ser icke oss, och bönderna och fiskrarne säga: 'Gudbevars, inte kunna våra barn vara gelikar med mamsell Nanny!'"

      "Mamsell, mamsell", upprepade hon efter ett par ögonblicks tystnad, "det är ju ett hån att kalla mig så … och Magda hette helt visst också hellre kära mor än fru.

      "Ack, att vara fattig, är ej det värsta – men att icke ega någon like… åh, det är mycket, mycket bittrare!"

      Nanny satt ännu med blicken riktad på den aflägsna punkten – ett herrgårdstak, som höjde sig öfver kullarna – då hennes öra hastigt träffades af ett buller från sidan.

      Hon vände sig och fattade blixtsnabbt den bakom henne liggande koftan, hvilken hon ej förr med blygsamhetens häftighet kastat på sig – och blygsamheten var så mycket mer påkallad som det trånga linnet under badningen remnat och lemnat en del af axeln bar – än hon till sin obeskrifliga undran såg en ung man, klädd i en liten kort rock, med rensel på ryggen och en väldig käpp i handen, hoppa öfver den låga inhägnaden.

      En sådan varelse som denne unge man hade Nanny aldrig sett.

      Han hade något både hurtigt och trofast i sitt ärliga glada ansigte, så brynt af solen att det nära nog liknade en zigenares; men det ljus-bruna, lockiga håret – hvilket i rika massor vällde fram under den bredskyggiga grå filthatten, som stolt satt på sned öfver hufvudet – tillförsäkrade genast den häpna Nanny att hon icke här såg någon af dessa vilda zigenare, för hvilka hon hade en så stor respekt.

      Å sin sida syntes vandraren helt öfverraskad att så der oförmodadt finna sig ansigte mot ansigte med källans nymf … och för denna kunde väl den unga flickan tagas, der hon – draperad i sin tunna blå bomullsklädning, med de små blottade fötterna hvilande på gräset, och det melankoliska ansigtet liksom insvept i slöjan af det långa guldfagra håret blygt sänkte sina allvarsamma ögon för den kommandes nyfikna, men vänliga blick.

      "Förlåt, min lilla vackra najad!" sade